En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Mot slutet - också en slags sammanfattning

31 Dec 2017

Kampen är intensiv innan pausvila. Inte minst i de amerikanska fotbollsmatcher jag följt på sistone eftersom det närmar sig slutspel i NFL och konkurrensen om de sista platserna är hård. Det är synd bara att mitt favoritlag Broncos spelat uselt. Det gäller livet också. Kampen hårdnar innan vila.

Men inte här och inte nu. Här råder inget kamptillstånd vare sig själsligt eller fysiskt. Allt tränande är satt på undantag och istället odlas lika delar krämpor och gott humör. För ovanlighets skull går de två att förena och de växer parallellt. Det har aldrig hänt förut.

Liksom Broncos hoppas jag på nästa år
Liksom Broncos hoppas jag på nästa år

Allt i väntan på det nya. Det nya året och den nya tiden. Den som kommer efter. Efter vad kan undras och jag blir inte svaret skyldig. Det som är nu svarar jag!

Fördelen med bottnar är att det bara går att blicka uppåt när de väl nåtts säger de hurtiga. Fan vet replikerar jag och erinrar mig alla småländska gölar och tjärnar från barndomen med dubbla eller fler bottnar. Den ena mörkare och dyigare än den andra. Fan vet.

I det här fallet gäller det dock. De dagliga promenaderna skall övergå i träning som skall övergå i motion som skall övergå i min älskade cykling.

Men nu skall det vilas inför nästa drabbning, nyårsafton.

/ J – sammanfattande

Kampen är intensiv innan pausvila. Inte minst i de amerikanska fotbollsmatcher jag följt på sistone eftersom det närmar sig slutspel i NFL och konkurrensen om de sista platserna är hård. Det är synd bara att mitt favoritlag Broncos spelat uselt. Det gäller livet också. Kampen hårdnar innan vila.

Men inte här och inte nu. Här råder inget kamptillstånd vare sig själsligt eller fysiskt. Allt tränande är satt på undantag och istället odlas lika delar krämpor och gott humör. För ovanlighets skull går de två att förena och de växer parallellt. Det har aldrig hänt förut.

Liksom Broncos hoppas jag på nästa år
Liksom Broncos hoppas jag på nästa år

Allt i väntan på det nya. Det nya året och den nya tiden. Den som kommer efter. Efter vad kan undras och jag blir inte svaret skyldig. Det som är nu svarar jag!

Fördelen med bottnar är att det bara går att blicka uppåt när de väl nåtts säger de hurtiga. Fan vet replikerar jag och erinrar mig alla småländska gölar och tjärnar från barndomen med dubbla eller fler bottnar. Den ena mörkare och dyigare än den andra. Fan vet.

I det här fallet gäller det dock. De dagliga promenaderna skall övergå i träning som skall övergå i motion som skall övergå i min älskade cykling.

Men nu skall det vilas inför nästa drabbning, nyårsafton.

/ J – sammanfattande

Mellantider

26 Dec 2017

Julen inställd i år. Inte för alla då men för mig.

Det blev resultatet av december. De delar jag kommer ihåg i alla fall. Riktigt hela julen ställdes dock inte in. Skinka införskaffades, köttbullar med doft av kryddpeppar trillades, en sill lades in och till ro och en jansson tillreddes. Det lagades även gröt som senare fick bli ris á la malta och det inmundigades julmust. Mat avnjöts således.

Införfejandet, julhets, klappar, resande, folkmassor och allt ståhej undveks emellertid helt. Istället ägnades det åt att ladda de batterier som länge varit på upphällningen och till slut dog. De har till och med varit så slut att det inte ens cyklats eller styrketränats. Det har inte funnits ork till motion. Vilket är en paradox för utan träning orkar jag mindre, något jag är väl medveten om. Nu ägnas tiden åt stärkande promenader. Den nivån hålls. Ett steg i taget tills marschtempot är stadigt då kan det utökas till att omfatta fler aktiviteter.

Amputerad lem
Amputerad lem

Men förresten en julig sak till gjordes. En gran jagades och nedlades planenligt. Dock inte utan motstånd. Ser ni en gran utan gren så kan det vara den som kom undan. Varning, den är nog inte vänligt inställd till människor.

God fortsättning vill jag önska alla! Må era dagar vara fulla av cyklighet i mängder.

/ J – julmarodören

Julen inställd i år. Inte för alla då men för mig.

Det blev resultatet av december. De delar jag kommer ihåg i alla fall. Riktigt hela julen ställdes dock inte in. Skinka införskaffades, köttbullar med doft av kryddpeppar trillades, en sill lades in och till ro och en jansson tillreddes. Det lagades även gröt som senare fick bli ris á la malta och det inmundigades julmust. Mat avnjöts således.

Införfejandet, julhets, klappar, resande, folkmassor och allt ståhej undveks emellertid helt. Istället ägnades det åt att ladda de batterier som länge varit på upphällningen och till slut dog. De har till och med varit så slut att det inte ens cyklats eller styrketränats. Det har inte funnits ork till motion. Vilket är en paradox för utan träning orkar jag mindre, något jag är väl medveten om. Nu ägnas tiden åt stärkande promenader. Den nivån hålls. Ett steg i taget tills marschtempot är stadigt då kan det utökas till att omfatta fler aktiviteter.

Amputerad lem
Amputerad lem

Men förresten en julig sak till gjordes. En gran jagades och nedlades planenligt. Dock inte utan motstånd. Ser ni en gran utan gren så kan det vara den som kom undan. Varning, den är nog inte vänligt inställd till människor.

God fortsättning vill jag önska alla! Må era dagar vara fulla av cyklighet i mängder.

/ J – julmarodören

Det ljusnar

22 Dec 2017

 

Solitären
Solitären

 

Nästan allt går att torka. Giftig svamp och till och med tangentbordet jag just fyllt med kaffe. Men inte den sörja som låg på marken till lika delar bestående av sorg utrunnen ur längtan och gårdagens snösörja.

 

/ J 

 

Solitären
Solitären

 

Nästan allt går att torka. Giftig svamp och till och med tangentbordet jag just fyllt med kaffe. Men inte den sörja som låg på marken till lika delar bestående av sorg utrunnen ur längtan och gårdagens snösörja.

 

/ J 

Visdom

19 Dec 2017

 

No knives just roses

 

 

Livsvisdomen som kom av sig. 

Kvinnor är som blommor, de behöver vatten och eh…

 

/ J 

 

No knives just roses

 

 

Livsvisdomen som kom av sig. 

Kvinnor är som blommor, de behöver vatten och eh…

 

/ J 

Husdjur?

14 Dec 2017

Att vakna är att dö en smula. Det kan även ske på olika sätt vilket på ett högst påtagligt vis synliggjorts de senaste dagarna i det Wikströmska hemmet. Av olika anledningar hade jag förmånen att vara ledig i går. Det var inte bara en onsdag vilken som helst. Det förstod jag efter att ha blivit väckt av doften av nybryggt kaffe och en kanelbulle. Visst en lussekatt hade säkert varit rätt, men kanel är alltid rättare, eh…sorry, kunde inte låta bli.

Med en kopp i ena handen och sagda bakverk i den andra vacklades det sömndrucket nedför trappan till TV-soffan för att titta på Luciafirande, även om firande kanske är fel uttryck med tanke på vad den stackars flickan utsattes för. En angenäm morgon hur som haver.

Vare sig löss eller husdjur...om man nu inte räknar djur som bygger bon...
Vare sig löss eller husdjur…om man nu inte räknar djur som bygger bon…

I morse skedde uppvaknandet på annat vis. AAAAAHH, LÖSS! Hördes över halva nejden. “Du måste kolla om det är löss, de ligger i handfatet” upplyste min sambo mig om.

Halvt ovan glasögonbärare som jag fortfarande är famlade händerna på nattduksbordet efter dessa för uppdraget nödvändiga hjälpmedel. Ned till handfatet for jag varefter det stirrades intensivt på några stackars hårstrån som låg där ensamma och övergivna mot allt det vita. Såg en liten knuta som möjligen kunde vara ett av de avsedda studieobjekten. Förde försiktigt över det på ett finger och stod där kisandes genom ett förstoringsglas och höll upp det mot ljuset i olika vinklar i syfte att försöka avgöra huruvida det hade ben eller ej. Några dylika kunde inte skådas kan jag upplysa om. Det var två hårstrån som knutit ihop sig i blotta skräcken inför luskammen.

Som vanligt var det inga kreatur i håret. Min sambo hyser en viss aversion mot blotta tanken så situationen är inte helt ovanlig. Helt ogrundad är emellertid inte tanken då det förekommit löss på barnens skola vid upprepade tillfällen de sista åren. Men eftersom barnen inte befann sig i hemmet vid tillfället och vi vuxna inte gnuggat skalle med så många de sista dagarna så är det något oklart exakt hur varelserna skulle hamnat i våra huvuden.

Eftersom jag ändå var vaken passade jag på att duscha. Dock användes vanligt schampo och inte lusavlivande dito.

/ J – utan husdjur

Att vakna är att dö en smula. Det kan även ske på olika sätt vilket på ett högst påtagligt vis synliggjorts de senaste dagarna i det Wikströmska hemmet. Av olika anledningar hade jag förmånen att vara ledig i går. Det var inte bara en onsdag vilken som helst. Det förstod jag efter att ha blivit väckt av doften av nybryggt kaffe och en kanelbulle. Visst en lussekatt hade säkert varit rätt, men kanel är alltid rättare, eh…sorry, kunde inte låta bli.

Med en kopp i ena handen och sagda bakverk i den andra vacklades det sömndrucket nedför trappan till TV-soffan för att titta på Luciafirande, även om firande kanske är fel uttryck med tanke på vad den stackars flickan utsattes för. En angenäm morgon hur som haver.

Vare sig löss eller husdjur...om man nu inte räknar djur som bygger bon...
Vare sig löss eller husdjur…om man nu inte räknar djur som bygger bon…

I morse skedde uppvaknandet på annat vis. AAAAAHH, LÖSS! Hördes över halva nejden. “Du måste kolla om det är löss, de ligger i handfatet” upplyste min sambo mig om.

Halvt ovan glasögonbärare som jag fortfarande är famlade händerna på nattduksbordet efter dessa för uppdraget nödvändiga hjälpmedel. Ned till handfatet for jag varefter det stirrades intensivt på några stackars hårstrån som låg där ensamma och övergivna mot allt det vita. Såg en liten knuta som möjligen kunde vara ett av de avsedda studieobjekten. Förde försiktigt över det på ett finger och stod där kisandes genom ett förstoringsglas och höll upp det mot ljuset i olika vinklar i syfte att försöka avgöra huruvida det hade ben eller ej. Några dylika kunde inte skådas kan jag upplysa om. Det var två hårstrån som knutit ihop sig i blotta skräcken inför luskammen.

Som vanligt var det inga kreatur i håret. Min sambo hyser en viss aversion mot blotta tanken så situationen är inte helt ovanlig. Helt ogrundad är emellertid inte tanken då det förekommit löss på barnens skola vid upprepade tillfällen de sista åren. Men eftersom barnen inte befann sig i hemmet vid tillfället och vi vuxna inte gnuggat skalle med så många de sista dagarna så är det något oklart exakt hur varelserna skulle hamnat i våra huvuden.

Eftersom jag ändå var vaken passade jag på att duscha. Dock användes vanligt schampo och inte lusavlivande dito.

/ J – utan husdjur

Hur det hänger ihop

7 Dec 2017

Han hade slutat cykla. Det skedde ungefär samtidigt som han slutade le. Leenden och cykling hänger ihop förstår ni.

Soliga sommardagar, gräset grönt och delar av det intrasslat i bakväxeln efter att ha cyklat genom hagar befolkade av nyfikna ungtjurar på bete. Kanske de sista av sitt slag i Småland. I slutet av genvägen väntar en stenmur. Gammelgrå som en evighet ligger den där i terrängen ovetandes om att det råder nya tider.

Sen tjocka däck där de inte hör hemma mot solvarm asfalt. Den billiga sorten. De sjunger, däcken. De sjunger “The fat tire song” i olika tonarter beroende på mönster. De bildar en kör när man cyklar tillsammans. De sjunger på väg mot nästa skogspassage, nästa svårighet. Såväl på turen som i livet.

Ingen sång här. Jag kör tempo, ensam. Framåtböjd tävlar jag mot mig själv och framtiden. Vägen ligger där den lagts och bryr sig föga om vem som färdas på den. Våtblank väntandes på kylan som skall klä den i isskrud ligger den där. Att förvandlas från vanlig till extraordinär, från grå till blankvacker och dödlig. Jag hukar mig mot motvinden som inte syns. Det går fortare då.

Trummen jan 2015

Inga däck sjunger längre, de väser och tempot är långsamt. Kadensen sjunker och kan inte längre räknas tillförlitligt. Den förvandlas till hjärtslag som sjunker mot sin egen botten. Cykel som fridykning. Andas, ett andetag följt av ytterligare ett. Sen hålla andan så länge det går i färd mot botten.

Svart asfalt ringlar mot dunkel horisont som fegt gömmer sig bakom granars siluetter. En och en står de där i klunga. Låtsas vara individer men ser likadana ut på avstånd. Barrbeklädd anonymitet.

Jag färdas baklänges in i skogen mot min framtid och barndom. Grönt har blivit svart, decembersvart klockan tre. Som ljuset aldrig funnits.

Jag hittar inte ut ur mörkret.

/ J 

Han hade slutat cykla. Det skedde ungefär samtidigt som han slutade le. Leenden och cykling hänger ihop förstår ni.

Soliga sommardagar, gräset grönt och delar av det intrasslat i bakväxeln efter att ha cyklat genom hagar befolkade av nyfikna ungtjurar på bete. Kanske de sista av sitt slag i Småland. I slutet av genvägen väntar en stenmur. Gammelgrå som en evighet ligger den där i terrängen ovetandes om att det råder nya tider.

Sen tjocka däck där de inte hör hemma mot solvarm asfalt. Den billiga sorten. De sjunger, däcken. De sjunger “The fat tire song” i olika tonarter beroende på mönster. De bildar en kör när man cyklar tillsammans. De sjunger på väg mot nästa skogspassage, nästa svårighet. Såväl på turen som i livet.

Ingen sång här. Jag kör tempo, ensam. Framåtböjd tävlar jag mot mig själv och framtiden. Vägen ligger där den lagts och bryr sig föga om vem som färdas på den. Våtblank väntandes på kylan som skall klä den i isskrud ligger den där. Att förvandlas från vanlig till extraordinär, från grå till blankvacker och dödlig. Jag hukar mig mot motvinden som inte syns. Det går fortare då.

Trummen jan 2015

Inga däck sjunger längre, de väser och tempot är långsamt. Kadensen sjunker och kan inte längre räknas tillförlitligt. Den förvandlas till hjärtslag som sjunker mot sin egen botten. Cykel som fridykning. Andas, ett andetag följt av ytterligare ett. Sen hålla andan så länge det går i färd mot botten.

Svart asfalt ringlar mot dunkel horisont som fegt gömmer sig bakom granars siluetter. En och en står de där i klunga. Låtsas vara individer men ser likadana ut på avstånd. Barrbeklädd anonymitet.

Jag färdas baklänges in i skogen mot min framtid och barndom. Grönt har blivit svart, decembersvart klockan tre. Som ljuset aldrig funnits.

Jag hittar inte ut ur mörkret.

/ J 

Värvningskampanj - en cyklist bakom ratten

4 Dec 2017

Jag blev uppringd häromdagen där jag för ovanlighets skull satt i bilen. I konsekvensens namn  svarade jag inte själv då jag ibland blir upprörd efter att nästan ha blivit påkörd av folk med en lur klistrad vid örat. I stället bad jag mitt sällskap svara i telefonen. “Johns telefon det är…” Sen kort tystnad följt av “…vad ringde du ifrån sade du??”

Motormännen upprepade min dam högt och jag drog på smilbanden. Den tog ju på rätt ställe. Ironiskt nog fortsatte samtalet “…han kan inte ta samtalet eftersom han kör!”

Det händer inte ofta och just nu blev det faktiskt komiskt. Särskilt som jag genast funderade på alternativ på hur det där namnet låter.

MOT(or)MÄNNEN eller möjligen Motorhen?

öh....
öh….

Sen funderade jag på hur fantastiskt omodern en organisation som verkar för biltrafik är. Den är lika antik eller snarare fossil som det bränsle majoriteten av bilar drivs av. En passus, redan på åttiotalet ägde min mor en liten bil med trecylindrig motor som kunde köras på runt 0,4 liter diesel per mil. Sedan dess har INGET  hänt, ja bortsett från el-bilar då. Annars har bilar idag istället fler hästkrafter, går fortare och väger i det här fallet dubbelt så mycket om man stoppar in de så populära SUV i resonemanget. Men förbrukar mindre bränsle gör de inte.

Samtalet avrundades med “jag kan tala för oss båda när jag säger att jag tycker ni kan satsa er tid och pengar på att förbättra för cyklister istället!” Det sades inte utan emfas och sedan lades luren på. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt.

/ J – MOT-orman

* PS Det uträttatades multipla ärenden när bilen ändå begagnades. Det lämnades julkalendrar, kastades återvinning och handlades. 

Jag blev uppringd häromdagen där jag för ovanlighets skull satt i bilen. I konsekvensens namn  svarade jag inte själv då jag ibland blir upprörd efter att nästan ha blivit påkörd av folk med en lur klistrad vid örat. I stället bad jag mitt sällskap svara i telefonen. “Johns telefon det är…” Sen kort tystnad följt av “…vad ringde du ifrån sade du??”

Motormännen upprepade min dam högt och jag drog på smilbanden. Den tog ju på rätt ställe. Ironiskt nog fortsatte samtalet “…han kan inte ta samtalet eftersom han kör!”

Det händer inte ofta och just nu blev det faktiskt komiskt. Särskilt som jag genast funderade på alternativ på hur det där namnet låter.

MOT(or)MÄNNEN eller möjligen Motorhen?

öh....
öh….

Sen funderade jag på hur fantastiskt omodern en organisation som verkar för biltrafik är. Den är lika antik eller snarare fossil som det bränsle majoriteten av bilar drivs av. En passus, redan på åttiotalet ägde min mor en liten bil med trecylindrig motor som kunde köras på runt 0,4 liter diesel per mil. Sedan dess har INGET  hänt, ja bortsett från el-bilar då. Annars har bilar idag istället fler hästkrafter, går fortare och väger i det här fallet dubbelt så mycket om man stoppar in de så populära SUV i resonemanget. Men förbrukar mindre bränsle gör de inte.

Samtalet avrundades med “jag kan tala för oss båda när jag säger att jag tycker ni kan satsa er tid och pengar på att förbättra för cyklister istället!” Det sades inte utan emfas och sedan lades luren på. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt.

/ J – MOT-orman

* PS Det uträttatades multipla ärenden när bilen ändå begagnades. Det lämnades julkalendrar, kastades återvinning och handlades.