Flandern – som grovt ritat är den norra halvan av Belgien – har en yta som inte är större än Skåne och Blekinge. Men när det gäller klassiska skådespel i den internationella cykelkalendern är regionen närmast ohotad, och otroligt mycket av det som verkligen är värt att se händer just i Flandern. Det är lite som att någon plockat russinen ur UCI-kakan, och lagt dem alla i en liten prydlig hög just här. Svenska Cycling Plus åkte dit, och fick cykla på mytiska vägar, lära oss älska en ny disciplin, samtidigt som vädret ställde till det lite.
Episka tillställningar – sand, kullersten och velodrom
För svenska cyklister är Flandern nog mest känt för sina vårklassiker och cykelcrosstävlingar. Bland just vårklassikerna är det Flandern Runt – eller Ronde van Vlaanderen – som är den största, med de klassiska kullerstensbackarna. När det gäller cykelcrosstävlingarna håller vi Koksijde som det finaste, med sina mängder av extremt svårcyklad sand och sitt extatiska publikhav. Just i år när vi tagit oss dit blev Koksijde inställt på grund av storm, men då var det tur att det samma helg finns ett helt oslagbart alternativ. Nämligen världens mest prestigefulla 6-dagarslopp på den klassiska velodromen i Gent!
6-dagars – en fantastisk tävlingsform
I sexdagarstävlingar kör man alltid i par, och förr i tiden handlade det helt enkelt om att cykla så långt som möjligt på sex dygn, där man turades om att vila och cykla inom paret. Numera handlar det fortfarande om att ha så många varv som möjligt, men tävlingen består istället av en mängd olika kortare tävlingsmoment där det också finns poäng att vinna som kan ge extravarv. I vissa grenar kan det först vara mer eller mindre obegripligt att förstå vad som pågår, eftersom det exempelvis i Madison är 24 cyklister på banan men bara 12 åt gången som tävlar och försöker varva de övriga. De kör några varv, och sedan slungar de in sin partner i racet med elegans och finess. Snart fattar man dock det hela, och då inser man vilken magisk tävlingsform det är! Dag efter dag kommer det spurt efter spurt och attack efter attack, som alla är fulla av spänning. En spänningskavalkad utan slut helt enkelt, med show, fest och disco som inramning.
’t Kuipke – både festplats och klassisk velodrom
Velodromen ’t Kuipke i Gent är mytomspunnen, och det beror delvis på att den är ovanligt kort och med väldigt branta väggar. Detta ger väldigt actionfylld racing, vilket dock också skulle kunna bero på den speciella stämningen. Dunkande musik och en entusiastisk publik på över sex tusen personer, varav ganska många tar sig en och annan öl, inbjuder verkligen till att stampa på pedalerna.
Sir Bradley Wiggins kommer hem
Bradley Wiggins tävlar tillsammans med Mark Cavenish, och han är född här i Gent, där också hans far körde. Han har sagt att det är som att komma hem, och att årets tävling eventuellt blir det sista han gör på en tävlingsbana. Därför är det också mängder av britter på plats, för att ge honom sitt stöd.
När Cav eller Wiggins sätter iväg från klungan under Madison-grenarna i förhoppning om att kunna varva klungan så märker man det på ljudnivån, om man skulle råka sitta och glo i telefonen. Dramaturgin i detta tävlingsmomentet är helt perfekt! Kommer de ta ett varv, eller kommer de få ge upp försöket och backa tillbaka? Det går hela vägen, men snart har huvudkonkurrenterna också tagit varv, och allt är tillbaka på ruta ett. Men man har kastats mellan glädje och oro ett flertal gånger, och kommer fortsätta att göra det under resten av kvällen. En etapp i touren kan ibland vara en ända lång väntan på spurten, och sedan är det över ganska snabbt. Här kommer det en ny spurt, som känns lika allvarlig när man tittar på den på plats, var femte minut eller oftare. En oändlig serie av känslomässiga cykelstormar.
Bygdens son utmanar
Cav’s och Wiggins främsta utmanare är dels belgarna de Ketele och de Pauw, men också den olympiska mästaren i Omnium Elia Viviani tillsammans med hemmasonen Iljo Keisse. Den senare är född ett par hundra meter från velodromen, och har vunnit tävlingen fem gånger med olika partners. Keisse är den som allra mest kan styra ljudnivån i byggnaden genom att lägga in en attack eller försöka knipa spurtpoäng.
Olidligt in i det sista
Efter sex dagars racing, när det återstår blott femton varv av den avslutande timmen Madison, så är tävlingen fortfarande inte avgjord. Wiggins och Cavendish behöver få tio poäng på något av spurtvarven om de ska få ett extravarv, men om de inte lyckas med det och någon av huvudrivalerna istället tar ett varv på klungan, förlorar de hela tävlingen. Men då exploderar Wiggins, precis som publiken gör när de får se vad som händer. Med en lössläppt urkraft drar han iväg, innan han efter några varv kastar in Cav i handlingen igen, för att förvalta det som skapats. Det är ett listigt drag. Genom att försöka ta ett varv just i detta skedet kommer de både vinna en spurt och få de poäng de behöver, och kanske ta ett extra varv dessutom. Varv efter varv ligger de solo, medan Viviani, Keisse, Kentana och kompani jagar för fullt. Men det håller. De vinner, och känslan är att hela publiken högljutt unnar dem att göra det. De var bäst, och om det var det sista vi såg av Wiggins på en tävlingsbana var det sannerligen ett värdigt avslut. Eller ett avslut värdigt en mästare för att vara mer exakt.
Cykeltävling med fest, eller fest med cykeltävling
I källaren pågår något väldigt annorlunda. Ett enormt VIP-område där musiken dunkar som på en klubb, ölen flödar, och vissa tycks omedvetna om det cykeldrama som pågår strax ovanför. Ändå hänger det ihop, i en enda härlig cykelfest eller fest med cykel, beroende på varför man gick dit. Oavsett varför ser vi bara glada miner, och vi själva har fått ett minne för livet.
Velodrom på kvällen, kullersten på dagen
På dagen sadlar vi istället själva flandriska Ridley-cyklar, och ger oss iväg för att prova de mytiska kullerstens-backarna från Flandern Runt. Man slås ganska omedelbart av vilken underbart ställe Flandern är att cykla på, även bortsett från själva mystiken och känslan av att vara på helig mark. Landskapet är fullständigt översållat med enfiliga och snirkliga vägar i varierande skick, som inbjuder till en helt annan cykling än man är van vid om man ligger och matar mycket på tvåfiliga svenska riksvägar medan bilarna swishar förbi. Här måste man kunna hantera sin cykel på riktigt, och det blir aldrig tråkigt eller monotont. Dessutom verkar bilarna både vara hyfsat försiktiga och hålla sig på de större vägarna så långt det går, till vår stora glädje.
En utmaning att ta sig upp
När vi väl kommer till kullerstensavsnitten tar det ett tag innan vi fattar hur man ska bete sig på cykeln. Först håller vi hårt i styret, och håller nästan på att skaka lagningarna ur tandraden. Men sedan slappnar vi av, låter cykeln sköta sig lite mer själv, medan vi fokuserar på att hålla drivet i pedalerna uppe. Snabbt börjar vi känna oss som självaste Tornado Tom Boonen, den belgiska hjälten som vunnit Flandern runt flera gånger. Tills vi kommer till Koppenberg vill säga, där det blir så brant att vi knappt kommer upp. Till och med Eddy Merckx fick en gång kliva av cykeln här, och han uttryckte ilsket att han skulle behövt en stege. Men om det inte är blött bör de allra flesta ta sig upp, såvida man inte behöver armbåga sig fram i en klunga på 200 cyklister som alla vill vara först. Klättringar som denna ger loppet sin speciella karaktär, eftersom man inte längre är med i matchen om man sitter illa till i klungan och inte kan vara med när tåget går.
En backe är öppen året om
Vi amatörer kan såklart köra klättringarna när som helst, och det är väldigt enkelt att göra det genom att följa skyltar för olika rundor av olika längd. En bra tid att göra det är den helg under andra halvan av november när man också kan kolla på nämnda CX-världscup i Kokseijde och 6-dagars i Gent, men om man vill fokusera på själva Flandern Runt kan man köra motionsloppet i anslutning till proffstävlingen. Det gör dock 16 000 andra också, så då får man eventuellt känna på hur det är att vara en av hjälpryttarna längre bak i en trång klunga. Oavsett när man åker hit, så är det en fantastiskt fin upplevelse, och Koppenberg, Paterberg, Kwaaremont, etc, är alla backar som stöpt cykelgudar. Cykelgudar som tack vare banans karaktär ofta får vinna på det mest ärofyllda sätt. Vi kommer tillbaka, det vet vi med säkerhet.
