Betraktelse: Hardtail mot cykelcross – därför kan gravelbike mycket väl vara svaret

Det är många som gillar att köra grusvägar, och som använder sin hardtail för att göra det. Samtidigt lanseras också gravelbikes som det nya svarta, medan vissa avfärdar dem som en cykelcross klädd i kejsarens nya kläder. Som ett litet experiment ägnade jag för en tid sedan ett par veckors träning åt att gasa omkring på grusvägarna hemma i Småland, för att se vilken av cyklarna i cykelstallet som egentligen är den verkliga grusmästaren, både vad gäller fart och finess. Det är tre cyklar som gått varma under träningsrundorna – dels en kolfiberhardtail på strax under 10 kilo med snabba XC-däck, och dels två olika crossar med lite olika vikt och däck, men ingen av dem i närheten av lika dyr som hardtailen. Det är alltså ingen jämn laguppställning (och ingen trendig gravelbike), men efter ett par veckor på de här cyklarna är det ändå väldigt tydligt att det går att dra ganska säkra slutsatser utifrån testandet, och att dessa slutsatser har med gravelbikes att göra. Så, vad är det då som allt grusvägsnötande lett fram till?

SNABBARE, JA, MEN LÅT MIG ÄNDÅ FÖRKLARA

Först och främst råder det ingen som helst tvekan om att tiderna som presterats på de olika grussträckorna är lite bättre med crossarna än med hardtailen, framförallt med den av de två som är lite finare och har snabbare däck. Det är ingen milsvid skillnad, men den är ändå tydlig och konsekvent. Särskilt när det varit långa partier med slätt grus och få kurvor, medan det varit jämnare om det varit mycket sämre grusväg och många kurvor till höger, vänster upp och ner hela tiden (typ kuperat löparspår). Vi ska inte försöka oss på att ge ett exakt svar på hur mycket snabbare crossen gick, för det blir inte rättvist med tanke på att vind och fukthalt i gruset alltid verkat skilja en del. Men skillnaden fanns där, det är det ingen tvekan om.

Enligt traditionellt tänk skulle crossen varit snabbare för att den hade smalare däck, men efter de här veckorna är jag ganska säker på att det inte var där som skillnaden låg. Moderna snabba mtb-däck rullar otroligt bra på grus, och när gruset var riktigt dåligt är det min fasta övertygelse att mountainbiken till och med rullade bättre än crossen. Det säger både känslan, och allt vi numera vet om hur rullmotstånd fungerar.

Så, vad var det då som gjorde att det gick snabbare med crossarna? Jo, som det känns handlade det allra mest om att det var så mycket enklare att sitta avslappnat i en lite mer aerodynamisk ställning, samtidigt som man trampade för allt vad benen var värda. Det går att krypa ihop och göra sig ganska aero på en MTB, som vi såg på det föregående uppslaget, men det faller sig mycket mer naturligt och avslappnat att vara snabb i vinden med bockstyre.

Det finns inga garantier att en annan cyklist skulle få samma upplevelse, men jag känner mig ändå säker på att många skulle komma till samma slutsats.

VÄNTA, DET VIKTIGASTE OCKSÅ!

Det är såklart kul att det går undan med crossen, men den stora skillnaden mellan cyklarna var inte när Strava-filen laddades upp och resultaten skärskådades. Nej, det var – kanske föga förvånande – i känslan, och här måste jag säga att crossen vann ganska klart över hardtailen. Visst, hardtailen var som sagt bekvämare på dåliga grusvägar, men det som var crossens verkliga vinnarvapen var fartkänslan den erbjöd. Det kändes lite som att åka rallybil mot att åka traktor i jämförelse, och från bocken ter sig livet helt annorlunda än det gör när man sitter rakt uppochner med 720 mm styre mellan lillfingerspetsarna. Fartkänslan gör att man känner sig på attackhumör, och som att man faktiskt är snabb på riktigt.

INGEN SOLKLAR SEGER

Däremot finns det även andra saker utöver komforten som MTB:n var bättre på, och det är här vi börjar komma in på varför det kanske ändå kan vara värt att skaffa just en gravelbike om det är nyköp på gång, istället för en mer klassisk cross som har varit i rullning under de här veckorna. När det gäller kurvor med lite lösare underlag var nämligen MTB-däckens större kontaktyta en klar fördel gentemot 33 mm UCI-sanktionerade crossdäck. De sistnämnda ville väldigt gärna vandra utåt i kurvan utan att det kändes som att man hade så mycket styrsel på det hela, medan MTB-däckens kontaktyta gav trygghet och kontroll så att man kunde ta de här kurvorna med hårdare linje.

Gravelbikes är ingen genre av cyklar som är särskilt glasklar och väldefinierad i nuläget, utan där ryms allt från lätta och snabba grusracers till rena bikepackinghojar med äventyrs-DNA. Däremot är det ganska ofta som skillnaden gentemot klassiska crossar adresserar just svagheten i kurvorna som crossarna visade upp under de här veckorna. Ofta har gravelbikes ju nämligen lite lägre vevlager som är positivt för kontrollen i kurvor, och dessutom också just den nyss nämnda större kontaktytan som kommer av lite bredare däck. Här skiljer det sig såklart mellan olika modeller och tillverkare på cyklar, men utifrån de här veckornas grus-rejsande på hardtail och cross känns det som att svaret ändå landar i att en gravelbike måste vara den verkliga grusmästaren. Den är inget uppfunnet behov som cykelbranchen hittat på för att vi alla ska rusa iväg och köpa en ny cykel som vi inte behöver. Nej, jag tycker det verkar som att det är en cykel som tar det bästa och det sämsta hos det vi har och sedan hittar på något eget, även om skillnaden mot en cross kan tyckas ligga i nyanserna snarare än färgerna. Men det må vara hänt, med tanke på hur mycket vi brukar hetsa i vanliga fall om vilken av olika snarlika hojar som egentligen är den allra bästa.  När det gäller den lätta hardtailen är det en fantastisk hoj, men den är inte kungen av gruset.