Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Svenska Cycling Plus
IntervjuerMTB

Intervju: Henrik Sparr, med unik meritlista

För ett tag sedan fick vi en pratstund med Henrik Sparr, den ende som lyckats vinna SM både i mountainbike och landsväg. Årets säsong inledde han i det prestigefyllda och hårda etapploppet Cape Epic, och nyligen var han fyra på SM i långlopp. Det här är med andra ord en fyrtiotreåring med krut i! Låt oss berätta lite mer om Sparr.

Text och bild: Jesper Andersson

När vi pratade med Henrik hade han precis kommit hem från ännu ett lopp, denna gång på landsväg. De flesta i klungan har ingen aning om vem han är eller vad han har för bakgrund, ”Jag skulle kunna vart farsa till många av de startande”. Få anar att 43-åringen de knappt klarar av att ligga på hjul på har varit landsvägsproffs i Italien och dessutom vunnit SM två gånger.

Men Henrik har inte alltid ägnat sig åt cykling, faktum är att han började förhållandevis sent med just cyklandet. ”Jag har alltid haft mycket energi och som barn så blev det bandy, fotboll, handboll, ja jag har provat på en hel del olika sporter”. Men det var inte fören i början av gymnasietiden som han testade på att cykla. Han började i skogen och tävlade då som andraårsjunior. Utvecklingskurvan var brant och det tog inte lång tid fören Henrik var upp och tampades med de allra bästa. Snart var han förstaårssenior och runt 1993-1994 lyckades han köra in på en andraplats efter Roger Persson vid svenska mountainbikecupen i Mjölby. Han vann också en tävling vid Ånnaboda där Anders Adamsson var på plats som speaker. Efter tävlingen ringde Adamsson till Patrik Serra som höll i landsvägslaget Team Isostar och den hösten la Henrik mountainbiken åt sidan och signade istället upp sig på att bli landsvägscyklist.

Det blev mycket tävlande för Team Isostar, dels i Sverige men också en hel del runt om i världen på platser som Australien, Dubai och Sydafrika. De tog väl hand om Henrik och såg till att han fick bygga sin styrka som cyklist från grunden, ”Det kunde nästan kännas lite frustrerande, när får jag trycka på ordentligt då? Men samtidigt visste jag att det var för mitt eget bästa”. Snart var Henrik lagkapten och lyckades bland annat vinna Mallorca runt.

1998 lyckades han vinna landsvägs-SM som då gick av stapeln i Uppsala. Han var loss med en grupp bestående av sex personer som alla fick se sig slagna då tävlingen avgjordes med en spurt framför Uppsala slott. Strax efter att han fått på sig mästartröjan ringde telefonen och den hösten blev det en sväng ner till norra Italien för att provköra för laget De-Nardi Pasta Monte Grappa. Han hoppade på där och inledde året därpå sin proffskarriär. De tävlade på måttbeställda ramar från den italienska tillverkaren Pinarello, kolfiberrör med aluminiummuffar. ”Det var en skön känsla när man kom ner till Italien och fick se sitt namn på en sprillans ny värstinghoj”. Livet som professionell cyklist kan kanske se häftigt och glamoröst ut utåt men sanningen är oftast något annorlunda. ”Det bästa med att vara proffs var att jag kunde cykla varenda dag, men det blev också vad som gjorde att en hel del av glädjen så småningom försvann.”. Henrik åkte hem till Sverige vid ett par tillfällen och kände då att livet som proffs verkligen gjort honom starkare. Året efter han vann landsvägs SM kom han hem och lyckades köra hem mästartröjan även i mountainbike. Det var även året då Henrik börjat ledsna på att tävla för det italienska laget. ”Det var rörigt och alltid lite osäkert med lönen”.

Annons

Efter ca 1,5 säsong fick det vara nog med livet som proffscyklist. Han började återigen cykla mountainbike och ställde siktet på OS. Nu blev det mycket mountainbike och han var till exempel iväg på läger och tävlingar med landslaget där två snorungar ni kanske känner igen namnet på var med; Fredrik Kessiakoff och Calle Friberg. Han åkte över till USA där han bland annat testade att köra en världscupstävling och det prestigefyllda racet Sea Otter classic. Runt 2001 började Henrik återigen att ledsna på cyklingen. Den största anledningen var att det var så otroligt svårt att få det att gå runt. ”Även om jag hade väldigt kul och fick göra vad jag älskade mest så måste ändå saker och ting betalas”.

Från och med 2001 höll Henrik uppe i hela tolv år med cyklingen. Han tränade en del men höll sig borta från tävlandet. Men så 2014 tänkte han att han kunde testa att köra lite i H30 för skojs skull. Han kontaktade Calle Friberg som nu hade vuxit upp till en otroligt duktig cyklist och som hade goda kontakter med Scott. Han hjälpte Henrik med cykel som nu började köra lite långlopp igen. Plötsligt stod han som totaltrea på Engelbrektsturen trots att han då körde i H30. Det blev till att byta till elit, ”Ska ja stå där på pallen och inte få prispengar bara för att jag valt fel klass”.

Snart började han köra tillsammans med Calle Friberg för vad som då hette team Scott Skoda och de har hållit ihop sedan dess. Tävlandet gick bra för det mesta men han har alltid haft lite otur i samband med Cykelvasan. “2016 var jag med i en stor vurpa i inledningen av tävlingen. Jag hamnade underst och fick en framklinga i låret som gjorde att jag blev tvungen att sy”, berättar han. Oturen höll i sig även 2017 då han i en av de snabbare utförspartierna råkade ut för ett framhjulshaveri med en tur i ambulansen som resultat. ”Helt utan förvarning så bara vek sig framhjulet och jag gick rakt ner i backen”. Den hösten kände Henrik att nu får det vara nog och han var beredd att lägga allt vad cykel hette på hyllan… Till dess att den där lilla snorungen Calle Friberg kom och rörde om i grytan, ”Ska vi inte dra ner till Sydafrika och köra Cape Epic då?”. ”Det blev verkligen en nytändning efter kraschen på Cykelvasan, så snart jag kunde satte jag mig på monarken och körde intervaller igen. Cape Epic är ju något som borde stå på varje mountainbikecyklists bucketlist, i alla fall fanns det med högt upp på min!”

Nere i Sydafrika ställde magen till det lite vilket gjorde att resultaten blev lidande en aning. Men Cykelvasan gick fint detta året, och vurporna uteblev som tur var. I år kör laget som Team HiQ eftersom It-företaget HiQ gått in som huvudsponsor, och vi hoppas att få se Henrik Sparr på startlinjen i många år till.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons
Read previous post:
RÄTT TRÄNING I RÄTT ÅLDER

Close