CYKELFRÄMJANDET JOBBAR FÖR HÅLLBARA STIGAR – FRIA FRÅN SURHÅL OCH HANDGEMÄNG

Vi blir fler och fler cyklister i skogen, vilket såklart är fantastiskt. Men det kan också leda till att det skaver lite, när vi får konflikter mellan olika grupper som rör sig i skogen, eller markägare upplever att deras mark som genomkorsas av ett populärt Strava-segment utsätts för slitage. I vissa fall slutar det med att det börjar ropas efter cykelförbud i välbesökta områden, oavsett vad Allemansrätten har att säga om saken. Organisationen Cykelfrämjandet driver sedan tre år tillbaka ett MTB-projekt som ska bidra med lösningar på de här problemen, och under ett samtal med projekt-ledaren Hans Stoops får vi en hel radda med aha-upplevelser kring förutsättningarna för vår kära sport.

HÅLLBARHET

”Vårt projekt går ut på att hjälpa cyklister, markägare, förvaltare och myndighetspersoner att komma överens om hur man kan göra hållbara lösningar för cyklister i skogen”, inleder Hans. När han säger ”hållbara lösningar”, då är det något som i slutändan kokar ner väldigt mycket till att man får möjligheterna och kunskaperna för att skapa leder som tål mycket cykling – utan att det blir problem med vare sig konflikter med fotgängare eller slitage på marken. De stigar vi cyklar på idag har enligt Hans en hel del brister, som är en stor del i att det kan bli den här typen av problem:

”Många av lederna det cyklas på idag är en del av ett gammalt kulturlandskap eller ett arv från ett brukssamhälle. De är inte skapade för rekreation, utan för någon typ av transport – dra timmer från skogen med häst eller ta sig lättaste vägen till nästa bondgård eller något liknande. De är inte skapade för att tåla en såpass stor mängd besökare som en rekreationsled kan ha, och de är inte heller skapade för att optimera besökarens upplevelse av naturen. De är gjorda för att vara ett effektivt sätt att ta sig fram, och därför är de ofta bristfälliga och felplacerade när det gäller hållbarheten. Sedan är de heller ofta inte så intressanta för besökaren, för att de inte tar hänsyn till de unika kvalitéer som finns i just det naturområdet”, berättar Hans.

MÖTEN OCH WORKSHOPS

Alltså jobbar man dels med att få till möten där de som har ett intresse av att bygga och underhålla MTB-leder kan få tillåtelse av markägare och förvaltare att göra just detta, i samförstånd. Sedan jobbar man med workshops, där man helt enkelt lär ut hur det går till att rent praktiskt bygga sådant som är både är hållbart och roligt att cykla på.

ETT JÄSANDE PROBLEM

Många kanske tänker att detta mest är en angelägenhet kring storstadsområdena, där cyklisterna är väldigt många fler på en begränsad yta. Men det finns en risk att vi cyklister missbedömer hur det uppfattas när vi kommer farande på ett populärt Strava-segment mitt ute i ingenstans, även i resten av landet.

”Enligt kontakter vi har på Lantbrukarnas Riksförbund är skador orsakade av cyklister något som uppfattas som ett verkligt problem hos deras medlemmar. Det är detta och tippning av sopor som privata markägare stör sig mest på, när det gäller sådant som har med Allemansrätten att göra. Och det måste vi såklart hitta en lösning på, för de flesta vill ju egentligen inte hindra rekreationsmöjligheter på sin mark. Men en del har kanske inte överhuvudtaget haft något friluftsliv eller några rekreationsaktiviteter alls på sina marker innan, och nu upplever de att cyklister har hittat dit och att det har lett till skador”, förklarar Hans.

FELPLACERADE STIGAR

I sina workshops i stigbygge använder sig Cykelfrämjandet av internationella experter från organisationen IMBA (International Mountain Bike Association), vars specialitet är just hållbart stigbyggande. Hans menar att den stora boven i dramat när det gäller eventuellt slitage i skogen inte är om det kommer många cyklister, utan vatten som inte har någonstans att ta vägen:

”Många besökare gör inte så mycket om vattnet leds bort, eftersom det är vatten som skapar erosion. Men det finns strategier för att minska de skador som vatten kan göra, och mest handlar det såklart om att leda stigarna där det inte är blött. Och att man undviker fallinjen, som är den snabbaste vägen nedför en backe, men också den vägen som vattnet väljer att rinna. Det blir i stort sett som att cykla i en bäck där, men det är många leder som ser ut så, att man tar den rakaste vägen uppför eller nedför en backe istället för att välja en som är lite mer slingrande.”

Att många stigar ändå går precis där mycket vatten brukar samlas eller rinna står att finna i stigarnas ursprung, som Hans berättade om tidigare. Ska man dra ut ett träd med häst ur en frusen vinterskog, som var det sätt som skogsbruk bedrevs på under en väldigt lång tid, då är det naturligt att man drar det på platt mark eller i falllinjen. Alltså exakt de platser där man får problem med vatten. Ska man hantera vattnet måste man undvika platt mark (såvida det inte är oerhört väldränerat såklart), men ändå inte ta raka vägen uppför backar, utan använda lutningen på ett genomtänkt sätt.

GRUS OCH SPÅNG – NEJ TACK!

Hans berättar att när det varit problem med surhål som aldrig velat torka upp och massivt slitage på marken som följd, då har kommuner och andra förvaltare traditionellt haft en lösning i åtanke. Lösningen har varit att grusa och att bygga spänger, men detta är inte en bra lösning om målet är långsiktig hållbarhet. Det man ska göra är istället att leda om stigen så att den blir både hållbar och rolig.

”Rent praktiskt jobbar vi på kurserna utifrån att alla är ideella, så vi jobbar med handredskap för att flytta stenar, gräva och kratta fram den nya sträckningen på leden. Man behöver få bort organiskt material, sedan förstärka med sten, och därefter få dit ett lager med mineralisk jord. Då kommer det inte ruttna bort som en spång gör efter ett tag”, menar Hans.

INGA MOTORVÄGAR I SKOGEN

Vissa cyklister tror att detta innebär att tekniska och brötiga passager försvinner, och ersätts av väldigt lätta leder. Hans är själv uppvuxen i USA, och känner inte alls igen den här föreställningen:

”Det finns ett missförstånd bland vissa svenska cyklister att ’IMBA vill bygga motorvägar i skogen’. Men jag känner inte igen detta. Det är klart att ibland finns det ett behov av leder som är lättare, men det är inte det som IMBA är ute efter, att bara skapa en massa enkla leder. De vill göra hållbara leder, oavsett om de är gröna, blå, röda eller svarta i svårighetsgrad”, menar han.

När det gäller exempelvis kommunal mark kan man dock behöva tänka på vilka som är de största användargrupperna menar Hans, och då är det framförallt blå och röda leder som är populära bland den största andelen cyklister. Det här gäller också om man är en turist-destination som vill bygga ut sin MTB-verksamhet, vilket är en annan stor aktör som man samarbetar med inom projektet.

Erfarenheten visar enligt Hans också att de flesta tycker det är mycket roligare med byggda leder än med brötiga leder fyllda av surhål, och att folk väljer att cykla på de byggda lederna när det finns sådana att välja på.

OVÄNTADE PROBLEM…

Cykelfrämjandets projekt har fungerat bra, men såhär under det tredje året kan man se tillbaka på vissa lite oväntade problem under arbetets gång:

”Det är lite svårare i Sverige än i många andra länder att få till ett samarbete mellan volontärer och exempelvis personer på förvaltningar. Det kan vara enkla saker som blir jättesvåra, som att det är väldigt svårt att få folk att samlas på samma tider. De i förvaltningen som jobbar med det vill inte träffas på helgerna, men det är den enda tiden när de ideella krafterna har möjlighet att mötas. Sedan gör byråkratin också att det blir väldigt svårt för ideella krafter att få tillstånd för att underhålla leder och sådana saker”, förklarar Hans.

…MEN ÄNDÅ HOPPFULLT!

Ändå finns det också mycket positivt som man kan välja att fokusera på istället menar Hans, inte bara att det är väldigt många som gillar att cykla i skogen.

”För ett par år sedan möttes man bara av skepsis från myndighetspersoner, där alla såg cykeln som ett problem som skulle lösas. Men nu är det fler som ser cykeln som något intressant som man bör satsa mer på i de naturområden som man förvaltar. Så det är väldigt positivt, att bilden därifrån av cyklister har förändrats och det finns mer acceptans från det hållet”, förklarar han.

Men det finns arbete att göra, för det finns också mycket okunskap både om hur man kan skapa hållbar MTB-cykling, och vad MTB-cykling egentligen innebär för ett naturområde. Enligt Hans är det många som överskattar hur stort slitaget på marken blir av en mountainbike, när i själva verket det finns mängder av studier ända sedan 80-talet som visar att en cyklist och en fotgängare har en likvärdig påverkan på en led.

Vi tackar Hans för att han delat med sig av sina kunskaper, och önskar honom lycka till i det fortsatta arbetet!

Text Henrik Hågård

Foto: Hans Stoops