Jag blev uppringd häromdagen där jag för ovanlighets skull satt i bilen. I konsekvensens namn svarade jag inte själv då jag ibland blir upprörd efter att nästan ha blivit påkörd av folk med en lur klistrad vid örat. I stället bad jag mitt sällskap svara i telefonen. “Johns telefon det är…” Sen kort tystnad följt av “…vad ringde du ifrån sade du??”
Motormännen upprepade min dam högt och jag drog på smilbanden. Den tog ju på rätt ställe. Ironiskt nog fortsatte samtalet “…han kan inte ta samtalet eftersom han kör!”
Det händer inte ofta och just nu blev det faktiskt komiskt. Särskilt som jag genast funderade på alternativ på hur det där namnet låter.
MOT(or)MÄNNEN eller möjligen Motorhen?
Sen funderade jag på hur fantastiskt omodern en organisation som verkar för biltrafik är. Den är lika antik eller snarare fossil som det bränsle majoriteten av bilar drivs av. En passus, redan på åttiotalet ägde min mor en liten bil med trecylindrig motor som kunde köras på runt 0,4 liter diesel per mil. Sedan dess har INGET hänt, ja bortsett från el-bilar då. Annars har bilar idag istället fler hästkrafter, går fortare och väger i det här fallet dubbelt så mycket om man stoppar in de så populära SUV i resonemanget. Men förbrukar mindre bränsle gör de inte.
Samtalet avrundades med “jag kan tala för oss båda när jag säger att jag tycker ni kan satsa er tid och pengar på att förbättra för cyklister istället!” Det sades inte utan emfas och sedan lades luren på. Vi tittade på varandra och brast ut i skratt.
/ J – MOT-orman
* PS Det uträttatades multipla ärenden när bilen ändå begagnades. Det lämnades julkalendrar, kastades återvinning och handlades.
