En dag i GRÄNNA

av : Henrik Hågård 3 år sedan kommentera

En dag i GRÄNNA – Vitsippor, vyer, vackert väder… och en himla massa cykelglädje!

Foto: Chris Lanaway Text: Henrik Hågård

”Här nere ligger döden till höger”, berättar Stefan Lönngren medan vi suger i oss lite vätska på årets hittills varmaste dag, tillbaka i maj månad. ”Så ramla helst åt vänster, om ni inte vill landa på parkeringen till ett polkagrisbageri nedanför stupet.” Branta stup och polkagrisar, det finns med andra ord bara ett ställe i universum vi kan befinna oss på: Gränna vid de Östra Vätterbranterna naturligtvis! Efter en vår med snäll men segdragen Covid och knäproblem är min teknik mer än vanligt rostig, och cykeln är ovan vid att lämna garaget. Så jag kör sadeln i botten, påminner mig själv om den urgamla MTB-sanningen om att ”man hamnar där man har blicken”, och håller så långt åt vänster jag bara kan när jag rullar efter Stefan ner längs berget. Just här är det ganska brant, på skrå, och jag ser till att bromsarna inte åkt ända till Gränna i onödan. ”Blicken på stigen”, påminner jag mig själv, och någon minut senare står jag nöjd nere på plan mark igen och kan andas ut.

Vi ska dock inte ge en skev bild av vår dag här på Grännaberget denna dag i mitten av maj! Visst rullar vi nära ett och annat dödstup som kan ge lite svindel åt sådana som mig – alltså folk som kommer från en granskog så platt och tät att man konsekvent kan lukta sig längre än man kan se. Men detta är en dag av mysig och fin stigcykling, där vi överlag låter de röjiga enduro-lederna som också finns i trakten vänta till ett annat besök.

Uppenbarelsen

Vår värd denna dag är alltså Stefan Lönngren från Cykelfrämjandet. Du som troget läser denna tidning minns säkerligen Stefan från förra årets artikel om ett häftigt och spännande projekt i Cykelfrämjandets regi – Stigcykling för barn och unga med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som exempelvis ADHD). Stefan är egentligen stockholmare och har beskrivit det som att stigcykling är hans ”religion”, vilket betyder att det är Hellas som är kyrkan dit han oftast går för att bedja (eller kanske offra?). Men när vi pratade med Stefan om projektet förra året insåg vi att hans stigcyklings-religion rymde mer än en helgedom uppe i Stockholm. För hans paradis, det fanns faktiskt här på jorden, bara ett par timmar åt sydväst.

Stefan berättade då att han började tillbringa tid nere i Gränna för knappt ett decennium sedan, när en äldre släkting gick bort och efterlämnade sig ett litet hus i den lilla idyllen vi Vätterns strand. Han tog med sig MTB:n ner för att rulla en sväng på Grännaberget, och kunde knappt tro det han hittade uppe på berget. Likt ett slumrande Törn rosa-slott låg en otrolig MTB-miljö där och sov under löv och gammal kvarglömd taggtråd, och Stefan konstaterade chockat att han i princip verkade vara den enda som cyklade MTB där uppe.

”’Var tusan är alla cyklister någonstans?’, frågade jag mig. Det här är ju bara helt fantastiskt!”, minns han.

I två år cyklade han utan att knappt möta en cyklist på berget, innan det började tillkomma fler som delade Stefans intresse. Philip Fagerberg, Tim Holmgren och Hampus Rocksjö framförallt, där två av dem idag tillhör sverigeeliten i enduro. Under de här åren genomgick Grännaberget en liten men betydelsefull förvandling, när herrarna ovan varsamt förädlade stigar på Grännaberget och gjorde dem lite mer MTB-vänliga (gammal rostig bortglömd taggtråd är sällan bra för cykelglädjen). Stefan började också hålla guidade MTB-turer i trakten, via Gränna MTB Trails. Efter ett par år började MTB-boomen komma igång på allvar på orten, och den gamla anrika orienteringsklubben Grännabygdens OK uppe på berget kom in i bilden. Idag är MTB-sektionen den största i föreningen, man har fått rejäla anslag för att anlägga både flowleder och pumptrack, och kvällen innan vi kommer till Gränna hålls det ungdomsträning med över 30 barn uppe på berget. MTB-boomen har exploderat på ett härligt sätt även i Gränna kan man konstatera!

Tillbaka till nuet

Men tillbaka till vår dag i maj. Vi som ska ut och cykla tillsammans denna dag är en oväntad samling av människor. Det är jag, Stefan, fotografen Chris, samt Anki och hennes son Andreas. Chris Lanaway är brittisk fotograf med stora delar av cykelvärlden som arbetsplats, men genom att hans fru råkade få ett jobb i Jönköping av alla ställen i världen hamnade han här. Och han verkar minst sagt stortrivas i de svenska MTB-skogarna, där han bland annat lärde känna Stefan.

Anki och Andreas är här genom Cykelfrämjandets projekt med stigcykling för barn och unga med NPF, då Andreas har en diagnos av den här typen och brinner för att cykla MTB – precis som sin mor. Andreas är själv ung men har redan erbjudit sig att själv hålla i grupper med unga inom projektet, som verkligen verkar vara på gång att få luft under vingarna nu när pandemi-läget så sakteliga verkar bli bättre.

Cykeldags

Dagens första led när vi rullar iväg från GBOK:s klubbstuga uppe på Grännaberget är en som Stefan kallar för Edge of Candyland. Det är en chock för sinnena, då leden forsar fram uppe på en klippavsats, med hela och Gränna, Vättern och Visingsö långt nere till vänster om oss. Min höjdskräck är glad för att det är ett gäng med meter ut till stupet ifrån leden, som är snabb, rolig och med ett antal möjligheter att få luft under hjulen för den som är sugen. Jag gör mitt bästa för att hålla mig kvar på Stefans hjul, men håller mig på marken för att bli varm i kläderna innan jag lämnar komfortzonen.

Efter att vi förlorat oss i den magiska utsikten en stund trampar vi oss tillbaka upp mot en av GBOK:s stoltheter, nämligen MTB-arenan en bit upp på berget. Här finns det dels både pumptrack och dual slalom-bana, men framförallt ett litet skogsparti där man tack vare offentligt stöd kunnat klämma in ett par fantastiska maskinbyggda leder. Det kan inte vara mer än 30 höjdmeter från toppen till botten, men flowleden och den helt nybyggda hoppleden lyckas göra otroligt mycket roligt av dessa metrar, vare sig man är nybörjare eller enduro-elit – likt Filip Fagerberg som har designat och byggt hoppleden. Vi drar ett par varv såklart, och leendena sprider sig i samtliga fem ansikten ännu en gång.

Mot vitsipporna

De maskinbyggda lederna är otroligt roliga och välbyggda, men uppifrån toppen vänder vi sedan istället blicken mot det som i mitt tycke ska bli dagens stora höjdpunkt. Eller kanske till och med det som ska bli årets stora höjdpunkt som led betraktat, det är inte alls omöjligt? Det var också här som Stefan förälskade sig i Grännaberget då för ett knappt decennium sedan, och började röja fram det som idag är leden med det mystiska namnet Viet Cong.

Det är en intressant fråga vad det är som gör en led till något som verkligen är utöver det vanliga, något som blir till en pärla i minnet. Såklart måste det vara rolig och fartfylld cykling, en fest för ens motorik, balans, endorfiner och allt sådant man kan tänka sig. Men sedan är det något annat som behövs, och det är miljön man cyklar i. Leden Viet Cong vi nu ger oss ut på har allt detta, det är en fest för alla slags sinnen man har i sin kropp. Det är som en snabb och rolig blå flowled, fast sprungen ur en förälskelse mellan naturen och Stefan och hans stigförädlande kamraters försiktiga spadtag. Denna fest till stig går därtill också genom en förtrollad natur, en slags sänka som övergår i en allt smalare bäckravin, fullkomligt fylld av vitsippor. Vi förstår av träden här att framåt sommaren kommer vitsippehavet att ersättas av en djungel, och det är inte svårt att tänka sig att även detta måste vara magiskt – på ett annat sätt.

I själva verket ligger E4:a – detta helvete på jorden för en cyklist om man skulle hamna där – bara ett par stenkast bort och våndas. Men när vi susar fram bland vitsipporna och lägger ner cykeln i de halvnaturliga bermsen, då är det tydligt att vi är så långt ifrån cykel-helvetet man överhuvudtaget kan komma. MTB-himlen verkar ligga här på jorden.

Den övre delen av Viet Cong har tagits med i det uppmärkta vita spåret från MTB-arenan. Men där slingan viker av fortsätter egentligen leden, och då är det en lite annan slags cykling – mer stenigt och enduro. Vi är ju ute och fincyklar, så vi viker av mot ett enormt fält av ramslök där i lövskogen, som står där i backarna och bara väntar på att få explodera i blomsterprakt om ett par veckor. Vi tuggar i oss ett par nävar, och skänker en stilla tanke åt vad denna backe skulle kostat om den vore ramslökspesto på ett innerstadscafé?

Det finns betydligt fler stigar än Viet Cong här på denna trollska del av Grännaberget, och vi kör upp och ner ett par gånger och testar ett par av dem. Mycket av den bästa stigcyklingen kring Gränna består av lite kortare segment som man får binda ihop till en runda, och vi är tacksamma att ha en guide med oss under cyklingen. Men de uppmärkta slingorna är väldigt fina även de ska det visa sig.

Mot lunchen

Vi passerar uppe precis vid E4:an, och hade vi haft två dagar på oss hade vi här cyklat igenom en smal tunnel och utforskat barrskogbranterna uppe på Kramboberget som ligger på andra sidan motorvägen. Men somliga av oss har Corona-kroppar och andra har tunga kameraväskor, så Kramboberget får vänta till en annan dag. Istället kör vi vidare för att efter tag komma till den brant som beskrevs i inledningen, med en av dagens möjligheter att få tumla utför ett hissnande stup. Från parkeringen nere vid polkagrismakeriet trampar vi sedan lite asfalt mot dagens lunch, för benen börjar känna av att det finns gott om höjdmetrar i Gränna.

Hade detta varit ett normalt år hade vi tagit in på Gyllene Uttern med majestätisk utsikt över Vättern, vilket är Sveriges äldsta vägkrog. Men pandemin börjar sätta allt tydligare spår, och Gyllene Uttern har nyligen försatts i konkurs. Istället köper vi med oss lite energifyllda snacks, och slår oss ned vid en utomhusbänk för att prata lite om Stefans och Cykelfrämjandets projekt med Stigcykling för barn och unga med NPF.

Cykeltorsk

Stefan berättar att pandemin gjorde det knepigt för projektet att ta sig ur startgroparna på mer än ett sätt. Dels det uppenbara, att det var svårt att resa omkring och samla grupper. Men även att det visade sig vara extremt svårt att få tag på cyklar, då allt var slut. Kul för Cykelfrämjandet såklart att alla vill köpa cyklar, men helt klart en försvårande faktor för projektet. I artikeln förra året konstaterade vi ju att det fanns mycket som talade för att just stigcykling skulle kunna vara en exceptionellt givande aktivitet för den som lever med någon form av NPF, men att man behöver få tag på en cykel för att kunna prova ordentligt kan vara en rejäl tröskel.

Till slut lyckades Stefan ändå få tag i lite cyklar, och i år har han lyckats bygga upp en bra cykelpark som ska användas i projektet. Tanken är man ska kunna låna ut cyklar under en uppstartsperiod där det finns intresse och ambitioner, och man har exempelvis kommit igång med en grupp från en dagverksamhet i Stockholm för unga med NPF. Men det rör inte bara på sig via offentliga institutioner, utan man har också kommit igång och cykla med en grupp där det var intresserade föräldrar till barnen som kontaktade Stefan efter att ha hört om projektet.

”Det har varit helt fantastiskt att äntligen få komma ut och cykla med våra SuperCyklister, som är huvudpersonerna i det här projektet. Och se hur de kämpar och lyckas på cyklarna ute i skogen. Jag är fruktansvärt imponerad av dem! Det är klart att det har varit utmanande också, och det är tydligt att det underlättar med flera ledare så att man kan hålla grupperna lite mindre. Men jag tycker verkligen att vi har sett vilken potential det här har under de gånger vi varit ute hittills!”, berättar Stefan.

I sommar ska han också viga en del kraft åt att hjälpa ledare att komma igång med egna grupper, för tanken är ju att det här projektet ska kunna leva vidare på egna ben även den dagen projektpengarna är slut. Man kommer exempelvis ha en sådan ”kurs” i Gränna i sommar. Så den som är intresserad både av projektet och av de stigar vi beskriver i den här artikeln har där möjlighet att slå flera flugor i en smäll.

Innanhavet nästa

Efter att vi fyllt på blodomloppet med socker och näring (jag socker, andra näring) trampar vi vidare, nu ner mot det mäktiga innanhavet i väster som är en sådan mittpunkt i Cykelsverige. Men istället för att gneta oss fram på asfalt i 30 mil trampar vi fram genom lövskogen vid avsatsen som stupar ner mot stranden. Underbar stigcykling igen, och efter ett tag är vi nere vid vattnet. Vättern är precis så iskall som jag förväntat mig, och jag nöjer mig med att doppa huvudet medan det finns andra i sällskapet som nedsänker hela sin lekamen i skvalpet. Stigcyklingen handlar ju om njutning och glädje, så den kanske med fördel ska kompletteras med självspäkning under själva vilopauserna istället för i sadeln? Som kronisk badkruka är jag osäker…

Turen går sedan vidare mot ett hissnande vattenfall borta i Röttle, innan vi rullar in mot staden igen. Vi har nu varit i farten från klockan 10 till 17, och börjar känna oss ganska så möra och färdiga. Så vi säger hejdå, och tackar varandra för en härlig dag på stigarna tillsammans.

Men, sedan kan jag ändå inte riktigt låta dagen ta slut. Utan jag mosar i mig ett par bananer som har legat och bakat i värmen under dagen, och trampar mig själv upp tillbaka mot toppen av Grännaberget ännu en gång. En chans att få köra stigar som dessa har jag inte haft på ett bra tag, och ingen förväntar sig att jag ska vara hemma igen förrän långt efter läggdags i natt. Så jag kör varv på varv genom vitsippe-flowet igen, upp och ner, gång på gång. För varje vända blir jag mer och mer välbekant med svängarna, och kan få lite mer luft under hjulen, lägga ner cykeln lite mer i kurvorna. Det är verkligen fantastiskt att köra MTB! Till slut tryter orken fullständigt, och jag får inse att det är dags att säga hej då till Gränna för denna gången. Men jag kommer tillbaka, om så bara för att få uppleva denna härliga plats i en annan årstid. Polkagrisar är jag ärligt talat inte mycket för, men Gränna har ljuvligheter av ett helt annat slag!