Alpe d’Huez

Idag kommer Tour de France att avgöras. Kommer någon kunna utmana Chris Froome uppför Alpe d’Huez sluttning? Vi tar en närmare titt på hur det här berget blev en favorit bland Tour-fantaster.

Även fast det är svårt att tänka sig nu, så var Tourens första besök på Alpe d’Huez 1952 ett sådant misslyckande att det skulle dröja nästan ett kvarts århundrade innan tävlingen återvände hit. Hotellägarna på bergets skidorter hade betalat motsvarande 4 miljoner kronor för att få hålla Tourens allra första bergsmålgång, men trots att Fausto Coppi tog en prestigefylld seger var dagen inte någon succé.

Det var faktiskt en lokal hantverkare, Jean Barbaglia, som först kommit på idén att ta Touren till sitt berg. Med sina 21 serpentiner menade han att stigningen blev som en naturlig amfiteater, istället för att bara se åkarna swischa förbi skulle åskådarna få se sina idoler långsamt slita uppför berget mot dem. Trots det var åskådarantalet betydligt mer sparsamt än förväntat, och tidningarna var kritiska till den tuffa klättringen eftersom de tyckte att alla bara körde och sparade sig för de avslutande kilometerna.

1952 års upplaga av Alpe d’Huez var helt enkelt före sin tid. Under de första femtio åren var Touren något folk fantiserade om, snarare än upplevde. Förutom biografernas nyhetssändningar var det upp till tidningar och radio att berätta loppets historia, vilket de emellanåt gjorde på ett närmast poetiskt vis. Från och med det tidiga 60-talet började dock livesändningar på TV göra sitt intåg. Att bergsmålgångarna blev fler under den här tiden är knappast ett sammanträffande.

24 år efter sitt första framträdande var Alpe d’Huez redo att göra comeback, denna gång i något så häftigt som färg-TV, och publiken älskade det. Med sin topp på 1860 m är berget lägre än det närliggande Col du Galibier. Medellutningen på 7,9 procent är jobbig, men det finns värre. 14 km är långt, men knappt två tredjedelar så lång som Mont Ventoux. Hur man än mäter så kan man inte säga att Alpe d’Huez är Tourens tuffaste stigning, men den har visat sig vara något viktigare – den mest visuellt tilltalande.

Panoramat som alla serpentiner ger är en del av succén. Från byn Bourg d’Oisans ser vägen ut som spaghetti slängt längs bergssidan, och från dalen nedanför är den nästan ett varningstecken. Men den viktigaste aspekten är folket längs vägen. Hårnålarna reser sig som branta läktare och stämningen liknar mer den på en fotbollsarena än på ett cykellopp. Och bättre blir det för varje år eftersom fler och fler åker hit, inte minst tack vare ett antal holländska segrare.

Ett holländskt berg i exil

När Alpe d’Huez expanderade som turistmål under 60-talet byggdes här en kyrka av en holländsk präst, pastor Jaap Reuten. När hans landsman Joop Zoetemelk vann här före Lucien Van Impe blev han så glad att han firade genom att ringa i kyrkklockorna. Han skulle få göra så tre gånger till innan årtiondet var över när Hennie Kuiper (1977 och 1978) och Zoetemelk igen (1979) triumferade på toppen. Trenden skulle komma att hålla i sig även på 80-talet, när Peter Winner, Steven Rooks och Gert-Jan Theunisse tog ett flertal segrar.

Samtidigt med dessa segrar började orange-klädda fans vallfärda söderut från Nederländerna varje sommar, kampandes på berget flera dagar i förväg för att säkra de bästa platserna. Snabbt fick Alpe d’Huez smeknamnet ”det Holländska Berget”, och traditionen lever än. Serpentin nummer sju, räknat nedifrån och upp, är känd som ”Dutch Corner”, och de vilda, orangea åskådarna har inspirerat många att göra likadant. Danskar, norrmän och irländare hör nu till de som påstår att delar av berget tillhör dem.

Armstrong ville sätta upp staket

De stora publikmassorna har inte alltid varit oproblematiska. 1997 stod så många på vägen att Marco Pantani knappt kunde se framför sig efter att han kört ifrån Jan Ullrich och Richard Virenque halvvägs uppför berget. Publikhavet delade på sig i allra sista ögonblicket, och vid ett tillfälle fick han till och med skaka av sig en överexalterad åskådare som försökte krama honom på cykeln. Det saktade knappast ner honom dock, och Pantanis tid uppför berget klockades till 37:35, ett rekord som lär stå sig med tanke på hur mycket hårdare doping-kontrollerna är nu jämfört med då.

Efter att Lance Armstrong vann tempoloppet uppför Alpe d’Huez 2004 protesterade han ironiskt nog mot det stora antalet åskådare som skrek doping-anklagelser mot honom, och föreslog att man skulle sätta upp kravallstaket om Touren skulle återvända hit i framtiden. Så blev det givetvis inte – om ett fan som välte den senare etappvinnaren Giuseppe Guerini av cykeln 1999 inte fick några staket på plats, varför skulle de göra det nu?

Alltid föränderligt

Att köra ett tempolopp uppför sluttningen har aldrig varit aktuellt sedan 2004, men varje år har ädå bjudit på något nytt. När touren firade 100 år 2013 körde man till exempel uppför de 21 serpentinerna två gånger på samma etapp. Den här gången besöker man Alpe d’Huez senare än någonsin, på den näst sista etappen, och det blir sista chansen för någon av förhandsfavoriterna att utaman Chris Froomes suveränitet.

”Alpe d’Huez är helt klart den klättring i Frankrike som gör sig bäst i TV”, har loppets högsta höns Christian Prudhomme sagt, och det är minst lika mycket tack vare åskådarna som utsikten. The höga bergen i Tour de France är alla legendariska, men Ale d’Huez är i en klass för sig själv. Det hör till folket, och det är därför vi aldrig slutar älska det.