Vad gäller ramens design måste denna Giant, i deras finaste aluminium, enligt många vara den kanske häftigaste i testet. Undertecknad finner den hur som oerhört läcker! Vart man än tittar på ramen ser man speciella rörprofiler, och Giant har verkligen tagit vara på de möjligheter som moderna tillverkningstekniker erbjuder när det gäller att skapa komplicerade aluminiumformer. Från sidan ser cykeln klart tunnare ut än vad den egentligen är, då framtriangelns rör består av föränderliga eller konstanta utplattade D-profiler och rektangulära profiler. Det är dock inte så att Giant bara har hittat på spektakulära former för sakens egen skull, utan varje profil fyller sitt syfte. Exempel på dessa är: ett väldigt bekvämt överrör för att kunna lägga cykeln på axeln, underrör som maximerar svetsytan mot vevlagerhylsan (istället för att som vissa andra tillverkare låta delar av röret vara osvetsat), assymetriska kedjestag som är väldigt
kraftiga men ändå ger oerhört stort utrymme för breda däck (även om undertecknad med sina inåtlutande hälar önskar att man skapat en aning mer hälfrigång för vinterskorna). Den mest iögonfallande detaljen är dock sadelröret som är D-format i överdelen, och kräver en D-formad sadelstolpe. De två syftena med detta är dels att sadelstolpen alltid kommer sitta rakt, och dels att man kan ge sadelstolpen en smalare diameter i den riktning som den vill flexa i. Genom det senare, samt D-profilen, så kan sadelstolpen ge mer komfort utan att vara studsig, vilket fungerar mycket bra. Sadelstolpen flexar synbart fram och tillbaka, men är inte den studsfjäder som till exempel undertecknads gamla titanstolpe var.
Den spektakulära infästningen av sadelstagen långt under överröret är också något som kan ge sadelröret större möjlighet att bidra till komfort, men i vilken utsträckning det verkligen sker något flexande där är svårt att avgöra med den förnämliga sadelstolpen. Man ser dock en till ovanlig sak när man tittar på denna del av ramen, och det är avsaknaden av en bromsbrygga. Denna detalj ger ju bättre lerrensning, men försvårar också monteringen av skärmar, som cykeln i övrigt är väl förberedd för. De fästen som finns är faktiskt i övrigt mer traditionella än de som återfinns på Canyonen och Meridan, så frågan är om det är en bra prioritering att inte ha kvar bromsbryggan med tanke på hur många cyklister med behov av skärmar som kommer vara intresserade av denna cykel. Det verkar nämligen som att den föreslagna metoden för att montera skärmar är att göra det med hjälp av en pakethållare som man i sin tur monterar med en adapter.
Denna cykel har ett storasyskon, och en av skillnaderna dem emellan är att gaffeln är en annan. På SLR 2 är det vanliga hjulaxlar som gäller, men på den dyrare SLR 1 använder man 15 mm genomgående axel för hjulmonteringen. Vad gäller komponenter är denna cykel ganska lik Meridan, med en 105-grupp kompletterad med ett FSA Gossamer vevparti och TRP Spyre mekaniska skivbromsar. Bromsarna har vi talat utförligt om när vi tittade på Meridan, men för att sammanfatta det har de ok bett med utmärkta justeringsmöjligheter. Gruppen sköter sitt jobb utan konstigheter, och likaså gör Giantkomponenterna som vi finner i styrkombon och sadeln.
Så hur är då denna cykel att köra på? Vi skulle beskriva dess uppträdande som mer stabilt än aggressivt, vilket är något som kommer uppskattas av somliga men inte falla andra i smaken. Den har relativt lång hjulbas jämfört med de flesta andra cyklarna i testet, vilket ger kontroll och stabilitet men kanske i viss mån går ut över lite av smidigheten. Vi skulle säga att den bör ha förmåga att briljera på en tävling där svårigheterna främst består i att köra på besvärligt underlag snarare än knixiga svängar, även om det så klart handlar om nyanser snarare än svartvita skillnader.
En sak som påverkar upplevelsen av denna cykel ganska kraftigt är dock hjulen. Det är tydligt att Giant valt att satsa på en avancerad ram och skickat med ett par mindre avancerade hjul, kanske med tanke på att de som vill tävla ofta byter hjul ändå. De kompletta hjulen på denna cykeln väger ganska exakt ett kilo mer än hjulen på Cannondalen, vilket sätter en ganska stor prägel på cykeln beteende. De får cykeln att kännas en aning sävlig i accelerationer eller hastiga manövrar, och med hjulen från Canyonen monterade känns den ganska mycket rappare. Hjulen är heller inte tubelesskompatibla och däcken som sitter monterade är för breda för att vara godkända för tävling. Dock är det som sagt mycket möjligt att det är en god prioritering att skicka med mindre högpresterande hjul och satsa på annat, men hjul och däck är en sak som påverkar ganska kraftigt hur folk kommer uppleva cykeln vid provkörningar.
Testen publicerades ursprungligen i Svenska Cycling Plus nummer 6-2015.
