Sara Penton blev i år svensk mästare i linjelopp, efter en spurtstrid under SM i Burseryd. Detta är en artikel om Sara Penton som publicerades i Svenska Cycling Plus innan SM.

Text: Calle Olsson

Sara Penton skulle egentligen ha blivit fotbollsproffs, men en skada satte stopp för hennes planer. Nu gör hon istället kometkarriär inom cykelsporten, och hon tänker inte nöja sig förrän hon blivit bäst i världen.

 

När Sara Penton var sex år gammal var det inte mycket som talade för att hon drygt 20 år ­senare skulle leva ett liv som cykelproffs. Då hade hon precis börjat spela fotboll, och under hela ­ungdomstiden var hon inställd på att bli en förstklassig mittback.

Hon nådde division 3 med Sätra SK och Segeltorps IF innan knäskador satte stopp för vidare avancemang i seriesystemet. ”Jag slet av främre korsbandet och hade sönder menisken, och efter det fick jag spela med ett otympligt knäskydd. Det hämmade mig, och jag kände att jag inte fick ut det jag ville av fotbollen”, berättar hon. Som nittonåring fattade hon det tuffa beslutet att lägga fotbollsskorna på hyllan för gott.

Cykelintresset började spira
Men vad skulle hon, som var van att träna sex gånger i veckan, göra med all ledig tid? Svaret blev att resa. Efter att ha jobbat ihop lite pengar gav hon sig av till Australien och Sydostasien i ett år, följt av ett halvår i Sydamerika strax därefter. Väl tillbaka i Sverige fick hon anställning i cykel­affären Cykloteket, och det lilla cykelintresse hon hade burit inom sig fick plötsligt tillfälle att spira. ”När jag var yngre cykel­semestrade vi en hel del med familjen, och några år innan jag började cykla hade min storebror Nils blivit tävlingscyklist. Så ­cykelsporten var inte främmande för mig och jag gillade den, men att jag skulle börja tävla hade aldrig funnits på min karta”, säger hon.

 

En svensk klassiker
När hennes kollegor i cykelaffären bestämde sig för att genomföra en svensk klassiker, det vill säga ta sig igenom Vasaloppet, Vättern­rundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet, år 2011 var hon inte sen att hänga på. ”Det var en ganska seriös satsning, och vi tränade en hel del”, säger Sara. Hon genomförde klassikern som planerat, men kände därefter inget behov av att göra om det. Del­tävlingen Vättern­rundan ville hon däremot uppleva igen, och siktade året efter på att cykla de 30 milen under åtta timmar. Den planen ­spolierades av ett nyckelbensbrott en månad ­innan tävlingen, men det var inget som ­äventyrade hennes fortsatta cykelsatsning. ”Jag tyckte det var väldigt roligt att cykla, och så hade jag upptäckt att jag var ganska duktig”, säger hon.

 

”Jag minns den där stunden så oerhört tydligt. det var  då jag förstod att jag skulle kunna bli en duktig cyklist”

 

Omedelbar framgång
År 2013 fick hon frågan om hon ville köra för den ­nystartade ­Stockholmsklubben CK08, och redan vid sin första tävling visade hon att hon skulle bli att räkna med framöver. ”Det var ­Östgötaloppet, och jag slutade sjua”, säger hon. Hon fortsatte träna och tävla under den säsongen, men visste inte riktigt vad hon ville uppnå med sin cykling. Men en dag vintern 2013 förbyttes hennes ­tveksamhet mot beslutsamhet. När detta skedde satt hon och tränaren Isak Strömberg på ett fik i Stockholm. De drack kaffe och tittade på siffror från ett fystest som den då 25-åriga Sara nyligen hade genomfört. Testet var det första i sitt slag för hennes del, och hon visste inte riktigt vad hon kunde förvänta sig. Hon väntade spänt på Isaks utlåtande. När han väl öppnade munnen konstaterade han att hon hade så pass bra värden att hon med rätt träning mycket väl skulle kunna lyckas ta sig till OS i Rio 2016. ”Jag minns den där stunden på kaféet så oerhört tydligt än i dag. Det var då jag förstod att jag skulle kunna bli en duktig cyklist. Jag tvivlade väl lite på det där med OS, men jag ville samtidigt inte riskera att missa chansen”, säger Sara.

Tog sig ut i Europa
Under säsongen 2014 fortsatte Sara att träna och tävla med CK08, samtidigt som hon arbetade som idrottsmassör på Access Rehab på 75 procent. ”Jag kände att jag inte ville jobba mer än så, jag ville kunna lägga lite större fokus på cyklingen”, säger hon. Hon insåg dock relativt snart att om hon skulle nå de stora framgångarna skulle hon bli tvungen att söka sig ut i Europa, och hon bestämde sig inför 2015 att satsa allt. Hon tog tjänstledigt från sitt arbete och med en rekommendation från mtb-cyklisten Fredrik Eriksson på fickan kunde hon skriva på för ett holländskt klubblag. Ett modigt steg, men Sara såg det inte riktigt så. ”Min tränare har alltid trott på mig, vilket har gjort att jag också har trott på mig. Det allra värsta som kunde ha hänt var ju att jag skulle få börja jobba igen, och det är ju något som jag ändå måste göra förr eller senare”, säger hon.

 

Lyckade mästerskap
Flytten till kontinenten gjorde Sara gott, och hennes utveckling fortsatte. ”Under min första säsong i Europa fick jag chansen att köra många lopp i Holland och i Belgien, och jag kände att jag tog successiva steg framåt”, säger hon. Inför fjolårssäsongen hade hon ganska tidigt klart med ett nytt lag. ”Allt var frid och fröjd innan huvudsponsorn plötsligt drog sig ur, och allt rann ut i sanden”, säger hon. Som tur var lyckades Sara få plats i det belgiska proffslaget Lares Waowdeals. ”Med facit i hand blev nog det till och med bättre än vad det skulle ha blivit med mitt ursprungliga upplägg”, säger hon.

Den stimulerande omgivningen i kombination med en ökande cykelerfarenhet gjorde att fjolårssäsongen blev riktigt bra för Sara. Hon fick köra flera stora tävlingar som till exempel Ronde van Vlaanderen, Thüringen Rundfahrt och Energiewacht Tour. Vid den sistnämnda tävlingen knep hon en sjätteplats på en av etapperna, och belönades samma dag med tröjan för mest offensiva cyklist. En likadan tröja cyklade hon också till sig vid en etapp av fjolårets upplaga av Lotto Belgium tour. Till det kom landslagsuppdragen vid EM och VM. ”Jag tycker att vi som lag fick till det riktigt bra på båda mästerskapen. För egen del är jag nog mest nöjd med loppet på VM, det var pricken över i:et”, säger hon. Hon slutade på 55:e plats efter att ha gjort en gedigen insats för laget.

När det gäller OS, som Isak tre år tidigare hade pekat ut som en rimlig målsättning, nådde hon inte riktigt ända fram. ”Jag var nog inte jättelångt ifrån en plats, men eftersom det bara fanns plats för tre svenska cyklister så räckte jag inte riktigt till”, ­konstaterar hon, och fortsätter: ”Jag blev inte förvånad över att det var Emma ­[Johansson], Emilia [Fahlin] och Sara [Mustonen] som blev ­uttagna, och jag har full förståelse för beslutet att ta ut dem”.

 

Många nationaliteter i laget
Mot slutet av 2016 fick hon besked från det danska UCI-laget Team Véloconcept att de önskade ta hennes tjänster i anspråk. ”Det funkar precis som när man söker vilket annat jobb som helst. Jag hade skrivit ihop ett cykel-CV och skickat in till laget, och under VM-veckan i Qatar kunde jag skriva på”, säger hon. Hennes nya lag har basen i danska Vejle, och under tävlingarna bär cyklisterna blå dräkter med röda och vita detaljer. Majoriteten av cyklisterna är danskor men där finns också en nyzeeländska, två amerikanskor, en schweiziska, en holländska, en israeliska och så svenska Sara Mustonen. ”Jag tycker att det är en jättebra blandning av cyklister i laget”, säger Sara.

Eftersom Sara gör sin blott femte säsong som cyklist har hon fortfarande saker att lära. ”Som det är nu skulle jag nog ­beskriva mig som en hjälpryttare. Jag är ganska duktig på att skapa ­utbrytningar, köra i kapp utbrytningar och dra fram våra spurtare. Jag är en lagspelare som kan ta flera attacker, och sedan återhämta mig snabbt för att köra igen”, säger hon, och fortsätter: ”Men jag ­skulle vilja utveckla min spurt, just med tanke på att jag ofta ­hamnar i utbrytningar. Jag saknar än så länge den där super­punchen i avgörande lägen”. Ett annat möjligt förbättringsområde är enligt henne själv tempocyklingen.

650 träningstimmar per år
För att bli en bättre och snabbare cyklist tränar hon målmedvetet under ledning av tränaren Isak. Tillsammans har duon kommit fram till ett upplägg där tuffa veckor på träningsläger bestående av 25 träningstimmar varvas med normalveckor på 15 timmar och lätta veckor på 10 timmar. Totalt blir det ungefär 650 träningstimmar per år. ”Jag tror att många kan tycka att det låter ganska lite för en proffscyklist, och att jag skulle behöva komma upp i 1 000 timmar per år. Och visst, jag skulle kunna träna mer, men det är inte det vi jagar. Det handlar snarare om hur jag tränar”, konstaterar Sara.

Får hon själv bestämma kör hon gärna korta intervaller när det är dags för träning, och då helst 30-sekundersintervaller med 4,5 minuters vila mellan. ”Det är min favorit bland intervallpassen. Jag brukar köra mellan fem och sju stycken, och då är det verkligen fullt ös som gäller. Hela passet brukar ta en timme”, säger Sara. Hennes längre intervaller kan till exempel bestå av fem stycken 8-minutare med två minuters vila eller tre stycken 20-minutare.

 

Värsta tänkbara träning
När hon ska presentera det värsta passet hon kan tänka sig behöver hon inte ­fundera särskilt länge. ”Det är tömningspassen som jag brukar köra för att komma i gång efter en lugnare period. Då kör jag så hårt jag kan i fyra timmar, och när jag går i mål ska jag vara helt tom på ork och energi”, säger hon, och fortsätter: ”Jag tycker att dessa pass kommer alldeles för ofta, och jag brukar ha lite lätt ångest när det drar ihop sig. Men min tränare säger att de är bra för mig, och jag har själv märkt att de gör nytta. Det hade varit skönare om de hade varit verkningslösa.”

Trots viss ångest inför tömningspassen skulle hon i nuläget inte byta livet som cykelproffs mot något annat. ”Jag tycker att det är ett jättebra jobb. Visserligen får jag vrida och vända på slantarna för att få dem att räcka, och visst får jag försaka vissa delar i det sociala livet. Men på det stora hela kan jag inte tänka mig en ­bättre tillvaro”, säger hon. Den huvudsakliga anledningen till att hon resonerar på det viset är naturligtvis hennes passion för cykelsporten. ”Jag gillar verkligen cykeln som transportmedel eftersom man tar sig en så lång sträcka på relativt kort tid. Man får uppleva mycket”, säger hon.

 

Proffslivet innebär härlig frihet
En annan anledning till att hon trivs så bra som proffs är den frihet den tillvaron ger under de perioder då det inte är tävlingar eller träningsläger. ”Jag tycker att det är skönt att styra över min egen tid. När jag är hemma behöver jag till exempel aldrig ställa klockan, utan kan sova tills jag vaknar efter minst åtta timmars sömn”, konstaterar hon. När hon har piggnat på sig och ätit frukost blir det för det mesta träning. ”Jag försöker komma i väg så snart jag kan så att jag får det gjort, jag vill inte ha träningen hängande över mig”, säger hon. Efter en ­välförtjänt lunch brukar hon slappa eller sköta lite av det pappersjobb som hör så väl vardagslivet som proffslivet till.

Som så många andra svenska cyklister är Sara bosatt i Falun där hon är sambo med den svenska mästaren på sprintdistans i triathlon, Oskar Djärv. Där säger hon sig ha de perfekta förhållandena för att ta sin cykling ännu ett steg framåt. ”Under tävlingssäsongen är jag väldigt sällan i Sverige, men under tränings­perioderna är jag hemma ganska mycket. Då tycker jag att det är en fördel att det finns många cyklister i närheten som jag kan cykla med, och så har jag nära till de fina cykelvägarna. När jag bodde i Stockholm tog det en halvtimme att ta sig ut från stan”, säger hon.

Med SM-guld i sikte
På det hela taget är Sara nöjd med den nuvarande situationen, och hon har stora förhoppningar om att kunna bli en ännu bättre cyklist än vad hon är i dag. I ett kortare perspektiv hoppas hon göra en lyckosam insats vid SM i småländska Burseryd som avgörs under midsommarhelgen. ”Jag skulle gärna köra till mig ett SM-guld i år”, säger hon, och konstaterar att hon troligtvis har störst chans att lyckas i linjeloppet. ”Tempoguldet tror jag nog att Emilia Fahlin lägger beslag på”, säger hon. Utöver SM skulle hon också vilja lyckas på etapploppet Tour of Norway och världscupen i Vårgårda. ”Men vi får se hur säsongen utvecklar sig, jag ser tiden an med tillförsikt”, säger hon.

I ett längre perspektiv ser inte Sara något annat mål än världstoppen. ”Jag vill bli så bra att jag i framtiden kan leva på cyklingen utan att behöva bekymra mig om de ekonomiska aspekterna. Och jag vill kunna hålla den nivå som krävs för att lyckas i de internationella tävlingarna”, säger hon, och fortsätter: ”Mycket kan naturligtvis hända men jag tror absolut att det är möjligt för mig att få köra OS i Tokyo 2020. Och då vill jag inte bara vara där, utan jag vill lyckas.”