Erik Nohlin älskar att cykla, och han älskar att cykla långt. Han kan inte tänka sig en bättre sysselsättning än att timme efter timme, dag efter dag, trampa fram längs vägarna. Svenska Cycling Plus mötte tidigare i år den USA-baserade långdistanscyklisten för ett samtal.

Text: Calle Olsson Foto: Beth Welliver

När Erik Nohlin fyllde fem år fick han en cykel med banansadel av sina föräldrar, och sedan den dagen har han älskat att cykla. ”Cykeln är ju en fantastisk uppfinning. Den tar dig från punkt A till punkt B på ett snabbt sätt, samtidigt som du får motion”, säger han. Trots att Erik främst ser cykeln som ett redskap för transporter ville han i ungdomen ge tävlandet en chans. Men den passion han hade hoppats på, den uteblev. ”Jag tränade och tävlade av och på i tio år, och jag försökte verkligen hitta rätt. Men det gick inte. Jag vill inte betala dyra pengar i startavgift, resa sex timmar till en tävling, cykla två timmar och sedan åka sex timmar hem igen”, säger han, och lägger till: ”Något som kunde vara så rikt blev så fattigt”.

”Jag hittade hem inom cyklingen”
Men för ungefär tio år sedan inleddes ett nytt kapitel i Eriks cykelliv. Det var då han hörde två äldre herrar prata om att de hade cyklat den 120 mil långa cykeltävlingen Paris-Brest-Paris. ”Jag lyssnade på deras konversation utan att ha en aning om vad de egentligen pratade om, men jag tyckte det lät häftigt att cykla så långt”, säger han. Året därpå gick han med i Hisingen CK:s randonnée-sektion. ”Jag började med att cykla 20 mil tillsammans med dem, och även om jag tyckte det var långt så klarade jag det. Sen körde jag 30, 40 och 60 mil, och så var jag fast. Jag hade hittat hem inom cyklingen”, säger han.

Förutom att ha hittat hem hade han genom att köra de ­olika distanserna också kvalificerat sig till 2011 års upplaga av ­Paris-Brest-Paris. ”Det loppet kom att bli en invigningsrit för mig som långdistanscyklist, och därefter har det bara fortsatt med längre distanser och fler äventyr”, säger han.

 

Fenomenal och jättestark
Erik beskriver sin långdistanscykling, eller randonnée som det också heter, som något som passar alla oavsett om målet är att slå banrekord, förbättra den egna tiden från tidigare eller klara av att gå i mål innan maxtiden löper ut. Erik tävlar främst mot sig själv, men när han trampar på kan han ge konkurrenterna en ordentlig match. Det blev tydligt vid förra årets upplaga av det amerikanska loppet Gold Rush Ranndonée där han hade näst bästa tid. Loppet mäter 120 mil, och bjuder på en total stigning om 8 000 höjdmeter. Som en extra utmaning ­kryddades förra årets tävling av en extrem värme med temperaturer upp mot 47 grader.

”Inför tävlingen hade jag bestämt mig för att köra så hårt som jag bara kunde, och det gjorde jag ­också”, säger han. De första 20 milen är flacka och där höll han en ­snitthastighet på 38 kilometer i timmen. Därefter tvingade de kraftiga stigningarna över ­bergsmassivet Sierra Nevada honom att sänka tempot. När han hade klarat av 40 mil, det vill säga en tredjedel av loppet, lade han sig för att sova en timme innan han steg upp för att cykla 40 mil till. Därefter sov han ytterligare en timme innan han klarade av de sista 40 milen. Totalt tog det honom 65 timmar att genomföra loppet, och i efterhand har han lite svårt att förstå att han klarade utmaningen så pass bra som han gjorde. ”Men jag hade bra dagar där jag kände mig fenomenal och jättestark”, säger han.

_____________________________________________________________________________________________________________________

Fakta: Erik Nohlin

Född: 1979
Bor: San Francisco, USA
Familj: Frun Sofia och katten Katt Stevens
Yrke: Creative leader på Specialized
Intressen: Långdistanscykling, matlagning, black metal
Styrkor som cyklist: Fokuserad och noggrann

_____________________________________________________________________________________________________________________

Naket, ärligt och rakt
Men att jaga snabba tider är inte allt. För Eriks del har ­långdistans­cyklingen utvecklats till något mer och något djupare. ”Genom att cykla långt tillfredsställer jag de spirituella behov som andra kanske fyller med religion, yoga eller droger”, säger han, och fortsätter: ”För mig är långdistanscykling den enda dörren till djup meditation som leder mig till den väldigt smala fåran av ­fullständigt fokus. Det är ett mentalt tillstånd som är svårt att beskriva, men som jag ständigt jagar”. Vägen till det så hett eftertraktade tillståndet är dock inte enkel. ”Jag skulle beskriva långdistans­cykling som en sinuskurva med höga toppar och djupa dalar”, säger han, och fortsätter: ”Känslan i topparna är värt allt slit, det är det inget snack om, men ingen ska säga att långdistans­cykling är romantiskt. Jag skulle snarare beskriva det som naket, ärligt och rakt”.

”När han hade klarat av 40 mil, en tredjedel av loppet, la han sig för att sova en timme innan han steg upp för att cykla 40 mil till.”

Ta kontakt med en lokal förening
För den som tilltalas av tanken på att försöka nå sitt inre fokus ­genom att cykla långa distanser har Erik egentligen bara ett råd. ”Ta kontakt med den lokala randonneursföreningen och anmäl dig till ett brevetlopp. Välj gärna ett 20-milalopp på vårkanten då alla är lika dåligt tränade efter att ha slarvat med träningen under vintern. Det finns ingen prestige eller dramatik, det är bara att köra”, säger han, och fortsätter: ”Var ärlig när du dyker upp första gången, och säg att du är nybörjare så tar de hand om dig”. Något problem för en glad motionär att klara långa distanser ser han inte, han menar att det är en fråga om hastighet. ”Jag tror att nästan alla kan cykla 20 mil. Om du till exempel sänker hastigheten med 5 kilometer i timmen mot vad du normalt håller så klarar du av att cykla 5 mil längre”, säger han.

900 mil långt cykeläventyr
Erik är född och uppvuxen i Sverige, men för sex år sedan kände han och hans fru Sofia att de behövde komma ur det ekorrhjul de upplevde att de befann sig i. De sa upp sig från sina arbeten för att istället korsa USA på cykel. ”Vi cyklade från Austin i Texas, via San Francisco upp till Portland och så tillbaka till San Francisco. Det blev 900 mil, och det tog oss sex månader”, säger han. Tanken var att deras resa skulle ha pågått i ett år, men när Erik blev erbjuden ett jobb hos cykeltillverkaren Specialized avbröt de äventyret. ”Det var aldrig något snack om saken, och när jag började jobba hos Specialized var det som att komma hem”, säger han.

Lunchträningar av hög klass
I dag arbetar han som creative leader hos Specialized vilket har flera fördelar. En fördel är att han får ägna dagarna åt det han älskar, att göra cyklar. En annan fördel är att det är lätt att samla träningstid under arbetsdagen. ”Jag åker till jobbet klockan 6:30 och kommer hem 18:30. Det blir långa dagar, så det är svårt att hinna med träningen efter jobbet. Men på Specialized förväntas det nästan av oss att vi ska träna inom ramen för arbetet, så jag brukar köra fyra eller fem lunchrundor i veckan”, säger han. Och då är det inte något lätt trampande som gäller, utan full gas. ”Varje dag klockan 12.15 är det 30-40 personer som byter om och ger sig ut, och det är inte ovanligt att det är med någon världsmästare eller amerikansk mästare i klungan”, konstaterar han.

 

Högt tempo i klungan
Varje veckodag har en egen runda som återkommer vecka efter vecka. Måndagsrundan tar ungefär 45 minuter och är kortast, medan onsdagsrundan är längst med sina 40 kilometer. ”Vi måste hinna klart på en timme, och efter de tre första kilometrarna som går långsamt brukar det bli ett snitt på 50 kilometer i timmen”, säger han, och fortsätter: ”Det blir väldigt bra träning när jag försöker hänga med klungan, och jag brukar gå upp på maxpuls tre eller fyra gånger per pass”, säger han.

Då och då försöker han hinna med ett längre träningspass under helgen, och så blir det ungefär ett långdistanslopp i månaden. Men utan att kunna träna på jobbet skulle han stå sig slätt. ”Det är ju naturligtvis en oerhörd förmån att kunna träna som vi gör, men samtidigt förstår jag inte att inte fler företag uppmanar sina anställda att lägga ner arbetet en och en halv timme mitt på dagen för att ge sig ut och träna. På Specialized har ledningen förstått att företagets resultat blir bättre om personalen rör på sig och förutom cykling erbjuds yoga, crossfit och gym”, säger han.

Vegankost har gett styrka
Men enligt Erik är det inte bara tuffa träningspass som har gjort honom till den långdistanscyklist han är i dag. Även kosten spelar en viktig roll. ”Jag har varit vegetarian i 20 år och vegan i 6, och jag har aldrig varit så stark, återhämtat mig så snabbt och byggt så mycket muskler som jag gör just nu”, säger han. Enligt honom är det inte alls svårt att vara vegan i dagens samhälle. ”Det är otroligt lätt att få i sig tillräckligt med protein som vegan, och jag skulle tro att inom tio år kommer vi att ha en drastisk ökning av unga atleter inom alla möjliga idrotter som väljer vegankost”, säger han.

_____________________________________________________________________________________________________________________

Fakta: Randonnée och brevet

Organiserad men självständig långdistanscykling.

Randonnée är inte tävlingscykling men för att bli godkänd och kunna få medalj måste du genomföra loppen under givna tidsramar. Tidsramarna är dock generösa och du behöver inte vara någon särskilt snabb cyklist för att klara målet – det behövs snarare uthållighet och envishet.

Brevetlopp är självständig men organiserad cykling utan ledare, och har en angiven min- och maxhastighet som du måste hålla dig mellan. Du behöver kunna klara dig själv då du kan behöva cykla ensam, ibland länge och under tuffa förhållanden. Men det är inget krav att cykla ensam – du får ha sällskap med andra cyklister som kör loppet. För att bli ”superrandonneur” ska du under ett och samma år köra minst ett brevetlopp var på respektive 200, 300, 400 och 600 kilometer.

Källa: hisingenck.se

_____________________________________________________________________________________________________________________

”Myten om att animaliskt protein är det enda rätta måste dö”
Men det går inte heller att komma ifrån att kunskaper inom ämnet underlättar. ”Jag tycker det är kul och utmanande att ­komponera måltider. Jag köper en hel del kokböcker och följer många ­restauranger på Instagram för att få inspiration. Att vara vegan har blivit en livsstil för mig”, säger han, och fortsätter: ”Numera vet jag ­precis hur jag ska bygga upp en tallrik som innehåller det jag ­behöver. Vid en salladsbuffé brukar jag fokusera på de saker som är allra grönast. Det kan till exempel bli grönkål och spenat, och så fyller jag på med andra saker som innehåller protein, järn och vitaminer”.

Därefter får hans röst ett stråk av allvarsamhet när han säger: ”År 2018 kan du inte göra något som är mer hållbart än att välja en plantbaserad kosthållning. Myten om att animaliskt protein är det enda rätta måste dö, den är inte korrekt. De fördelar som jag antog fanns när jag blev vegan är nu bevisade i studier”.

Halverat energiintag
En annan del i Eriks framgångsrecept är hans noggrannhet med detaljer, vilket bland annat innebär att han flitigt utnyttjar den vindtunnel som finns på Specialized. ”Vi jagar ständigt effektivitet och mäter allt vi kan i vår vindtunnel. Jag brukar ta de värden vi får fram i watt och omvandla det till hur mycket energi man sparar omräknat till bananer. På så sätt får jag en uppfattning om hur mycket mindre jag behöver stoppa i mig under ett lopp”, säger han, och exemplifierar resonemanget: ”Efter att ha bytt till ett mer aerodynamiskt styre vet jag att jag kan skippa 20 bananer på en långtur, och ett par skoskydd medför 5 bananer mindre. Under det 210 mil långa Sverigetempot sparade mina ­småjusteringar 150 watt-bananer, och jag hade kunnat spara mycket mer”.

”Under det 210 mil långa Sverigetempot sparade mina småjusteringar 150 bananer”

Denna kartläggning har medfört att han i dag har ett ­energiintag som är hälften så stort som när han började cykla långt. ”Förr ­kunde jag stanna och äta en pizza under ett lopp, och så blev jag tung i tio mil. Dessutom var jag inte så noggrann med ­aero­dynamiken så det krävdes ett större energiintag. Numera dricker jag ­kokosvatten och äter banan och avokado istället”, säger han. Men han råder ingen att kopiera hans cykelkost rakt av. ”Man måste, genom att lära av sina misstag, hitta sitt eget koncept. För min del har det tagit tio år att hitta rätt, och det kommer troligen inte att fungera för någon annan”, säger han.

Mammans körkort i ryggfickan
Men det är inte bara maten han har minskat ner på, även annan packning får numera stå tillbaka. ”Förut hade jag alltid med mig mat, varma kläder och regnkläder. Numera har jag nästan inte med mig någonting, och det gäller oavsett om jag cyklar 5 eller 400 mil”, säger han. Det finns dock en sak han aldrig skulle ­drömma om att lämna hemma, och det är hans bortgångna mammas körkort. ”För sex år sedan fick jag ett samtal om att min mamma hade gått bort. Då hade jag klarat av 26 av 60 mil i ett brevetlopp, och sedan dess dedikerar jag min långdistanscykling till henne. Jag tog vara på hennes körkort och jag har det alltid med mig när jag cyklar, och ibland när jag har det tufft längs banan brukar jag prata med henne. Det ­händer att jag plockar fram körkortet och bölar lite innan jag kör vidare”, säger han.

 

_____________________________________________________________________________________________________________________

Mer om Erik Nohlin

Film: Melons, Trucks and Angry Dogs om Transcontinental Race 2013
Film: Length of Sweden om Sverigetempot 2016
Instagram: @hellhommus

_____________________________________________________________________________________________________________________

Fakta: Eriks tre bästa långdistanslopp

1. Transcontinental race – Loppet är ett osupportat lopp där deltagarna får klara sig själva på vägen genom Europa. Sträckningen varierar från år till år, och distansen brukar variera mellan 3 000 och 4 000 kilometer.
Eriks kommentar: ”Det var genom detta lopp jag fastnade i ultradistansträsket, det var där jag upptäckte vilket format av cykling som var mitt.”

2. Gold Rush Randonnée – Loppet går mellan Davis i ­Kalifornien och Davis Creek i Oregon, tur och retur.
Loppet är 1 200 kilometer.
Eriks kommentar: ”Det är den amerikanska motsvarigheten till Paris-Brest-Paris. Värmen, det faktum att du till stor del cyklar ensam och de bergsmassiv som ska besegras gör loppet otroligt utmanande. För min del hoppade jag upp en nivå som cyklist när jag körde loppet 2017.”

3. Paris-Brest-Paris- Loppet går mellan Paris och Brest, tur och retur. Loppet är 1 200 kilometer, och arrangeras en gång vart fjärde år. Nästa gång loppet genomförs är 2019.
Eriks kommentar: ”Världens främsta och äldsta randonnée. Det var när jag hörde talas om den här tävlingen som mitt intresse för ­långdistanscykling väcktes, och det var en upplevelse att genomföra den.”

_____________________________________________________________________________________________________________________

När det gäller vilka av hans egna egenskaper som tjärnar honom bäst under sina långa kraftprov är det viktigaste hans uthålliga fokus:

”Jag skulle säga att det är förmågan att fokusera på ett mål som ligger fruktansvärt långt bort. Jag klarar av att låsa tankeverksamheten på en punkt långt fram, och sedan behålla fokus där tills jag kommer fram”, säger han. Han nämner också noggrannheten med detaljer som en styrka. ”När jag startar ett lopp sitter kläderna perfekt, cykeln är i topptrim och packningen är optimal. Därmed är inte det en faktor att räkna med, jag vet att det funkar och då kan jag koncentrera mig på att enbart trampa”, säger han.

”Jag kan bli bättre på allt”
När det gäller förbättringsområden pekar han inte ut något enskilt, utan nöjer sig med att konstatera att det finns mycket att träna på. ”Jag kan bli bättre på allt, och jag lär mig nya saker hela tiden. Jag ska fylla 40 år och även om jag tappat i till exempel explosivitet så är jag en oerhört mycket bättre cyklist nu än när jag var 30. Och jag kommer garanterat att vara ännu bättre när jag fyller 50”, säger han.

Därefter återstår det att se hur länge utvecklingskurvan kan peka uppåt, men det är en detalj som är av mindre betydelse för Erik. ”Jag älskar cyklingen och cykel­kulturen. Jag hoppas kunna cykla resten av livet men eftersom det inte går att garantera säger jag att så länge jag tycker det är roligt att cykla och så länge jag kan cykla kommer jag att fortsätta”, säger han.

Ett liv i omkörningsfilen
Och just detta, att göra det han vill och det han tycker är roligt, har blivit något av ett signum för honom. ”Min mamma dog av en stroke helt utan förvarning. Det har bidragit till att jag vill leva mitt liv till fullo, som om varje dag vore den sista”, konstaterar han. I hans fall betyder det ett liv fyllt av träning, dryck, mat och sömn. ”Jag skulle säga att jag maxar allt och, som man säger i USA, jag lever mitt liv i omkörningsfilen”, säger han.