Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
IntervjuerMTB

INTERVJU: Alexandra Engen

120826_GER_Saalhausen_XC_Women_U23w_JuniorsW_Engen_portrait_after_race_by_Maasewerd
Alexandra har både skördat stora framgångar och spridit glädje under sin framgångsrika karriär, som nu är över. Foto: Marius Maasewerd

För ett tag sedan talade vi med Alexandra Engen, som är en av Sveriges mest meriterade ­cyklister med såväl nationella som internationella framgångar. Vid ­årsskiftet ­avslutade hon sin cykelkarriär, och ser istället fram emot en ny typ av ­tillvaro. ”Jag tycker till exempel det är skönt att kunna ge mina ­syskonbarn en puss trots att de varit på förskolan utan att vara rädd för att bli sjuk”, säger hon med ett skratt.

“Cykelmässigt håller jag den nivå som krävs för att vara med långt fram på tävlingarna, men när jag började väga för- och nackdelar mot varandra insåg jag att det inte var värt att fortsätta satsa”, säger Alexandra Engen. Hon säger det med självklarhet, utan något spår av vemod eller saknad i rösten. Beslutet har vuxit fram, och har nu landat. ”Jag har låtit tankarna på en fortsatt satsnings vara eller icke vara få finnas med en längre tid, utan att aktivt arbeta för ett beslut. Sakta men säkert fick det sjunka in och beslutet togs i oktober”, säger hon.

Möjlighet att njuta av korvgrillning
Som nybliven cykelpensionär ser hon fram emot att få unna sig både stora och små saker som hon förut tvingats försaka. ”Nu har jag betydligt mer energi, och orkar göra mycket mer jämfört med när jag tränade som mest. När jag hade tränat orkade jag inte träffa familj eller vänner, då var det bara vila som gällde”, säger hon. Möjligheten att äta vad som faller henne in utan att behöva tänka på konsekvenserna är en annan fördel. ”I går var jag med min syster och hennes barn i skogen en hel dag, och det fanns bara korv med bröd att äta. Då var det väldigt skönt att kunna äta korven utan att behöva fundera på om det var dåligt ur näringssynpunkt”, säger hon.

Ett annat exempel inom det gastronomiska området som gör att hon tycker att det är skönt att ha den aktiva karriären bakom sig är möjligheten att njuta av kladdkakor. ”Under den senaste månaden har jag bakat sex kladdkakor som jag har delat med familj och vänner. Det var en omöjlighet ­förut”, säger hon, och fortsätter med ett skratt: ”Men så mycket kladdkaka kommer jag inte att äta framöver”.

 

120909_AUT_Saalfelden_XCE_Engen_bike_kiss_by_Kuestenbrueck
2012 tog Alexandra sitt första av två raka VM-guld i sprint. Foto: Armin M. Küstenbrück

Svårt att utöva sin tro på resande fot
Möjligheten att utöva sin kristna tro på ett enklare sätt i vardagen tycker hon är en annan stor fördel, även om hon alltid vetat att tron inte är bunden till kyrkan. ”Jag har inte upplevt det som ett problem att utöva min tro. Tron bär jag alltid med mig vart jag än är, den är navet i livet som allt annat utgår ifrån. Men när jag reste som mest kunde längtan efter en nära relation med Jesus bli väldigt påtaglig. Då brukade jag ta en promenad ut i naturen och be, och ta mig tid att samtala och umgås med Gud. Dessa stunder var viktiga och gav mycket kraft”, säger hon, och fortsätter: ”Men nu när jag inte reser till träningar och tävlingar längre har jag ju möjligheten att regelbundet besöka församlingen och bli en del av den i vardagen. Det känns jättebra eftersom ­församlingsmedlemmarna är som en andra familj för mig”.

Kommer att sakna resorna
Men allt blir inte bättre i den nya tillvaron, för naturligtvis finns det saker hon kommer att sakna från det tidigare livet. Till exempel känslan av att somna gott på kvällen efter ett riktigt hårt träningspass samt möjligheten att resa mycket. ”Jag älskar att resa och jag är tacksam för alla de resor jag fått göra genom cyklingen. Jag tycker det är spännande att få ta del av andra kulturer, och få smaka nya maträtter och drycker”, säger hon. En annan sak hon troligen kommer att se tillbaka på med saknad är att vara så pass vältränad som hon har varit. ”Det har varit skönt att kunna cykla i fem timmar om jag har haft lust till det utan att orken satt några begränsningar. Eller att kunna ge allt uppför en backe för att sedan samla kraft genom att ta tre djupa andetag och cykla vidare”, säger hon.

 

130613_ITA_ValDiSole_XCE_women_ceremony_Neff_StirnemannK_Engen_Indergand_Jacobsen_frontal_TodaysFastest_by_Kuestenbrueck
2013 var Alexandra snabbast i världen. Foto: Armin M. Küstenbrück

Kommer att fortsätta träna
Att helt sluta träna är dock inte alls aktuellt. ”Jag kommer att fortsätta träna, och det ska bli kul att kunna göra det med kompisarna i större utsträckning än tidigare. Under karriären hade jag ofta specifika träningar och tränade ofta på förmiddagarna, så de flesta passen fick jag genomföra på egen hand. På helgerna passade jag på att köra distans med andra, det var alltid trevligt”, säger hon. Hon ser också fram emot att kunna variera träningen mer än tidigare. ”Jag älskar konditionsidrotter i alla former, och jag tror att jag kommer att springa en hel del terränglöpning framöver”, säger hon.

Men även om hon ser fram emot att sträcka ut löpsteget är cyklingen fortfarande nummer ett bland sporter. ”Jag gillar verkligen att cykla i hög fart i skogen, och särskilt när det är lite mer tekniska partier. Det är utmanande”, säger hon. Allra bäst trivs hon när hon får njuta av denna typ av cykling i strålande solsken och i trevligt sällskap.

Något hon inte kommer att köra särskilt ­mycket framöver, varken själv eller i sällskap med andra, är ­4-minutersintervaller på cykeln. ”För att komma upp i 190 i puls på något som du är duktigt på måste du ta i mycket, vilket blir riktigt jobbigt och är inte alltid roligt”, säger hon.

Låter tankarna fara genom huvudet
Men när cyklingen gått från att vara yrke till fritidsintresse måste hon säkra inkomsten på något annat sätt. Någon stress över detta känner hon dock inte, hon har i stora drag bilden av framtiden klar för sig. ”Jag har alltid vetat vad jag vill göra efter cykelkarriären, så steget att sluta var inte så stort som det skulle ha kunnat vara”, säger hon, och ­fortsätter: ”Jag har alltid velat arbeta med människor, och för min del ligger då gymnasielärare nära till hands”. Men hon har ingen brådska i detaljplanerandet av framtiden. ”Jag tar det lite som det kommer. Jag kommer att låta det landa in lite, det är skönt att låta tankarna fara genom huvudet och inte ha allt klart”, säger hon, och fortsätter: ”Medan jag funderar kommer jag att hoppa in som lärarvikarie”.

 

140413_7173_by_Maasewerd_RSA_Pietermaritzburg_XC_WE_Engen
Foto: Marius Maasewerd

Mötte Jesus i barngruppen
Alexandra avslutar karriären 18 år efter att hon som 12-åring påbörjade densamma. Det var då som hennes morbrors väninna lät henne testa sin downhillcykel i Strutsabacken i Huskvarna, och hon fastnade direkt. Men downhill tilltalade inte alls Alexandras mamma som tyckte det verkade farligt att cykla så fort som möjligt nerför ett berg. ”Mamma tyckte det lät alltför riskfyllt, och föreslog istället att jag skulle testa mountainbike”, säger hon. Det visade sig vara en sport som passade Alexandra perfekt. Dels var hon duktig på att cykla, dels gav det henne en möjlighet att köra slut på sig själv. ”Jag har alltid haft väldigt mycket energi i kroppen, och när jag var hemma klättrade jag nästan på väggarna”, säger hon och skrattar.

Med tiden kom cykelsporten att betyda väldigt mycket för henne, men samma år som hon blev cyklist upptäckte hon något som fick ännu större påverkan på henne som person. ”Mina föräldrar är troende, och när jag var tolv år gick jag med i kyrkans barngrupp. Där fick jag möta Jesus, och jag kände att jag verkligen ville lära känna honom bättre. ­Känslan av att inse att Jesus finns är det bästa jag varit med om i hela mitt liv, det är så oerhört häftigt. För mig är Jesus som en extra fadersgestalt, och det finns ingenting jag inte kan ta upp med honom”, säger hon.

Bad en bön inför varje lopp
Sedan dess har tron funnits med henne under hela ­karriären. ”Tron är det absolut viktigaste jag har. Den genomsyrar allt jag gör, och cyklingen är inget undantag”, säger hon.

I ­karriärens tuffaste stunder har hon alltid kunnat luta sig mot tron för att få tillbaka hoppet. ”Jag är väldigt tacksam för att jag har min tro, och jag kan inte tänka mig hur det hade varit att gå genom livet utan den”, säger hon.

Men det var inte bara när det var kämpigt hon hade ­samtal med Gud och Jesus. Inför varje tävling brukade hon till exempel sända i väg en bön, men inte direkt om att vinna utan mer om att allt skulle gå bra. ”Jag bad om att jag skulle ta mig i mål, att cykeln skulle hålla, att jag skulle hålla mig kvar på sadeln, att jag skulle köra så bra som min ­kapacitet medgav och att mina konkurrenter inte skulle krascha eller skada sig”, säger hon.

Annons

Från talang till träningsprodukt
Hennes relation till Jesus blev snabbt djup och ­betydelsefull men även cykelkarriären fick en flygande start. Som ­nybörjare placerade hon sig tvåa i tävlingsdebuten. I de ­följande två tävlingarna blev hon tvåa och trea, innan hon vann resten av de tävlingar hon ställde upp i under den inledande säsongen.

Som 16-åring flyttade hon till cykelgymnasiet i Skara där satsningen blev mer seriös. ”Någon gång övergår alla från att vara talang till att bli en träningsprodukt, och på gymnasiet började jag träna hårdare”, säger hon. Det var där, på skolan, som hon för första gången började inse att hon skulle kunna bli riktigt bra och att hon till och med skulle kunna leva på sin cykling.

 

120511_CZE_NoveMesto_XCE_Engen_winning_by_Maasewerd
Ännu en seger under det fina 2012, denna i världscupen. Foto: Marius Maasewerd

Språk är dörröppnare
Drömmen om en proffskarriär blev sann år 2009, då skrev hon kontrakt med det tyska laget Rothaus-Cube inför ­säsongen 2010. Samma år visade hon prov på sin höga ­kapacitet genom att ta silver på så väl U23-VM som ­U23-EM. Hösten 2009 gick flytten till kontinenten och även om mycket var förberett så saknade hon de språkliga förutsättningarna för att klara sig i det nya hemlandet. ”När jag flyttade till Tyskland kunde jag ingen tyska alls, men jag tänkte att jag är en social person och att det nog skulle lösa sig ändå”, säger hon, och fortsätter: ”De första tio ­månaderna frågade jag hela tiden om språkliga saker och pluggade ord och grammatik hemma. På hösten blev jag skadad och använde tiden till att gå en intensivkurs, och bestämde mig därefter för att bara prata tyska”.

Utifrån sina egna erfarenheter förespråkar hon ­språk­studier för den som siktar på att lyckas som cyklist i ­utlandet. ”Som utlandsproffs tror jag att man har stor nytta av att lära sig det nya språket. Språket är en verklig ­dörröppnare. Jag skulle känna mig instängd om jag inte kunde kommunicera med dem i det land jag bor i på ett avslappnat sätt”, säger hon.

Världsmästarinna och OS-sexa
År 2010 vann hon EM och VM i U23-klassen, och anbuden från andra klubbar lät inte vänta på sig. Hon blev dock kvar i Rothaus-Cube ytterligare ett år. ”Jag kände att jag ville vara kvar för att betala tillbaka till det lag som gav mig en chans att bli proffs”, säger hon. Men inför säsongen 2012 ville hon prova något nytt, och bytte till Ghost Factory Racing Team. ”Först var jag lite tveksam till att skriva ­kontrakt med Ghost. Jag tyckte egentligen inte om att det var ett rent tjejlag, men när jag väl kom dit trivdes jag ­omedelbart med den familjära stämningen i laget och jag kom att stanna i sex år”, säger Alexandra.

Om det var lagbytet eller något annat som gjorde att ­säsongen 2012 blev en av hennes bästa någonsin får vara osagt. Klart är i alla fall att hon det året vann det första världsmästerskapet i sprint. Samma år blev hon också sexa vid de olympiska spelen i London, trots att förutsättningarna var långt ifrån optimala. ”Till att börja med hade jag problem att klara kvalgränsen till OS. Sen, när det återstod ungefär två veckor till OS-invigningen, och cirka fyra veckor till racet drabbades jag först av en matförgiftning och lite senare ramlade jag och slog i knät så jag fick sy. Jag åkte till OS på kryckor”, minns hon, och skrattar. Men när det väl blev dags för OS-start lät hon sig inte nedslås av de motgångar hon haft inför tävlingen. ”Tvärtom, jag var så himla glad över att kunna köra”, säger hon.

2013 var hon jättestark
2013 fortsatte på samma fina sätt. ”Jag tränade och tävlade mycket, och jag körde många riktigt hårda pass. Det året var jag jättestark”, säger hon. När hon inte tränade eller ­tävlade fyllde hon tiden med distansstudier, socialt umgänge, ­sponsoruppdrag eller föreläsningar. ”Som barn kunde jag aldrig sitta still, om jag inte klättrade i något träd for jag runt på annat sätt. Som vuxen har jag varit på samma sätt, och jag trivdes som bäst när jag hade mycket omkring mig”, säger hon.

 

1-130901_RSA_Pietermaritzburg_XCE_Engen_winning_2_by_Kuestenbrueck
2013 kom det andra guldet, då i Sydafrika. Foto: Armin M. Küstenbrück

Klarade inte att säga nej
Men när hon fick frågan om att föreläsa i Örebro en ­sommardag 2013 rämnade plötsligt hennes tillvaro. ”Jag ville inte åka, men jag klarade inte av att säga nej till den som ringde. När jag hade avslutat samtalet satte jag mig på golvet och bara grät i flera minuter, för jag orkade inte ens tänka tanken att jag skulle behöva packa min väska. Då förstod jag att något inte stod rätt till”, säger hon. Hon fortsatte tävla, och lyckades vinna både VM och den totala världscupen i sprint. ”Men sen var jag så trött, och jag tog en månads uppehåll från all cykling”, säger hon.

Alltid uppe i varv
Efter den månadslånga pausen återtog hon träningen. ”Under vintern fick jag genom SOK hjälp av en mycket bra psykolog och mentaltränare. Han hjälpte mig att få insikt och förståelse för vad jag gick igenom och gav mig verktyg att hantera det. Jag ville inte lyssna på tankar om att ta en paus och fortsatte med vinterträningen och vårsäsongen som planerat. Men att något var fel stod tydligt klart”, säger hon, och fortsätter: ”Sportsligt körde jag jättebra, men ­mellan passen mådde jag allt sämre. Jag var alltid uppe i varv, hade ett väldigt svängigt humör och kunde börja gråta utan anledning”.

SM i juni 2014 gick på Alexandras hemmaplan i ­Jönköping, och att avstå från det fanns inte på hennes karta. ”Men när jag satt på trainern innan det var dags för ­sprintfinalen grät jag, och ville därifrån. Jag genomförde både sprinten och xc-loppet, men någon dag senare insåg jag att det var ohållbart, att jag var på väg att gå sönder. Då tog jag beslutet att ta en time out”, säger hon.

Med avslut i tankarna
Efter två veckor av vila slappnade hennes kropp av. Hon sov upp 13-14 timmar per natt, och sedan det mesta av dagen. Hon gick egentligen bara upp för att äta. ”De första månaderna utförde jag ingen fysisk aktivitet, mer än det allra nödvändigaste. Det var först i januari jag började gå promenader. Från januari och framåt stegrade jag träningen sakta och körde till och med några race det året”, säger hon. Hon blev tvåa på SM i Hestra men träningen bedrevs på en låg nivå, och hon var väldigt trött. Under vintern och våren 2015/16 kunde hon trappa upp träningen ytterligare, och kände att hon ville testa att tävla lite mer och se hur långt vingarna bar. ”Jag var sugen på att cykla, och jag var väldigt motiverad att komma tillbaka. Men jag visste att jag lätt kunde halka in i gamla vanor, så jag var vaksam på ­kroppens signaler”, säger hon. Genom att bli tolva i XCO-loppet på EM i Huskvarna och sexa på sprintdistansen på VM i ­Tjeckien visade hon att hon fortfarande var att räkna med. Men framgångar är inte allt, och under fjolårssäsongen ­började tankarna på att avsluta karriären ta form. ”Jag är stolt över min karriär och det jag åstadkommit, men i höstas landade beslutet om att lämna livet som proffs. Jag har en god relation med Tom, team managern i GHOST, och vi samtalade öppet med varandra om våra tankar kring framtiden. Tom respekterar mitt beslut och vi skiljs som vänner”, säger hon, och jämför sin kropp med ett gammalt och utslitet mobilbatteri: ”När man laddat det en stund är det visserligen fulladdat, men sen laddar det ur väldigt fort. Hade jag till exempel tränat en dag orkade jag inte träffa familj eller vänner, eller göra något annat heller för den delen. Så ville jag inte ha det”, säger hon, och fortsätter: ”Nu kommer jag att få en helt ny vardag, och jag är till exempel väldigt glad över att ha mer tid över för min man Tobias”.

Tog i vid varje träningstillfälle
Med den aktiva karriären bakom sig kan Alexandra kosta på sig att ta en titt i backspegeln, och hon är nöjd med vad hon ser. ”Det är svårt att säga att jag skulle ha gjort något ­annorlunda. Jag har gjort mitt yttersta utifrån de förutsättningar jag har haft. Visst är det tråkigt att jag gick in i ­väggen, men jag kan inte klandra mig själv för det. ­Driv­kraften som bidrog till att jag brände ut mig var ju densamma som gjorde att jag orkade träna hårt. Det var ju den som gjorde mig bra”, konstaterar hon, och utvecklar sina tankar: ”Min främsta styrka som cyklist var nog viljan att ta i det där lilla extra vid varje träningstillfälle”.

 

FAKTA

Familj: Maken Tobias
Född: 5 januari 1988 i Sarpsborg, Norge
Bor: Jönköping
Meriter: Dubbla VM-guld i sprint, 6:a på OS i London, totalseger i sprintvärldscupen, sex raka SM-guld, fem gånger utsedd till årets svenska kvinnliga mtb-cyklist.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Read previous post:
TEST: RIDLEY X-BOW DISC TIAGRA

Close