I helgen som var körde jag två av svensk landsvägscyklings mest klassiska tävlingar, Solleröloppet och Soldvarvi. Eftersom jag snart ska till Guadeloupe och bli krossad av några fruktansvärt duktiga åkare (mer om det en annan gång), tyckte jag det var bäst att anmäla mig i Elitklassen. Sagt och gjort, och innan jag visste ordet av det satt jag i en bil på väg mot Dalarna med Micke och Gransten och drog nördskämt.
Att jag inte var ordentligt förberedd var lite extra genomskinligt eftersom jag 1) hade glömt mitt ena flaskställ hemma och 2) inte hade något tidtagningschip, men det löste sig som vanligt. Inför start kändes det faktiskt ganska bra, halva laget hade fått låna mitt liniment så jag hade i alla fall bidragit med något.
Starten blev lite chockartad när först en herre såg till att vurpa framför mig efter typ 150 meter så att jag fick göra ett graciöst bunnyjump upp på trottoaren bredvid för att kunna passera. Nedför den första lilla backen gick det ordentligt fort och jag var tvungen att hålla kadens som en duracellkanin för att hänga med svansen på klungan. Det bättrade dock till sig i Gesundabacken, där behövde man inte direkt oroa sig för att ha för hög kadens och över krönet låg jag med hyggligt.
Efter det låg jag mest och surfade med längst bak i klungan, åt och drack. Gjorde som jag skulle, dvs så lite som möjligt. In i Stackmora-backen kändes det bra så jag testade att avancera lite i fältet, fram tills Rasmus sa åt mig att sluta gå i vinden och lägg mig på hjul. Bra att det finns folk i klubben som håller koll på nybörjarna. I utförskörningen ner till Orsa tappade jag såklart alla positioner jag tagit uppför, men jag var fortfarande med.
Sen kom dock ett motlut till, som jag inte hade räknat med. Det sprack upp framför mig och jag gjorde vad jag kunde för att täppa luckan. “Det har ju precis varit en backe så denna kan ju inte vara så lång”, tänkte jag. Tyvärr verkar min backgräns på landsväg gå kring fyra minuter. Törneviken har jag tagit på 4:33 i dålig form, Gesunda gick på 4:11 första varvet och Stackmora på 4:13. Det var ungefär så länge jag höll i första Skeer-backen också, bara det att det tog mig 5:19 att komma till krönet. Och att efter den korta utförskörningen så kom en till backe på knappa fyra minuter. Där och då kändes det som att det var tack och godnatt.
Efter att jag fått en ny flaska när servicebilen körde om oss och jag rullat nedför en liten stund insåg jag att jag var ganska pigg igen. De där som jag körde om i början av backen ska minsann inte få det lätt att komma ikapp tänkte jag och satte fart. Första timmen ensam gick faktiskt ganska bra, men sen var det tungt. Tog betydligt längre tid på mig uppför Gesundabacken gång två och tre. När kvastbilen kom och la sig bakom med fem mil kvar insåg jag att jag var obotligt sist. Visste inte hur långt fram jag hade, men chansen att komma ikapp någon var minimal. Sista varvet blev mer än kamp mot mig själv än en kamp mot klockan, vattnet i flaskan var slut och multipower-förrådet sinade. Tillslut kom jag så i mål på styvt 4:45, sisådär tjugo minuter efter näst sista man. Inte jättebra, kanske.
Midsommaraftonen fortsatte mycket trevligt med sill och potatis, jordgubbar och grädde (som sig bör) och en promenad till Gesundabergets topp. Fin utsikt och några mygg. Passade även på att reka downhillspåren om man skulle få för sig att åka dit med skogscykeln nån gång.
Vi rullade en sväng på midsommardagens förmiddag medan solen fortfarande sken, tog en glass och kollade på USM-tempot. Insåg att jag nog skulle kunna få stryk av en del av de där småttingarna, de såg rätt snabba ut.
Uppvärmningen till Soldvarvi flöt på bra även den och på startlinjen var jag rätt så taggad. Vad jag var mindre beredd på var att första varvet skulle ha en snitthastighet på nästan 50 km/h och att jag inte skulle orka följa. Var helt knäckt när jag kom över krönet på målbacken, såg närmsta hjul försvinna och insåg att jag aldrig skulle komma ikapp igen. Vad gör man i ett sånt läge? Hur beter man sig när man blivit avhängd efter 5 % av ett lopp?
Jag rullade runt en stund och fick bort den allra värsta besvikelsen, men faktum kvarstod: jag hängde knappt med i ett varv.
Det tog faktiskt någon dag innan jag kom över det där, sist av de fullföljande på Solleröloppet och avhängd direkt på Soldvarvi. Tur då att Strava finns! Efter en lite närmare analys insåg jag att mina tider faktiskt inte var så himla dåliga, det var bara det att jag genom att inte ta för mig och en kass utförsteknik såg till att placera mig själv i sämsta tänkbara utgångsläge i de avgörande situationerna. Inte lätt att göra något bra då.
Till Guadeloupe-resan får jag nog se till att fixa till min teknik lite och våga ligga längre upp i klungan. Då finns i alla fall förutsättningarna för att det ska gå lite bättre!
