Den ironiska generationen, det är jag det. Eller inte bara jag förstås utan några till. Det krävs för att utgöra en generation. Det som åsyftas är rubriken. Jag är nämligen dum i huvudet. Eller kanske bara för optimistisk när jag väl sätter den sidan till, som idag.
Idag fick jag nämligen efter en kort okulärbesiktning genom fönstret för mig att våren äntligen var kommen till Växjö. Döm om min förvåning när fingrarna slutat fungera när jag kom fram till jobbet. Förklaringen stod väderleksrapporten för. Innan jag hann läsa den upplevde jag emellertid naturens krafter handgripligen och det efter bara en minut ute i friska luften. Vårt hem ligger nämligen i lä från rådande vindar. Men redan efter den första nittiograders svängen till vänster tog illusionen av måttlig vind slut. Då befinner jag nämligen mig i rak västlig riktning och det var därifrån vindarna kom visade det sig. Tyvärr befinner sig min arbetsplats också i samma väderstreck.
SMHI låter meddela att byvinder råder med en kraft på omkring 17 m/s parat med den oerhörda temperaturen av EN plusgrad.
Det blev både tungt och kallt och tilltaget att välja endast en tunn jacka samt att lämna handskar hemma i ren våryra var oerhört korttänkt och straffade sig genast.
Detta skrivet på kafferasten som gick åt att inmundiga stora mängder varm dryck för att tina upp.
/ J – isstoden
