En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Världens dyraste!

29 Mar

Rubriken kanske är något vilseledande men långt från sanningen kan den inte vara. Dyrast vad då undrar vän av ordning. Jo förstår ni, jag talar om träningstid!

Alla “PT-ar” i världen kan slänga sig i väggen när det kommer till den  timpenning som betalades vid det här tillfället. Tisdagens träningspass drog över över tid och den stunden kostade mig 400 riksdaler extra. För ynka TRE minuter. Det ger en timkostnad på 8000 kronor. Jag misstänker att man får rätt duglig privatträning nästan vart som helst för den summan.

...men för f-n!
…men för f-n!

Det som  hände var att jag råkade ut för en överjävligt nitisk parkeringsvakt. Det står förvisso på skyltarna utanför gymmet med viss emfas att det är en timmes gratisparkering som gäller. Det har jag inget att säga om. Men det var inte direkt rusningstid som var aktuell. Då jag hade en ledig eftermiddag passade jag på att träna runt tvåsnåret då gymmet brukar vara nästintill tomt. Det var det även den här dagen och det fanns av det skälet relativt gott om parkeringsplatser utanför.

Tydligen fanns där även en parkeringsvakt som klockade bilar och stod beredd med stoppuret. Någon annan förklaring kan banne mig inte finnas. Ovan att köra bil till träningen cyklist som jag är i själ och hjärta kom bestraffningen omedelbart.

Sensmoralen blir “skomakare bliv vid din läst” eller snarare att velocipedryttare inte skall överge sina fordon till förmån för miljöförstörande plåtburkar. Men till mitt försvar skall sägas att de cyklar som är farbara i det här vädret är på reparation.

/ J – en smula upprörd

Rubriken kanske är något vilseledande men långt från sanningen kan den inte vara. Dyrast vad då undrar vän av ordning. Jo förstår ni, jag talar om träningstid!

Alla “PT-ar” i världen kan slänga sig i väggen när det kommer till den  timpenning som betalades vid det här tillfället. Tisdagens träningspass drog över över tid och den stunden kostade mig 400 riksdaler extra. För ynka TRE minuter. Det ger en timkostnad på 8000 kronor. Jag misstänker att man får rätt duglig privatträning nästan vart som helst för den summan.

...men för f-n!
…men för f-n!

Det som  hände var att jag råkade ut för en överjävligt nitisk parkeringsvakt. Det står förvisso på skyltarna utanför gymmet med viss emfas att det är en timmes gratisparkering som gäller. Det har jag inget att säga om. Men det var inte direkt rusningstid som var aktuell. Då jag hade en ledig eftermiddag passade jag på att träna runt tvåsnåret då gymmet brukar vara nästintill tomt. Det var det även den här dagen och det fanns av det skälet relativt gott om parkeringsplatser utanför.

Tydligen fanns där även en parkeringsvakt som klockade bilar och stod beredd med stoppuret. Någon annan förklaring kan banne mig inte finnas. Ovan att köra bil till träningen cyklist som jag är i själ och hjärta kom bestraffningen omedelbart.

Sensmoralen blir “skomakare bliv vid din läst” eller snarare att velocipedryttare inte skall överge sina fordon till förmån för miljöförstörande plåtburkar. Men till mitt försvar skall sägas att de cyklar som är farbara i det här vädret är på reparation.

/ J – en smula upprörd

Retardation

23 Mar

Om det undgått någon har jag börjat träna igen. Den övervägande delen av den fysiska aktiviteten äger för närvarande rum inomhus. Dels på grund av vädret där kung Bore vägrar att dra tillbaks sina trupper trots att han borde inse att slaget är förlorat vid det här laget men delvis  beroende på att jag är så erbarmligt tung. Det cyklas därför inte mycket. Än, skall väl kanske tilläggas om man bortser från cykelpendlande då förstås. Tanken var dock att utvidga den tvåhjuliga aktiviteten på bred front och det är då dagens tema känns aktuellt.

Jag brukar vanligtvis hävda att mitt största problem är inte att få ned farten utan att åstadkomma den. Det gäller fortfarande men på något vis känns det alltid tryggare när våra tvåhjulingar är utrustade med någon form av fungerande mekanism för fartminskning. Detta gäller särskilt som min pendlingsväg innehåller mer trafik nu än tidigare.

Under färd i nämnda trafik upptäcktes igår att mitt fordon inte är helt kompatibelt med de önskemål jag har beträffande säkerhetsutrustning för retardation.

Inte så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet
Inte ens en så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet

Mitt pendlarök vilar för stunden då den är drabbad av cyklarnas motsvarighet till Montezumas förbannelse, det vill säga splittergruspunktering varpå den spyr ut sig luft för att sedan lägga sig ned för att dö. Det har lett till att jag trampat MTB till jobbet ett par dagar. Förvisso roligt då man kan snedda genom någon fortfarande snöbeklädd park på vägen till jobbet.

Det enda kruxet är att den mer eller mindre saknar bromsförmåga! Nu skall erkännas att jag faktiskt aldrig servat mina bromsar om man undantar att jag brukar förse dem med nya belägg med jämna mellanrum. Men oljan har jag aldrig petat på eller i och det är inget jag behärskar. Så nu befinner sig cykeln i Växjö Cykel service ömma omsorg där den får lite “TLC”. Den plötsligt synnerligen svampiga bakbromsen behövde åtgärdas och även frambromsen tar alldeles för sent och lite. Sen var växlarna trots mina ansträngningar inte på topp de heller. Även om jag tror att det dessvärre kan bero på växelörat. Den som lever får se, hur som haver behövde cykeln lätt vårservice.

Sen skall det banne mig cyklas även om det till en början kommer gå mycket stilla dessvärre.

/ J – fysikexperimenteraren

Om det undgått någon har jag börjat träna igen. Den övervägande delen av den fysiska aktiviteten äger för närvarande rum inomhus. Dels på grund av vädret där kung Bore vägrar att dra tillbaks sina trupper trots att han borde inse att slaget är förlorat vid det här laget men delvis  beroende på att jag är så erbarmligt tung. Det cyklas därför inte mycket. Än, skall väl kanske tilläggas om man bortser från cykelpendlande då förstås. Tanken var dock att utvidga den tvåhjuliga aktiviteten på bred front och det är då dagens tema känns aktuellt.

Jag brukar vanligtvis hävda att mitt största problem är inte att få ned farten utan att åstadkomma den. Det gäller fortfarande men på något vis känns det alltid tryggare när våra tvåhjulingar är utrustade med någon form av fungerande mekanism för fartminskning. Detta gäller särskilt som min pendlingsväg innehåller mer trafik nu än tidigare.

Under färd i nämnda trafik upptäcktes igår att mitt fordon inte är helt kompatibelt med de önskemål jag har beträffande säkerhetsutrustning för retardation.

Inte så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet
Inte ens en så maffig bromsskiva hjälper i det här fallet

Mitt pendlarök vilar för stunden då den är drabbad av cyklarnas motsvarighet till Montezumas förbannelse, det vill säga splittergruspunktering varpå den spyr ut sig luft för att sedan lägga sig ned för att dö. Det har lett till att jag trampat MTB till jobbet ett par dagar. Förvisso roligt då man kan snedda genom någon fortfarande snöbeklädd park på vägen till jobbet.

Det enda kruxet är att den mer eller mindre saknar bromsförmåga! Nu skall erkännas att jag faktiskt aldrig servat mina bromsar om man undantar att jag brukar förse dem med nya belägg med jämna mellanrum. Men oljan har jag aldrig petat på eller i och det är inget jag behärskar. Så nu befinner sig cykeln i Växjö Cykel service ömma omsorg där den får lite “TLC”. Den plötsligt synnerligen svampiga bakbromsen behövde åtgärdas och även frambromsen tar alldeles för sent och lite. Sen var växlarna trots mina ansträngningar inte på topp de heller. Även om jag tror att det dessvärre kan bero på växelörat. Den som lever får se, hur som haver behövde cykeln lätt vårservice.

Sen skall det banne mig cyklas även om det till en början kommer gå mycket stilla dessvärre.

/ J – fysikexperimenteraren

Pendeln slår över

20 Mar

Vänder huvudet åt vänster när jag vaknar. Sol på blå duk. Ett motiv jag inte tröttnar på. Skorsten i rött tegel avgränsar synen och allt blir till geometrisk abstrakt konst. Längst upp brukar ett par nykära skator sitta och morgonspana och utbyta åsikter. Idag har de hunnit flyga vidare i tillvaron.

Fönstret klipper på ett behagligt vis bort allt utom det blå. Det går inte att se det vita och temperaturer kan inte kännas genom fönster tack och lov.

Morgonkonst
Morgonkonst

Igår försökte jag pendelcykla. Det gick mindre bra då jag hade en Tycho Brahe dag. Efter att ha pälsat på mig lämpliga kläder anträddes färden. Den varade i fem meter innan jag upptäckte att knarrandet jag hörde inte berodde på de tio minusgraderna och snön utan på att framdäcket saknade luft. Helt klart ett fall av splitterstenspunktering. Återstod bara att ta bilen. Väl på jobbet saknades plötsligt nätverkskablar varpå dylika var tvungna att införskaffas innan datorn kunde nyttjas. Det resulterade i en färd till IT-avdelningen som befinner sig en halvmil bort. Det är svårt att maila eller messa över kablar hävdade de. När jag sedan fått tag i nödvändig utrustning behövs glasögon för att kunna koppla in dem. Tyvärr för mig så ramlade en lins ur bågen när jag böjde mig fram över burken och så såg jag inga fler detaljer förrän en optiker uppsöktes på eftermiddagen. Inte riktigt min dag som ni förstår.

Men idag var det annorlunda och jag var bestämd på cykelpendlarpunkten. Det fick bli mountainbike idag även om den mesta terräng som kördes var att jag sneddade genom två parker på vägen. För all del i nedförsbacke med blankis så lite spänning bjöds det på. Hemskt vad tungt det är att cykla nuförtiden förresten.

Också en pendlarcykel
Också en pendlarcykel

Planen är dock att direkt efter jobbet masa mig iväg till gymmet och lyfta lite skrot. Det går till så att man tager en vikt med lämplig massa och förflyttar den. Sen upprepas rörelsen till dess att man tröttnar vilket man gör fort. Därefter duschar man och åtnjuter träningsvärk. Hoppas jag blir starkare på kuppen annars känns det tröstlöst.

/ J – pendlar åter

Vänder huvudet åt vänster när jag vaknar. Sol på blå duk. Ett motiv jag inte tröttnar på. Skorsten i rött tegel avgränsar synen och allt blir till geometrisk abstrakt konst. Längst upp brukar ett par nykära skator sitta och morgonspana och utbyta åsikter. Idag har de hunnit flyga vidare i tillvaron.

Fönstret klipper på ett behagligt vis bort allt utom det blå. Det går inte att se det vita och temperaturer kan inte kännas genom fönster tack och lov.

Morgonkonst
Morgonkonst

Igår försökte jag pendelcykla. Det gick mindre bra då jag hade en Tycho Brahe dag. Efter att ha pälsat på mig lämpliga kläder anträddes färden. Den varade i fem meter innan jag upptäckte att knarrandet jag hörde inte berodde på de tio minusgraderna och snön utan på att framdäcket saknade luft. Helt klart ett fall av splitterstenspunktering. Återstod bara att ta bilen. Väl på jobbet saknades plötsligt nätverkskablar varpå dylika var tvungna att införskaffas innan datorn kunde nyttjas. Det resulterade i en färd till IT-avdelningen som befinner sig en halvmil bort. Det är svårt att maila eller messa över kablar hävdade de. När jag sedan fått tag i nödvändig utrustning behövs glasögon för att kunna koppla in dem. Tyvärr för mig så ramlade en lins ur bågen när jag böjde mig fram över burken och så såg jag inga fler detaljer förrän en optiker uppsöktes på eftermiddagen. Inte riktigt min dag som ni förstår.

Men idag var det annorlunda och jag var bestämd på cykelpendlarpunkten. Det fick bli mountainbike idag även om den mesta terräng som kördes var att jag sneddade genom två parker på vägen. För all del i nedförsbacke med blankis så lite spänning bjöds det på. Hemskt vad tungt det är att cykla nuförtiden förresten.

Också en pendlarcykel
Också en pendlarcykel

Planen är dock att direkt efter jobbet masa mig iväg till gymmet och lyfta lite skrot. Det går till så att man tager en vikt med lämplig massa och förflyttar den. Sen upprepas rörelsen till dess att man tröttnar vilket man gör fort. Därefter duschar man och åtnjuter träningsvärk. Hoppas jag blir starkare på kuppen annars känns det tröstlöst.

/ J – pendlar åter

Kondition?

19 Mar

Min kondition är mycket god tycks det. Jag jagar nämligen den och har inte en chans att komma ikapp! Så för stunden får jag nöja mig med att vi inte är på samma plats helt enkelt.

Med anledning av det testade jag igår därför ett nytt kommaigång-format på gymmet. Närmare tio minusgrader utomhus lockade inte och cyklarna är inte iordningställda måste erkännas.

Upplägget siktade på att vara konditionsinriktat men  att ta kål på den tristess jag kan känna på min “Konditionstimma” till exempel. Motionsapparater är inte roliga under längre stunder helt enkelt.

Därför testades 3×20 min med inlagda intervaller kompletterat med ett par styrkeövningar i bytena, bara för att. Det här blev resultatet.

  • Uppvärmning: 2 km rodd (högsta motstånd) vilket tog 8.45
  • – kompletterat med 2x axelövningar
  • Del 1, 20 min crosstrainer med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x mage/ryggövning
  • Del 2, 20 min motionscykel med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x armövning
  • Del 3, 20 min löpband med tre intervaller

Total tid blev 1.45 varav en timme på konditionsmaskinerna med inalles nio intervaller á fyra minuter styck. Löpbandsaktiviteterna begränsades till  gång i uppförsbacke 6,5 km/h och jogg i intervallerna. Jag är för tung för riktig löpning för stunden. Utöver det 6 st styrketräningsmoment totalt.

Suddigt...som det plägar bli när man är dödstrött
Suddigt…som det plägar bli när man är dödstrött

Den udda tiden tjugo minuter per maskin var mest för att jag skulle orka hela passet ut. Det är enklare att lägga in fyra intervaller a fyra minuter i ett trettio minutersblock istället. Det siktar jag på vad det lider.

Något måste funkat för pulsen fick jag upp och trött blev jag. Jag skall ge upplägget ett par gånger för att se om det ger resultat.

På återseende!

/ J – plitar utan glasögon

PS. Det kan förekomma stavfel i texten då mina glasögon behagade fallera

Min kondition är mycket god tycks det. Jag jagar nämligen den och har inte en chans att komma ikapp! Så för stunden får jag nöja mig med att vi inte är på samma plats helt enkelt.

Med anledning av det testade jag igår därför ett nytt kommaigång-format på gymmet. Närmare tio minusgrader utomhus lockade inte och cyklarna är inte iordningställda måste erkännas.

Upplägget siktade på att vara konditionsinriktat men  att ta kål på den tristess jag kan känna på min “Konditionstimma” till exempel. Motionsapparater är inte roliga under längre stunder helt enkelt.

Därför testades 3×20 min med inlagda intervaller kompletterat med ett par styrkeövningar i bytena, bara för att. Det här blev resultatet.

  • Uppvärmning: 2 km rodd (högsta motstånd) vilket tog 8.45
  • – kompletterat med 2x axelövningar
  • Del 1, 20 min crosstrainer med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x mage/ryggövning
  • Del 2, 20 min motionscykel med tre intervaller á fyra minuter
  • – kompletterat med 2x armövning
  • Del 3, 20 min löpband med tre intervaller

Total tid blev 1.45 varav en timme på konditionsmaskinerna med inalles nio intervaller á fyra minuter styck. Löpbandsaktiviteterna begränsades till  gång i uppförsbacke 6,5 km/h och jogg i intervallerna. Jag är för tung för riktig löpning för stunden. Utöver det 6 st styrketräningsmoment totalt.

Suddigt...som det plägar bli när man är dödstrött
Suddigt…som det plägar bli när man är dödstrött

Den udda tiden tjugo minuter per maskin var mest för att jag skulle orka hela passet ut. Det är enklare att lägga in fyra intervaller a fyra minuter i ett trettio minutersblock istället. Det siktar jag på vad det lider.

Något måste funkat för pulsen fick jag upp och trött blev jag. Jag skall ge upplägget ett par gånger för att se om det ger resultat.

På återseende!

/ J – plitar utan glasögon

PS. Det kan förekomma stavfel i texten då mina glasögon behagade fallera

Den långa vägen hem

8 Mar

Triumf! Va, vad menar du, vadå “triumf”? Det var väl fiasko och fysiskt katastrof som var mer aktuellt?

Rubriken hade förstås varit betydligt mer positiv om den syftat på vändpunkten under en tidig och lång cykelrunda runt någon sjö.

Men så är icke fallet. Det handlar mer om en omstart, igen. Som så många gånger förr. Under förra rycket lyckades jag komma igång och tillsammans med min dåvarande PT Daniel Evaldsson ta mig från plus 120 till strax över hundratio kilo. Sen kom livet emellan. Det resulterade i en skilsmässa mellan livet och träningslivet.

Resultatet blev att jag inte förmått röra mig ur TV-soffan på tre månader och cyklande känns avlägset. Vintercykling är fint om man råkar vara i form. Det är inte lika upplyftande att börja från noll med snöcykling. Så medan jag tittar på Paris-Nice på Eurosport och ser den färgglada klungan närma sig våren så faller flingorna utanför fönstret och cykeln vilar.

Startpunkten är den här gången är värre än någonsin, 124 kg. Det är inte något jag uppskattar! Hade man varit en positiv jävel hade man klämkäckt kunnat kläcka ur sig att det är bra för då är utmaningen större.

Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda
Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda

Men jag gjorde det, startade alltså. I måndags kom jag iväg till gymmet. Det kördes en timma på en crosstrainer med några intervaller inlagda även om de inte är så tuffa som de fordom var. Därefter avverkades 45 minuter styrketräning i form av återbekantskap med maskiner och vikter. Det följdes därefter upp med en timma till på crosstrainern dagen efter. Sen en dags vila. Att vakna ur träningskoman var triumfen.

Nu återstår bara att se om jag kan hitta hem igen. Platsen där livet och träningslivet lever i harmoni under samma tak.

/ J – letar nya vägar

Triumf! Va, vad menar du, vadå “triumf”? Det var väl fiasko och fysiskt katastrof som var mer aktuellt?

Rubriken hade förstås varit betydligt mer positiv om den syftat på vändpunkten under en tidig och lång cykelrunda runt någon sjö.

Men så är icke fallet. Det handlar mer om en omstart, igen. Som så många gånger förr. Under förra rycket lyckades jag komma igång och tillsammans med min dåvarande PT Daniel Evaldsson ta mig från plus 120 till strax över hundratio kilo. Sen kom livet emellan. Det resulterade i en skilsmässa mellan livet och träningslivet.

Resultatet blev att jag inte förmått röra mig ur TV-soffan på tre månader och cyklande känns avlägset. Vintercykling är fint om man råkar vara i form. Det är inte lika upplyftande att börja från noll med snöcykling. Så medan jag tittar på Paris-Nice på Eurosport och ser den färgglada klungan närma sig våren så faller flingorna utanför fönstret och cykeln vilar.

Startpunkten är den här gången är värre än någonsin, 124 kg. Det är inte något jag uppskattar! Hade man varit en positiv jävel hade man klämkäckt kunnat kläcka ur sig att det är bra för då är utmaningen större.

Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda
Så långt kommer det aldrig att gå. Den här nya maskinen kommer jag inte att använda

Men jag gjorde det, startade alltså. I måndags kom jag iväg till gymmet. Det kördes en timma på en crosstrainer med några intervaller inlagda även om de inte är så tuffa som de fordom var. Därefter avverkades 45 minuter styrketräning i form av återbekantskap med maskiner och vikter. Det följdes därefter upp med en timma till på crosstrainern dagen efter. Sen en dags vila. Att vakna ur träningskoman var triumfen.

Nu återstår bara att se om jag kan hitta hem igen. Platsen där livet och träningslivet lever i harmoni under samma tak.

/ J – letar nya vägar