En gång i tiden var gudarnas metall titan svaret på allt. Det slutgiltiga materialet. Den totala metallen. Lösningen på vilket komponent-konundrum man än kunde tänkas ha kring sin mountainbike eller landsvägsracer. Detta var ändå under det arla 90-talet och cykelvärlden hade inte ännu diversifierat sig i ett oändligt antal subkategorier. Lite som idag. Fixie-fatbike-enduro-bikepacking-gravel-29-6:er någon?
Nåväl och hursom.
Titan var Svaret På Allt. I samkväm med CykelCity:s katalog (RIP) spenderas det mången timme med att kalkylera med exakt hur många tiondels gram tjänstevikten på ens jonne skulle pressas, om en föll för lockelsen att inhandla SRP:s växeljusterskruvar. Ett par rätt ynkliga och puttenuttiga skruvar. Men, tillverkade i den där gudomligt gråa metallen. Ergo, oerhört lockande. Dessutom tillverkade Sovjet sina Typhoon-ubåtars skrov i grundämnet med det 22:a atomnumret.
Hade 007-producenterna Saltzman och Broccoli varit cyklister skulle Bond-rullen – och milstolpen – Goldfinger handlat om titanium. Och skurken hetat Tifinger.
Men i alla fall. Titan under 90-talet. Febern var svår och annorstädes närvarande i såväl vaket som dagdrömmande och horisontellt, nattligt viloläge.
Sedan kom kolfibervågen och tvättade bort all hype kring metall och cykel. Och sedan kom customvågen. Och nu lanserar CaneCreek ett par vevarmar tillverkade av titan. Och visst. I PR-materialet säger CC att de är “stiffer, more durable, premium” unt so weider. 400 gram ska de väga och är därför mellan 20 och 30 procent styvare än motsvarande kolfibervevar i samma viktklass.
Men kom igen. Skulle vi skaffa dessa gorgeösa vevarmar intrikat CNC-karvade ur ett block titan, så är det inte för att ha siffrorna i något pre-pubertalt pub-argument på vår sida. Nope.
Kolla bara hur de ser ut:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=hx2rAWz_u3k&w=560&h=315]
