Triumf! Va, vad menar du, vadå “triumf”? Det var väl fiasko och fysiskt katastrof som var mer aktuellt?
Rubriken hade förstås varit betydligt mer positiv om den syftat på vändpunkten under en tidig och lång cykelrunda runt någon sjö.
Men så är icke fallet. Det handlar mer om en omstart, igen. Som så många gånger förr. Under förra rycket lyckades jag komma igång och tillsammans med min dåvarande PT Daniel Evaldsson ta mig från plus 120 till strax över hundratio kilo. Sen kom livet emellan. Det resulterade i en skilsmässa mellan livet och träningslivet.
Resultatet blev att jag inte förmått röra mig ur TV-soffan på tre månader och cyklande känns avlägset. Vintercykling är fint om man råkar vara i form. Det är inte lika upplyftande att börja från noll med snöcykling. Så medan jag tittar på Paris-Nice på Eurosport och ser den färgglada klungan närma sig våren så faller flingorna utanför fönstret och cykeln vilar.
Startpunkten är den här gången är värre än någonsin, 124 kg. Det är inte något jag uppskattar! Hade man varit en positiv jävel hade man klämkäckt kunnat kläcka ur sig att det är bra för då är utmaningen större.
Men jag gjorde det, startade alltså. I måndags kom jag iväg till gymmet. Det kördes en timma på en crosstrainer med några intervaller inlagda även om de inte är så tuffa som de fordom var. Därefter avverkades 45 minuter styrketräning i form av återbekantskap med maskiner och vikter. Det följdes därefter upp med en timma till på crosstrainern dagen efter. Sen en dags vila. Att vakna ur träningskoman var triumfen.
Nu återstår bara att se om jag kan hitta hem igen. Platsen där livet och träningslivet lever i harmoni under samma tak.
/ J – letar nya vägar
