Linn Gustafzzon var en lovande alpin skidåkerska när hon under en träningsrunda med Ingemar Stenmarks bror upptäckte tjusningen med cykelsporten. Nu är hon en av Sveriges bästa MTB-cyklister, och hon har tagit sikte på världstoppen.

(Detta är en intervju gjord tidigare under säsongen. Sedan dess har Linn hunnit med att bli rejält skadad i armbågen under en världscup-tävling, kommit tillbaka, och bland annat vunnit Bergslagsloppet. Reds anm.)

 

Linn Gustafzzon är född och uppvuxen i ­Tärnaby. En ort med ungefär 500 invånare i Väster­bottens län, nära gränsen till Norge. Orten är tätt förknippad med alpin skidåkning, och i backarna kring ­Hemavan-Tärnaby har stjärnor som Ingemar Stenmark, Anja Pärson, Stig Strand och Jens Byggmark fostrats.  

Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att Linn inledde sin idrotts­karriär som skidåkerska så snart hon hade lärt sig att gå i mitten av 90-talet. ”När jag var yngre bodde jag granne med Anja Pärson, och Ingemar Stenmark har alltid varit min stora idol. Så att skidåkning var den sport som jag började med var väl ganska naturligt”, säger hon.

Vännerna åkte alpint
Linn har alltid gillat att konditionsträna, och när hon var yngre trivdes hon minst lika bra i längdspåret som i backen. Det var hon dock relativt ensam om att göra. ”Mina kompisar åkte mycket hellre utför, och eftersom jag ville umgås med dem så hängde jag på”, säger hon. I backen var det slalom och störtlopp hon gillade bäst. Ganska snart insåg hon att hon kunde runda slalomkäpparna på ett vägvinnande sätt. ”Som ung satsade jag fullt ut på slalom, och det gick riktigt bra. Jag blev bland annat sexa på junior-SM ett år, och jag tillhörde nog landets tio bästa i min åldersklass”, konstaterar hon.

Stenmark och Byggmark som cykelsällskap
Kanske hade hon en dag kunnat sälla sig till Ingemar Stenmark och Jens Byggmark, om det inte hade varit för den förres bror och den senares far. ”De skulle ut och cykla en dag, och frågade om jag ville följa med för att få träning”, berättar hon.  Hon tackade ja, och fick mersmak. ”Ett slalomåk går ju ganska fort, och får du ett snedskär så kan ju allt vara över på ett ögonblick. Cykel är något annat, och det kändes riktigt bra att få ta ut sig ordentligt”, säger hon.

Eftersom hon hade en god ­kondition i allmänhet, och starka ben i ­synnerhet var hon kapabel att cykla i en ­imponerande hastighet. Det var något som hennes pappa noterade, och ganska snart hade han anmält den då 15-åriga Linn till landsvägs-SM i Göteborg. Det var ett oväntat men, skulle det visa sig, mycket lyckat drag, eftersom Linn ­slutade på sjätte plats i tempo­loppet.

Bytte skidor mot cykel
Hennes framgångar som cyklist ­resulterade i en inbjudan till cykelgymnasiet i Falun. Linn tvekade till att tacka ja, hon var ju i första hand alpin skidåkerska. ”Men jag fick inte riktigt ut det jag ville av mitt tävlande i slalom, och så saknade jag ­konditionsmomentet som finns i cyklingen”, säger hon, och ­tillägger: ”Sen sa pappa att han trodde att jag skulle kunna bli en väldigt duktig cyklist”. Sammantaget gjorde ­detta att hon, ­helgen innan skolstart, bestämde sig för att satsa på landsvägscykling ­istället för på slalom. Hon tackade ­därmed nej till platsen på ­skidgymnasiet, och flyttade därefter de 80 milen från Tärnaby till Falun och cykelgymnasiet.

Körtelfeber ställde till problem
Inledningsvis gick det bra, och redan under hennes första år som cyklist blev hon uttagen i det svenska juniorlandslaget. Men efter ett och ett halvt års cyklande drabbades hon av en rejäl motgång. ”Jag cyklade inte så bra som jag visste att jag kunde. Dessutom var jag sjuk med jämna mellanrum, jag hade ont i halsen ungefär var tredje vecka”, säger hon. Det visade sig att Linn hade drabbats av körtelfeber, och det skulle ta drygt ett år innan hon var tillbaka i sadeln igen. ”Det var en oerhört jobbig tid, men att ge upp var aldrig ett alternativ. Jag visste att jag skulle ta mig tillbaka”, säger hon.

EM på hemmaplan
Vintern år 2014 hade hon åter­hämtat sig så pass att hon kunde börja träna lite försiktigt igen. Men när hon satt där i sadeln, med blicken fäst i asfalten, började hon fundera över om det var landsvägscyklist som hon var ­ämnad att bli. Vissa tecken tydde på det, men det fanns också tecken som talade för en satsning på mountainbike istället. ”Landsväg är ju mer av en lagsport än vad mountainbike är, och jag är något av en individualist. ­Dessutom har jag ingen bra spurt vilket är en nackdel eftersom landsvägsloppen ofta avgörs i spurter”, säger hon, och fortsätter: ”Mtb är dessutom mycket roligare, det händer mer under ett lopp än vad det gör i en landsvägstävling”.

Summa summarum fick det ­henne att inför säsongen 2016 byta ut ­landsvägsracern mot ­mountainbiken. I den nya disciplinen visade hon klass direkt, och säkrade pallplatser vid ­tävlingar i så väl Tyskland som i Danmark och Norge. ”Jag tävlade ganska mycket under förra våren, jag åkte runt i Europa för att visa vad jag kunde”, säger hon. Hennes fina resultat gav henne en plats i truppen till EM i Huskvarna som avgjordes i maj förra året. Väl där gick det inte så bra som hon hade hoppats. ”Jag hade presterat på en hög och jämn nivå under hela våren, men jag fick inte riktigt till det på EM. Jag var inte på topp, och det var jobbigt att köra. Jag tror att jag hade tränat för hårt, och att jag gjort det för tätt inpå mästerskapet”, säger hon, men konstaterar i ­andetaget efter: ”Det var superhärligt och jättehäftigt att köra EM på hemmaplan. Det var den roligaste cykelupplevelse jag varit med om”.

Men även om EM inte blev riktigt vad Linn hade hoppats på har hon all anledning att vara nöjd med sitt första år som mountainbikecyklist. Förutom att hon fick starta i samtliga discipliner på EM, det vill säga XCO, XCE och stafett, hann hon under 2016 också med att vinna Engelbrektsturen, ta silver på de nordiska mästerskapen och köra in på fjortonde plats vid en världscuptävling i Andorra. Till det får hon också lägga dubbla SM-brons.

Team Ormsalva Elit
Men nu har hon lämnat ­debutsäsongen bakom sig, för att med liv och lust ­kasta sig in i säsongen 2017. För ­hennes del bär den nya säsongen med sig två större förändringar, där den ena är ett klubbyte. Hon har bytt ut Borlänges röd/blå/vita dress mot Team Ormsalva Elits svart/rosa, och därmed blivit lagkamrat med bland andra Jonas Ahlstrand och Frida Knutsson. ”Det känns jättekul att jag får chansen att representera Team Ormsalva, och jag är övertygad om att det kommer att förenkla min satsning. Dessutom är det ett härligt gäng, och jag tror att vi kan peppa och inspirera varandra”, säger hon.

Den andra förändringen är att hon lämnat U23-klassen för elitklassen, och hon hoppas snabbt kunna etablera sig i den nya tuffare omgivningen. ”Jag vill fortsätta att utvecklas, och jag siktar på att ta ytterligare några steg framåt den här säsongen”, säger hon, och fortsätter: ”Jag vill köra många tävlingar utomlands, och jag vill prestera så bra som det bara är möjligt i världscupen. Det vore en dröm om jag redan i år kunde nå en topp 20-­placering vid någon deltävling”.

Härmar de som är bättre
För att klara den målsättningen ­tränar hon hårt, och i Falun där hon bor har hon de bästa förutsättningar en cyklist kan önska sig. Dels ­erbjuder ­omgivningen fina möjlig­heter till träning för en MTB-cyklist, och dels är Dalarna ett landskap befolkat av oerhört många ­duktiga MTB-­cyklister, som exempelvis Jenny Rissveds och Emil Lindgren. ”Jag har ju inte hållit på så länge med detta, så jag lär mig mycket av att träna med andra och härma de som är bättre. Jag tycker det är häftigt att ha chansen att träna med dem som är bäst i världen”, säger hon.

Men det är inte bara tränings­kompisarna som förser henne med kunskap. Utöver det har hon nämligen också säkrat upp värdefull rutin och ett stort kunnande, genom att knyta det forna cykelproffset Marcus Ljungqvist till sig. ”2017 blir den tredje säsongen som vi samarbetar. Han hjälper mig i första hand med träningen, men han vet ju också vad det innebär att träna och tävla på den här nivån så det är skönt att ha honom att bolla alla möjliga tankar med”, säger hon.

”Det var ett oväntat men mycket lyckat drag, eftersom Linn slutade på sjätte plats i tempoloppet”

 

25 träningstimmar på en vecka
Linn tränar mellan 10 och 25 timmar i veckan. En vecka med den högre ­träningsmängden infaller normalt under försäsongen, då grunden för de kommande tävlingarna ska läggas. Stommen i en sådan vecka är ­distanspass, och dessa pass kan pågå i sex eller sju timmar. Även längre intervaller, gärna i backe, passar in i en uppbyggnadsvecka. Veckor med lite mindre mängd, och lite mer fart, förläggs med fördel närmare tävlingssäsongen. ”Då brukar det bli distanspass på helgerna, och så kompletterar jag det med tempopass i till exempel velodromen eller på testcykeln”, ­berättar hon.

När hon cyklar utomhus är det ­nästan bara cykling i skogen som ­gäller, även om det då och då händer att hon testar det lite hårdare underlaget asfalt. ”När det finns tid och när det passar tycker jag att det är roligt att träna landsväg. I somras blev det till och med en tävling. Det var Vättern GP där jag blev tvåa, vilket jag var jättenöjd med”, säger hon. Under vinter­halvåret varierar hon träningen i större utsträckning än under sommaren. ”Då blir det till exempel en hel del skidor”, säger hon, och tillägger: ”Och så en del skoter”.

”Jag älskar att plåga mig”
Linn har alltid tyckt om att träna, och att träna hårt. ”Jag älskar att plåga mig, och jag tycker känslan av att ha tagit ut sig fullständigt är helt underbar”, säger hon. De gångna årens träningsvilja har hon haft stor nytta av när hon på kort tid har etablerat sig bland Sveriges MTB-elit. ”Jag har många års hård träning i kroppen, och jag tror att en bra grundfysik i ­kombination med en stark drivkraft att ­lyckas har tagit mig dit jag är i dag”, säger hon. Men hon konstaterar samtidigt att det finns områden där hon ­behöver bli bättre:”Jag har en ganska bra teknik men jag behöver få upp farten när jag kör utför, för jag är dålig på att släppa på”. Att köra uppför är däremot något hon både gillar och är bra på. Ett av hennes absoluta favorit­pass är långa backintervaller. ”Jag är nog som mest stolt över mig själv när jag kört ett riktigt grispass där jag pressat mig själv till max. Det är något jag verkligen tycker om”, säger hon.

Toppen av Anjabacken är en favoritplats
En annan träningsform hon gillar är att njutningscykla i skogarna kring Tärnaby. ”När jag cyklade landsväg var det lite enformigt eftersom det bara fanns en asfaltsväg. Då fick jag cykla bort, vända, och sedan cykla tillbaka hem igen. Nu när jag har börjat cykla i skogen finns det hur många fina stigar och leder som helst att prova”, säger hon. En av hennes favoritplatser är toppen av Anjabacken. ”Där har jag utsikt över Ryfjället och byn, det är så oerhört vackert”, säger hon. En annan härlig naturupplevelse är när hon får cykla den nio kilometer långa Drottningleden mellan Hemavan och Laisaliden.

En typ av träning som hon gillar lite mindre är att vintercykla i sin hemstad. ”Det är ju inte så mycket till ­vinter i Falun, och att ge sig ut på distans i dåligt väder är ingenting jag längtar efter”, säger hon, innan hon snabbt lägger till: ”Men när man får cykla med ett härligt gäng, och stanna och ta en fika, så är det rätt skoj ändå”.

Drömmar om proffsliv
Vid sidan av cyklingen studerar Linn till idrottstränare med prestations­inriktning vid Högskolan i Dalarna. Där mixar hon kunskaper om kropp, kost och hälsa till en helhet som hon en dag hoppas kunna använda i sitt yrkesliv. Men det kommande yrkes­livet är ingenting hon tänker på i någon större utsträckning för tillfället. ”Jag vill ju bli cykelproffs så att jag kan försörja mig på att cykla, och jag vill få chansen att köra ett OS. Det är det som driver mig just nu”, säger hon.