”Jag har medaljchans, om jag får vara frisk och kan toppa formen inför mästerskapet”, säger Tommy Hammarström från Leksand som satsar högt i sin sjunde internationella mästerskapsstart. Den 18:e till 20:e augusti avgörs Europeiska mästerskapen i landsväg för hörselskadade i Belgien, där Tommy hoppas kunna köra riktigt bra.
Text: Angelica Edvardsson
“Ryssland och Frankrike brukar ha starka lag på landsvägstävlingarna. Jag är ensam från Sverige
vilket gör det svårare, men jag ska prata ihop mig med en kille från England och en från Belgien som också kör själva”, säger Tommy.
Mästerskapet avgörs i belgiska Brugge och är det åttonde i ordningen. Banan mäter 120 kilometer för herrarna och innehåller partier med kullersten. Belgisk kantvind utlovas. ”Kullersten passar mig som MTB-åkare, men den i övrigt platta banan är inte till min fördel”, säger han.
Mer bevakad nu
En mästerskapsmedalj hägrar. Tommy har haft chansen att placera sig högt upp i de internationella startlistorna förut, men sjukdom eller krascher har satt stopp.
”Mitt första mästerskap utomlands var EM i mountainbike i Verona 2008. Jag hade ingen aning om motståndet och de andra deltagarna tänkte ’kan han den där svensken cykla?’”, säger Tommy. Men han åkte bra och fick respekt. Även om det inte enbart är en fördel. ”Förut kunde jag härja fritt. Nu är jag mer bevakad under loppen och kan inte sticka iväg lika lätt”, säger Tommy.
Genom åren har svenska dövidrottsförbundet tagit ut Tommy till både EM, VM och OS. Mountainbike eller landsväg beror på vilket år det är. Förut kördes båda disciplinerna samma vecka, men då det är få cyklister med hörselnedsättning som tävlar har de separerat tävlingarna för att åkarna inte ska behöva välja bort någon gren.
”EM går varje år och OS och VM vartannat år. Det är bättre att ha mästerskap i MTB och LVG varje år tycker jag, missar man en tävling nu dröjer det länge till nästa chans”, säger Tommy.
Mountainbike går först
Hade Tommy behövt välja mellan disciplinerna skulle mountainbike vinna. Det är lättare att lyckas som ensam från en nation i skogen än på landsvägen och även i Sverige prioriteras Långloppscupen i mountainbike högst. Tävlingarnas längd lockar och siktet är inställt på en topp tio-placering i totalen. Tommys bästa resultat är 15:e-platsen från 2010.
”Det är roligare att tävla mot hörande då kvaliteten är högre, bättre motstånd och fler startande. Men den sociala biten blir sämre. På tävlingar för döva är det tvärt om. Kring 40 startande som mest, men efteråt finns det fler att diskutera loppet med”, säger Tommy.
I klungor med hörande personer ser han det inte som en nackdel att inte ha fullgod hörsel. Snarare en fördel. De medtävlandes kroppsspråk kan avslöja om de är på väg att rycka, något Tommy håller koll på.
”I starter som inte använder flagga eller pistol utan visselpipa får jag dock en nackdel. Då får jag titta på klockan och de andras kroppshållning, om inte föräldrarna är med och räknar ner”, säger han.
Tempot största chansen
Två dagar innan linjeloppet i EM körs ett tempolopp på 30 kilometer. Där ser Tommy sin största chans att lyckas.
”Min styrka är uthålligheten, jag kan hålla ett hårt tempo länge”, säger han. Därför passade tempodiciplinen på XC-SM bra, en gren som nu är borttagen.
”Det är synd. Jag har en SM-medalj från lagtempo-SM i Rättvik 2010. Då tog jag, Oscar Byhlinder och Håkan Löfström guldet”, berättar Tommy.
Ett guld på hemmaplan smakade bra. Även om Tommy bor i Plintsberg, som tillhör Leksands kommun, är klubbadressen IK Jarl Rättvik sedan 2008. Men det var i Örebroklubben Almby IK som cykelkarriären startade, Tommy är född 1985 i Plintsberg och år 2000 flyttade familjen till Örebro. Även om han alltid varit aktiv tog det några år att hitta cyklingen.
”Jag höll på med både innebandy, orientering och cykling, men att spela i ett lag med hörande var ingen jättehit. I och med att både min bror och pappa cyklade fastnade jag för sporten”, säger han.
Gamla Finnmarksturen favorit
Första gången Tommy stod på en startlinje med en cykel var som 16-åring i Bjursås. Cykeln var tung, banan backig, korgpedalerna krångliga att använda. Loppet blev ingen höjdare, men Tommy gav inte upp utan bytte till SPD och ställde upp i Kjells Tur i Karlskoga. Sedan har det fortsatt, och han har inga planer på att sluta tävla.
”Att tävla mot andra och prestera driver mig, målet är att vinna. När jag började cykla visste ingen vem jag var, men nu känner alla i elitklassen igen mig. Det är kul när någon vågar komma fram och prata”, säger Tommy.
De långa backarna har han blivit vän med. Favoritbanan är gamla Finnmarksturen som innehöll ”många fina backar”. Hemma i Plintsberg finns det också gott om höjdmeter till träningsdagboken.
”Kring Siljan finns det flera träningsalternativ både för platt och kuperad cykling, man är ute i terrängen direkt”, säger Tommy, något han saknade under de tre åren då postadressen var Göteborg.
”Där tog det 20 minuter att komma bort från trafiken, och de tre platserna att cykla MTB på var svåra att ta sig till.”
Jobbar på förskola
Men i Göteborg fanns det andra saker som lockade, syster med två söner och brodern. Och det första jobbet.
Tommy är utbildad barnskötare vid Västanviks folkhögskola och fick jobb på Kannebäcks grundskola efter utbildningen.
”Jag har en bra relation med mina syskon, jag och brorsan cyklar mycket ihop. Men det är svårt med boende i en stor stad så efter tre år flyttade jag hem till Plintsberg igen”, säger han.
Nu jobbar Tommy heltid på en förskola i Leksand, ett jobb han trivs med även om risken att smittas av förkylningar är hög, vilket inte är en hit för en elitsatsande cyklist.
”Om jag är sliten eller känner att en förkylning är på gång lyssnar jag på kroppen
och är extra noga med vila och sömn. Och så försöker jag lära barnen att tvätta händerna ofta”.
Ensam elit i Sverige
Förhoppningsvis håller sig bacillerna på avstånd fram till EM i augusti då Tommy ska försvara de svenska färgerna i Belgien. Svårast blir det franska och ryska motståndet. De flesta döv- idrottsförbund är små och vissa åkare får bekosta sina resor själva, men för ryssarna är det annorlunda. Där premieras en medalj med 10 000 kronor.
”Jag får ekonomiskt stöd av Svenska dövidrottsförbundet, utan dem hade jag inte kunnat tävla i mästerskapen”, säger Tommy.
Fotboll är den största sporten bland döva berättar Tommy. Också vintersporterna har många utövare även om det minskar på hockey- och skidsidan, en del slutar då satsningen tar för mycket tid. Det krävs resultat för att få representera Sverige utomlands. I Sverige är Tommy den enda elitcyklisten med hörselnedsättning, men på motionsnivå är sporten större.
”Det finns en intressegrupp som heter Svenska Teckenspråkiga Cyklister. Vi har tryckt upp cykeltröjor i turkos, döv-
idrottsförbundets färg”, säger Tommy.
Gruppen finns på flera håll i landet och har flest medlemmar i Stockholm, alla är välkomna oavsett nivå. Ibland träffas medlemmarna och tränar tillsammans. Tommy ser det som början till något större. Även om de flesta av medlemmarna är äldre kanske det lockar yngre att satsa på sporten, så att Sverige kan bygga ett landsvägslag och konkurrera mot Ryssland och Frankrike.
