Cecilia Thomasson har minst sagt haft några hektiska och framgångsrika dagar. Förra lördagen vann hon klassen D30 på SM i Cross Country i överlägsen stil, med över åtta minuter. Under veckan som gick fortsatte hon sin segersvit genom att vinna tredagarstävlingen i mountainbikeorientering vid O-Ringen i Borås. Och som om inte det vore nog tog hon igår SM-guld i downhill på Vallåsen. Hur kan man vara så bra på så mycket? Kanske hittar du svaret här nedan, i ett utdrag från en intervju med Cecilia från Allt Om MTB nr 4, 2014.
Cecilia tillsammans med herrvinnaren Robin Wallner. Bild från Instagram.
—————————
I utkanten av de traditionella cykeldisciplinernas stora massa rör sig en tjej med dreads och rosa cykel. Cecilia Thomasson är cyklisten som tagit två VM-guld i mountainbikeorientering och leder för närvarande den svenska cupen i enduro. Vi fick en pratstund med östersundsbon om hur det funkar att kombinera heltidsstudier med en satsning mot världstoppen och om varför man som cyklist väljer att flytta till Norrland.
Cecilia Thomasson är inte riktigt som alla andra. Hon läser till läkare på helfart samtidigt som hon tränar stenhårt för att hålla sig kvar i världseliten i mountainbikeorientering, sporten där hon har både EM- och VM-guld på meritlistan. Dessutom har hon utnyttjat att enduro-disciplinen börjar etablera sig i Sverige och har prenumererat på pallplatser i Canyon Enduro Series där hon nu ligger i ensam ledning efter att ha vunnit två av fyra deltävlingar.
Orinteringsbakgrund
Cecilia började inte satsa på cyklingen på allvar förrän ett tag efter att hon fyllt tjugo. ”Jag växte upp i en orienteringsfamilj och större delen av mitt liv som tonåring handlade om orientering. Under vissa perioder hade jag problem med skador och då körde jag mycket mountainbike, till och med några tävlingar, men jag hamnade alltid långt ner i resultatlistan” berättar hon. Som orienterare var resultaten desto mer framstående, Cecilia var med i både juniorlandslaget och senare också en grupp som låg precis under landslaget för seniorer. ”Men när jag var 21, alltså förstaårssenior i orienteringssammanhang, tröttnade jag på allt vad orientering och tävlingar hette. Jag hade tagit på mig många ledaruppdrag och ville göra allt så perfekt som möjligt, men när ansvarsbördan blev för stor i kombination med att jag tränade mer än någonsin orkade jag tillslut inte längre”, förklarar hon. Istället flyttade Cecilia till Värmland för att läsa en friluftskurs. ”Jag hade många kompisar som höll på med klättring, kajakpaddling, all mountain-cykling… Jag ville testa på hur det livet var helt enkelt. Som ungdom handlade 90 % av mitt liv om orientering, jag visste inte vad man kunde göra mer än det.”
Efter en tid utanför tävlandet återvände hon dock till orienteringen. ”Under hela mitt tävlingsuppehåll så fortsatte jag att träna, och insåg att det är något jag vill och måste göra för att må bra. Efter ett tag fick jag tillbaka tävlingssuget igen. Nu tävlade jag istället för att jag själv ville, för att ha ett mål med träningen. Innan handlade det bara om att det var något som skulle göras, alla andra i min omgivning gjorde ju det. Jag hade börjat förstå att prestation inte var allt som spelade roll här i världen, det gäller att ha skoj också”, berättar Cecilia. När mountainbikeorienteringen kom till Sverige för snart fem år sedan såg hon sin chans att kombinera sitt brinnande cykelintresse med orienteringsbakgrunden. ”Cyklingen är inte bara ett intresse längre, det har blivit en livsstil. Genom att tävla i MTBO och enduro får jag möjlighet att göra det jag tycker mest om – att cykla och att se nya platser. Det här är två discipliner som passar mig perfekt. I exempelvis downhill eller cross country handlar det mycket om att lära sig en bana och köra den så perfekt som möjligt, medan det i MTBO och enduro krävs att man klarar av att gå mer på instinkt och reaktion, det gillar jag.”
Dubbelt upp
Att det svenska utbudet av tävlingar i Cecilias favoritgrenar inte är så stort bekommer henne inte. ”Eftersom det inte är så många tävlingar hinner jag med att köra båda, och det är jag glad för. Ärligt talat vet jag inte om jag hade kunnat välja bara en. Visserligen är all min fysträning inriktad på att jag ska bli en bättre mountainbikeorienterare, det är det jag satsar hårdast på, men samtidigt är enduro lite min sinnebild av hur cykling ska vara. För mig handlar enduro lika mycket om den sociala samvaron efter tävlingarna som själva tävlandet, i MTBO är det större fokus på att prestera”, säger hon.
För att inte hamna i samma situation som hon var i som förstaårssenior har Cecilia valt att utbilda sig, först till sjuksköterska och nu vidare till läkare. ”Jag tror det är bra att ha något att falla tillbaka på när idrotten inte känns lika rolig” förklarar hon och fortsätter: ”elitidrott är som så mycket annat en balansgång. Det kan vara svårt att veta var man har sina gränser och det gäller att träna så bra man bara kan utan att bli skadad.” Just nu innebär det minst ett träningspass om dagen, under hårdare perioder två, och en total volym på 10-15 h i veckan. ”Det är så mycket jag klarar av för att samtidigt kunna sköta plugget. Egentligen hade jag velat köra lite mer distanspass för att komma upp i samma mängd som de bästa cyklisterna, men jag tycker att det fungerar ganska bra nu också. Det blir mycket intervaller och styrketräning, jag försöker köra så effektiva pass som möjligt.”
Goda förutsättningar i Umeå
Cecilia nämner också sina tankar om ett eventuellt proffsliv. För henne är det en tudelad fråga, hon vill inte hamna i samma situation som hon gjorde när hon var förstaårssenior, men på samma gång tycker hon att det hade varit häftigt att se hur långt hon hade kunnat komma genom att träna på heltid under ett eller två år. ”Nu, till skillnad från när jag var tjugoett, har jag ju en utbildning att luta mig mot om något skulle skita sig, så visst hade det varit lite lockande att testa på att vara proffs. Tyvärr är de ekonomiska förutsättningarna inte de bästa i så här små sporter, och jag är glad att jag kan satsa så mycket som jag gör nu” utvecklar hon. Läkarutbildningen som Cecilia går är förlagd i Umeå, och tillsammans med universitet där har hon tecknat ett elitidrottsavtal. Med universitets hjälp har hon fått tillgång till en tränare, medicinskt stöd och fystester. ”De har verkligen tänkt till här i Umeå. Att kombinera sin satsning med studier, även om man kanske inte måste läsa på heltid som jag gör, är ett väldigt bra alternativ eftersom inte hela tillvaron försvinner bara för att man blir skadad. Dessutom finns det bra möjligheter att utöva flera olika sporter här, och det finns ett gigantiskt gym i anslutning till universitet.”
Kombinationen norrlänning och cyklist innebär att Cecilia inte kan träna sina sporter fullt ut under hela året, men hon har kommit på ett flertal alternativa lösningar. Skidåkning är ett bra komplement som används av många, och enligt Cecilia är skate extra bra eftersom det aktiverar samma muskelgrupper som används vid cykling och dessutom hjälper till att stärka överkroppen. Att cykla på skoterspåren runt staden är också ett alternativ, men trots elvärmda vantar och sulor kan kylan ställa till med besvär. ”För att få till lite längre cykelpass har det hänt att jag bokat in mig på tre spinningpass i rad på gymmet. Det är inte så roligt, men det är i alla fall någon där framme som hoppar och studsar och hejar på lite, och de runtomkring mig ser ut att lida lika mycket som jag gör” berättar hon.
Under vintern som gick förvärrades en skada som Cecilia dragits med under några år så mycket att hon knappt kunde träna alls. ”Det var jättetråkigt, jag kunde inte göra något som inkluderade baksida lår över huvud taget. I flera veckor kunde jag inte träna något annat än yoga och rehab, och även om jag blev mycket rörligare så tappade jag såklart mycket viktig tid från min grundträning.” Istället för att satsa på nya VM-guld och totalseger i världscupen ställdes siktet om till att komma till start på VM över huvud taget. Tack vare mycket rehab lyckades hon komma tillbaka i full träning fortare än någon, inte minst hon själv, kunnat ana, men att vinna den totala världscupen var fortfarande inte att tänka på. Allt fokus lades därför på VM som i år avgörs i östra Polen. ”Det är realistiskt att tro på en topp fem-placering, kanske till och med medalj, men guld blir svårt i år. De andra tjejerna har utvecklats väldigt mycket medan jag i bästa fall är på samma nivå som förra året. Men man vet aldrig när det gäller orientering, med ett bra lopp och lite tur kan allt hända.”
Hårfager
Det går inte att göra en fullvärdig intervju med Cecilia Thomasson utan att på något plan beröra hennes hår. Antalet läkarstudenter och tävlingscyklister med dreads i världen är nog lätträknade, men med tanke på vilka sporter Cecilia håller på med så förstår man att hon inte räds ovanliga kombinationer. Vi ställer oss frågande till om det verkligen är den mest optimala frisyren i en så vikthetsande miljö som cykelsporten, men enligt henne väger de inte så mycket som man kan tro. ”Senast jag gjorde ett försök att väga mina dreads låg de kring 500 gram, men de har blivit ganska mycket längre sen dess och nu är de kanske uppe i ett kilo… Så jo, det är väl dags att korta ned dem lite grann. Men hittills tycker jag att det har gått ganska bra, och jag har ju en fördel jämfört med mina konkurrenter som kan kapa ett kilo i vikt bara genom att plocka fram saxen om jag känner att det behövs för att toppa formen”, skrattar hon. ”Man kan ju hoppas att det ger någon form av aerodynamisk fördel i alla fall, kanske blir det mindre luftturbulens.” Redaktionen vill dock lägga in en brasklapp för att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för att detta stämmer.
Självlärd mekaniker
Något som Cecilia är erkänt duktig på är att hålla sina cyklar i toppskick, ett knirkande vevlager eller växlar som inte fungerar klockrent har nog aldrig drabbat henne. Hur man får allt att hålla så bra har hon lärt sig själv, antingen genom att testa eller att kolla på nätet. ”Det handlar ju inte om några krångliga datorer eller maskiner det här, det är ju bara mekanik. Är det något jag inte kan lista ut själv så finns det alltid en lämplig instruktionsfilm på Youtube. Det blir ju en del cyklar att meka med, jag har fem stycken själv och min pojkvän har inget tålamod så jag får ta hand om hans också. Fast å andra sidan har han mycket bättre koll på de senaste prylarna och vad man måste ha än vad jag har, så vi kompletterar varandra där”, berättar hon.
På frågan om det är någon cykel hon saknar svarar hon att ”en cykelcross skulle inte vara fel, det finns ju så många fina grusvägar här… Och så måste jag ha en ny endurohoj. Den jag kör med nu är egentligen lite för XC-inriktad, och dessutom kraschade jag sönder den totalt under senaste deltävlingen i enduro-cupen. Det är ett givet köp inför nästa säsong”. [Det blev en ny endurohoj som alltså nu tagit två segrar i ESS, red:s anm.]
Det här med att krascha är något som Cecilia onekligen har erfarenhet av. På Mörksuggejakten för ett antal år sedan vurpade hon rejält efter att ha krokat i en oaktsam medtävlande i en av depåerna. Under EM förra året ramlade hon i en teknisk utförslöpa på långdistansen, och lyckades trots en whiplash-skada i nacken knipa guldet. På ett träningspass bara veckor innan VM samma år överrumplades hon av en nybildad, meterdjup erosionsfåra på en fjällstig och slog sig så illa att det gick hål på matstrupen. Ändå påstår hon att hon inte är en person som tar fler risker än nödvändigt. ”När jag kör downhill och enduro, eller är ute och kör på fjället, så ligger jag alltid en bra bit under min tekniska förmåga. Jag tycker inte att det är värt att chansa, för konsekvenserna kan bli så stora. Då är det bättre att vara på den säkra sidan. Men ibland går det illa ändå, och då gäller det bara att försöka skada sig så lite som möjligt”, förklarar hon.
——————
Närmast för Cecilia följer nu VM i MTBO som avgörs i Tjeckien. Vi önskar henne givetvis ett stort lycka till!
