Nyligen testade vi i Allt om MTB fyra stycken heldämpade cyklar, på en skala mellan XC och Stigcykling. En XC-hoj, två cyklar inom mellansegmentet som ibland kallas för “Down Country”, och en kortslagig stigcykel. Vad kan man vinna och förlora på de olika vägarna att gå, nu när XC-hojar får mer och mer All Mountain-kompetens. Turen har kommit till den kortslagiga stigcykeln…
MERIDA ONE-TWENTY 800
28 999 KR
Sist ut har vi en mer helhjärtad stigcykel, genom Meridas nya One-Twenty 800. Det kan tyckas orättvist att låta denna mer anspråkslösa aluminium-hoj mäta sig mot kolfibercyklar som kostar så väldigt mycket mer, men det är ändå en intressant jämförelse, och One-Twenty 800 behöver verkligen inte skämmas för sig, tvärtom. Snarare är det fantastiskt vilken kompetent cykel man kan få utan att tömma sparkontot idag, särskilt om man lyckades köpa den för 26 tusen innan priset justerades för vår svaga SEK. Även om cykeln såklart har både styrkor och svagheter jämfört med sina mer XC-betonade konkurrenter…
RAMEN
One-Twenty 800 har en ram helt i aluminium, med 120 mm dämpning där bak och 130 mm gaffel i fronten. Den har en modern men inte extrem stigcykelgeometri, med 67,3 graders gaffelvinkel, hyfsat tilltagen reach på 455 mm i storlek L, och ganska mycket kortare kedjestag än sin föregångare för att den ska kännas smidig och rolig. Faktiskt är ram-geometrin väldigt lik Treken om man kollar på siffrorna, men den känns ändå helt annorlunda i sadeln. Med kortare styrstam och riser styre sitter man mer upprätt med lite extra kontroll, och styrstam tillsammans med högre gaffeloffset gör att den känns lite mer direktstyrd och smidig, men kanske aningen mindre spårstabil. Men totalt sett är detta ändå utan tvekan den cykeln som inger mest självförtroende, och där är det sittställning och däckval som är huvudingredienserna.
Att vår billiga One-Twenty har aluminiumram bär en stor del av ansvaret för att den är tyngre än konkurrenterna i detta testet, med sina 14,4 kg. Finare One-Twenty-modeller har ju kolfiberram, och går man upp två snäpp till 8000-modellen slipper man runt nio hekto bara i ramvikt, så viktstraffet på denna cykeln beror faktiskt mer på att det är en billig modell, inte att det är en stigcykel.
INGA HALVMESYRER HÄR INTE
Komponentmässigt känns denna cykeln bra för att kosta 29 tusen, för det finns inga komponenter som känns snikiga eller otillfredställande på något sätt. Bra växlar (SRAM GX Eagle), fullgoda dämpare genom RockShox Deluxe RL i bak och Revelation RC i fronten, och breda hjul skodda med rejäla, bra däck från Maxxis. Att man kan erbjuda denna cykeln för ett så mycket lägre pris än de andra cyklarna beror alltså bara på att det är aluminiumram, medan komponentnivån istället nästan känns lite vassare än både Crescenten och Treken.
Den komponent utöver nämnda riserstyre och korta styrstam som sätter störst prägel på cykeln jämfört med konkurrenterna är utan tvekan de tidigare nämnda däcken, alltså ett 2.4 Minion DHR II i fronten och Forekaster 2.35 där bak. De rullar kanske inte som konkurrenterna, och de väger såklart lite extra med extra mönster och rejälare konstruktion. Men de ger massor av grepp och självförtroende, och är en väldigt viktig del i varför denna cykeln var den som var vassast nedför Strava-segmentet som heter ”Sura Endurogubbar” en liten bit ifrån redaktionen.
En liten miss bland komponenterna finns det – och en ovanlig sådan – genom att kedjan på testcykeln är för lång. Rimligen är det dock en engångsföreteelse.
I SADELN
Detta är en trampeffektiv kortslagig stigcykel, som det går att köra hyfsat snabbt med också när det går på platten eller lutar uppför. Men det kostar lite mer energi, och det är är när det lutar lite nedför eller man kommer in i väldigt svår terräng som den känns mest inspirerande i förhållande till konkurrenterna i testet – det är då den känns som roligast helt enkelt. I mer lättåkt terräng är det fortfarande en väldigt trevlig cykel att trampa omkring på, men där inspirerar den inte på samma sätt som en lättare och rappare cykel med mer aggressiv sittställning. Men på de lite stökigare utförskörningarna blir det omvända instinkter, och man vill inta attackposition, klippa ankarlinan, och köra så fort det bara går. Istället för att bara försöka ta sig ner utan att smasha fälgen, som med en XC-hoj.
Det är inte bara däcken som bär ansvaret för att den känns mest förtroendeingivande i stökig terräng, utan dämpningen känns också som att den äter upp mer. Mest bak, där den är följsam utan att vara vare sig såsig eller särskilt svampig när man trampar. Den gungar lite mer än konkurrenterna när man ställer sig upp, men den är tillräckligt trampeffektiv för att det inte ska kännas det minsta problematiskt vid stigcykling, och den ger bra stöd för att använda underlaget till att trycka ifrån där man vill.
Totalt sett är detta en väldigt imponerande cykel, som både har bred repertoar och ett bra pris. Den inspirerar såklart inte till att gasa i lättåkt terräng som en XC-hoj, men för att vara en stigcykel är den både snabbtrampad och kapabel på samma gång. Och till ren stigcykling inspirerar den verkligen.
PLUS
Prisvärd, med pondus och glädje i svår terräng samtidigt som den är lättrampad.
MINUS
Kedjan är för lång, och lite snålt med plats för hälarna.
KÖP OM
Du vill ha en stigcykel för att ha roligt i skogen, men samtidigt kunna ta dig fram med fart utan gravitationens hjälp. Kör du tramp-lopp är det för att vara med, inte för att prestera.
