Vi kan inte välja våra föräldrar eller våra gener. Men vi kan välja träningsmetod och idrott. I dagsläget pågår forskning om vilka gener som är viktiga för att kunna nå elitskiktet internationellt, och skräddarsydda upplägg efter adepters genvariation är kanske framtiden för tränare och coacher.
Text: Angelica Edvardsson
Forskningen om internationella elitidrottares genuppsättning leds av Mikael Mattsson vid Standford University, Kalifornien. Eftersom människor föds med olika gener varierar det hur man svarar på träningsformer och i vilket skede av ett lopp kroppen svarar som bäst. Den explosiva, anaeroba, cyklisten är generellt snabb i starten och tar spruten, medan den uthålliga har en hög aerob förmåga och kan trötta ut motståndarna med sitt höga tempo under lång tid.
Inom cykling finns det en rad discipliner att välja på men de flesta grenar kräver att man både är en stark aerob och anaerob åkare för att lyckas.
Mikael Mattsson har länge jobbat med frågan vilken typ av träning som passar olika profiler av idrottare. I hans bok Kondition och uthållighet (med Filip Larsen, Sisu Idrottsböcker) definieras tre olika typer av idrottsprofiler och hur de bör lägga upp sin Vo2max-, tröskel- och distansträning sett till intensitet, längd och återhämtningstid för att få bäst aerob och anaerob utveckling. Som exempel bör en stark spurtare köra väldigt lugna distanspass, eftersom halvhårda pass kräver lång återhämtning för denna typen av cyklist, och han eller hon behöver långa pass för att lära de snabba muskelfibrerna att bli uthålliga. Cyklister med mer långsamma muskelfibrer kan istället köra tröskelträning ofta och mycket, med bra utveckling och utan att bli för slitna.
Gener- steget längre
Genom tiderna har man sett att idrottare tränat olika sett till exempelvis intensitet på distanspass och antal Vo2 intervaller men ändå nått världseliten i samma gren. Nu tar forskarna ner frågan på gennivå för att se vilka gener som är viktiga för att kunna bli riktigt bra, och om det finns olika genuppsättningar som leder till lika hög prestationsnivå.
Förutom att ge eliten bättre förutsättningar för individanpassade träningsupplägg kan resultatet kanske användas för att rekommendera en optimal träningsform för de som fått Fysisk aktivitet på recept.
Sprintgenen
Något som figurerat i handeln och sågats av experter i media på senare tid är sprinttest. Privatpersoner kan testa om de har en stor uppsättning av genen ACTN3, som finns i snabba muskelfibrer. Syftet är att ta reda på hur lämpade musklerna är för explosiva idrotter.
Man vet att genen finns hos majoriteten av Jamaicas befolkning vilket skulle kunna vara svaret på varför nationen har så många framgångsrika idrottare i friidrottens sprintgrenar. Men även merparten av den europeiska befolkning har genen. Mikael Mattsson säger i en intervju på Gymnastik och Idrottshögskolans hemsida att en idrottsprestation är väldigt komplex och att testa enskilda gener för att se vilken idrott en person kan bli bra i är olönsamt.
Fler parametrar
Kommer det i framtiden ett mer grundläggande gentest för allmänheten måste man också ta hänsyn till fler parametrar som krävs för att nå elitnivå. Som systertidningen Allt om MTB skrivit om tidigare i år, (Allt om MTB 03) spelar den inre motivationen naturligtvis en avgörande roll. Drivs en person bara av resultatet och inte av att utföra idrotten i sig är det inte säkert att idrottaren har de mentala förutsättningarna som krävs. Denne kan rent av sluta för att tankarna inför tävlingsmomentet är riktade på konkurrenternas styrkor istället för vad man själv ska göra vilket skapar stress och oro. Att ha stöttande föräldrar och omgivning har också visats vara betydande i studier (Cycling Plus 08, 2016)
Inom konditionsidrott är syreupptaget en de viktigaste parametrarna.
Enligt en forskningsgrupps resultat, ledd av Bouchard 1999, är rätt gener viktigt för att utveckla syreupptaget, vilket skulle kunna betyda att med “fel” föräldrar kan man inte nå världseliten inom konditionsidrott. Mikael Mattsson tar i artikeln “Intervallträningen som ger guld”, med HC Holmberg, upp tanken på ett genetiskt maxtak för en persons syreupptag. Man har sett att elitidrottare under flera år har haft samma maximala syreupptag trots Vo2-träning. För att dessa idrottare ska utvecklas gäller det alltså att jobba med andra bitar, som arbetsekonomi, kost, sömn med mera för att optimera sin prestation.
Olika uppladdning för tävling
En fingervisning om vilken typ av idrottare man är går att få genom att testa sig fram och fundera på i vilka sammanhang man åker som bäst. Tar man ofta starten eller accelererar om sina konkurrenter i en spurt har man antagligen en stor uppsättning av de explosiva muskelfibrerna, typ 2. Jämfört med de som hamnar lite bakom i starten men i stället kan mala på tröskelpuls mil efter mil där den uthålliga typ 1 muskelfibern är vanligare. Det går också att få svar genom att göra ett sprinttest i ett idrottsfysiologiskt labb. Jens Westergren är Univ adjunkt i idrotts- och hälsovetenskap i Falun och jobbar på Högskolan Dalarnas Idrottslaboratorium;
“I ett sprinttest får man en fingervisning om hur explosiv respektive aerob en idrottare är, vilket kan avgöra vad man tränar exempelvis dagen innan en tävling för bäst resultat”, säger Jens Westergren.
Man ska, generellt, inte träna det man är bra på utan tänka tvärt om. Explosiva idrottare rekommenderas att inte köra korta spurter då de har lätt för att ta ut max på kort tid och därför riskera att köra sig sönder och samman. Några minuter långa intervaller i tröskelfart är bättre. Huvudtesen enligt Jens är att explosiva cyklister gynnas av att inte ha vilat sig för fräscha.
“I inledningen av loppet orkar de inte nyttja sin anaeroba förmåga fullt ut, är musklerna helt fräscha är risken att hjärnan säger kör tills blodsockret och musklerna tar slut. Personerna ligger i topp första varvet eller milen och går orkar sedan inte hela loppet säger Jens.
Med lätt trötta muskler från start “tvingas” personen ta det lugnare i inledningen och spar på så sätt energin till resten av loppet.
Aeroba behöver vara utvilade
Aeroba personer däremot kan prestera som bäst om de kör kortare och hårdare intervaller dagen innan.
“Aeroba personer riskerar att åka ur huvudklungan första milen om de kommer till start med sega ben. De behöver ha fräscha muskler för bättre topphastighet. Under fartökningar på 30 sekunder har den typen av idrottare svårt att komma upp i max vilket gör att musklerna inte hinner blir trötta”, säger Jens
Att inte träna alls kan också vara ett alternativ.
“Man ska göra det man är van vid och vet fungerar. Vissa blir dåliga av att vila, under exempelvis Tour de France är många ute och rullar på vilodagen för att undvika att kroppen går in i återhämtningsläge vilket gör att man på tävlingsdagen kan känna sig helt död”, säger Jens Westergren.
Träna sig till typ 1
Människan föds med en viss uppsättning av typ 1 och typ 2 fibrer. Vill man vara bra på både explosiva och uthålliga moment kan det vara mest fördelaktigt att vara född med mycket typ 2 fibrer, då det är lättare att träna sig till fler typ 1 fibrer än tvärt om.
“Man ska komma ihåg att det inte är rött eller vitt utan mer grader av hur röd en fiber är. Muskler består av både typ ett och två”, säger Jens.
Som vi lärde oss i ett tidigare nummer av Allt om MTB i år så kan åldern göra att man blir mer av en långdistansare utan spurt, men explosiv träning kan göra att man kan behålla en stor del av sina typ 2-fibrer längre upp i åldern. Så vi är långt ifrån slavar under vår genuppsättning, även om det har betydelse.
