Nu vet vad jag som provocerar bilister. Att man tittar på dem! Det är jobbigt att bli omcyklad jag vet men någon måtta får det väl finnas i prestigejakten?
På morgonpendlingen kom jag in i en cirkulationsplats med rätt god fart efter den nedförsbacke som föregår den. Bilarna, tre stycken, till vänster om mig var tvungna att bromsa in då den här rondellen har försetts med rätt markant förhöjda övergångsställen som även agerar farthinder. Det finns en orsak till att de finns.
Eftersom jag både hade högre fart och dessutom var först körde jag. Och som vanligt kör jag rakt, jag håller inte till höger i rondeller eftersom jag vet att många bilister då försöker köra om på insidan vare sig det finns plats eller ej. Så även den här dagen. En svart Volvo stack fram sitt fula tryne och jag hann uppfatta i ögonvrån att ägaren försökte pressa sitt mordvapen förbi mig. Jag höll en ännu rakare linje varpå det inte gick och bilföraren tvingades till sin oerhörda förtret att lätta på gasfoten, o hemska tanke.
Det fick uppenbarligen honom att bli irriterad men inte hälften så ilsk som när jag tittade på honom. Han blängde tillbaks och hytte med näven varpå jag replikerade genom att slå ut med en arm på sant italienskt manér, “maniaco!“. Han fortsatte genom att peka finger och min enda replik var att sänka solglasögonen och söka ögonkontakt. Föraren bromsade in kraftigt och höll ut till höger för att tränga mig.
Jag hoppades han skulle stanna och hoppa ur bilen. Det kunde bli intressant. Inte bara hade jag förkörsrätt, jag kände mig även verbal, morgonen var vacker och dessutom är jag avsevärt mycket större än de flesta rent fysiskt, utifall att.
Han nöjde sig dock med att markera. Exakt vad han markerade vet jag inte. Influensen av ett ton plåt gör uppenbarligen att många tappar omdömet helt.
Till er andra önskar jag en fortsatt god dag! 🙂
/ J – i trafiken
