I början var kaos. Som vanligt kan väl tilläggas. Måndag och kvällen skulle ägnas åt cykling som brukligt är. Strax innan jag ämnade bege mig upptäckte jag att myrinvasionen hemma inte slutat. Ett par slag hade vunnits men än var inte kriget över. Jag beslöt mig därför att hjälpa evolutionen på traven genom att se till att endast myror som snabbt utvecklade gälar och fenor skulle överleva. Det blev för övrigt temat för resten av kvällen också, vatten. Sen gift, massor av gift! Kruxet var att samtidigt som jag ägnade mig åt det fixade jag mitt cykelkaffe, såg Gilbert vinna andra etappen i Schweiz runt och försökte hitta rätt cykelkläder. Tyvärr spelade inte valet av kläder någon roll skulle det visa sig. Skurarna avlöste varandra och termometern visade deprimerande tretton grader. Jihaa, länge leve sommaren!
Samtidigt fick jag en fix idé i huvudet. Detta arma huvud.
Jag fick för mig att sadeln hade sjunkit varpå jag raskt höjde den. Det var kanske inte var helt överlagt. Men jag sågade i alla fall inte av någonting den här gången som sist när jag sänkte styret.
Iväg for jag. Sadeln var hög eller åtminstone påtagligt högre än förut. Kunde först inte bestämma mig för om det kändes som att cykla på styltor eller om det var bra. Känslan blev annorlunda. Med sadeln lite lägre får jag mer kraft från låren men lite högre höjd ger ett lättare anslag, bättre kadens inbillar jag mig. Det känns som mina ben är längre.
Medan jag funderade på det hade jag hunnit förflytta mig halvmilen till Glasrikets golfbana där den första störtskuren träffade mig ackompanjerad av rejäla vindstötar som fick cykeln att vingla. Efter ett par minuter var jag så blöt att det kippade i skorna. Tjirp, tjirp lät det. Ytterligare några minuter senare tittade solen fram och värmde mig något. Iblandväder!
Väl framme vid torget var vi få. Vädret hade skrämt bort massorna. Det ledde till hopslagning av grupper, 36+ gruppen och “frifart” slogs ihop till en. Det skulle märkas. Först var tempot lugnt sen var det inte det längre. Redan efter fem kilometer började jag tappa trots att jag låg på rulle. Stirrade stint på cykeldatorn som visade mellan 38 och 41 km/h och ändå avlägsnade sig gruppen. Vinden låg på sida/mot och i byarna blåste det upp mot 15 sekundmeter enligt SMHI. Som tur var fick jag hjälp av följebilen tillbaks till svansen. Annars hade det varit tack och godnatt redan där.
Jag låg därefter mest och stirrade på bakhjul ned mot Väghult men tog förningar när jag förmådde helt enkelt. Efter svängen i fyrvägskorsningen blev det medvind och utför. Där hängde jag med och det gick undan värre. Men livet och cykling kan inte alltid gå utför. I puckeln upp mot kyrkan i Kalvsvik gick det inte längre vare sig utför eller att hänga kvar. Jag åkte av men fick sällskap. Vi var fem som bildade en grupetto.
Under hela resan avlöste regnskurarna varandra och vinden kom i stötar. Huvudklungan väntade på oss vid nästa korsning men det hjälpte föga. Vi åkte av igen in mot Ingelstad då farten trissades upp. Av någon dum anledning var jag med och drog rätt mycket i vår lilla grupp. Det i kombination med de yttre förhållandena och att jag fått den idiotiska idén att inte äta sen lunch gjorde att jag höll på vägga totalt. Mannen med hammaren fick in en fullträff över knäskålarna. Kapoff, död!
Soppatorsk sade jag.
En hjälpande hand kom från vänster. Den erbjöd en energikaka av något slag. Handen satt ihop med en arm och den tillhörde Kurt. Det var bland det godaste jag ätit. Utan den energin hade jag aldrig kunnat fortsätta och det är tveksamt om jag ens förmått att ta mig hem. Tack Kurt, ett stort varmt soligt jävla TACK!
A friend in need is a friend indeed som de utsocknes säger.
Därifrån var cyklingen trots tillskottet mest en kamp. Vi var en strävsam liten grupp om fem som hjälptes åt efter bästa förmåga i det hårda vädret. “The fellowship of the wheels”. Men på något förunderligt vis kändes det bra. Att kämpa ihop är inte så dumt ibland. Fram kom vi till slut. Min runda summeras: 101 kilometer på 3.02.
Väl hemma sitter jag här och tinar upp med en kopp te och plitar ned dessa rader. Ibland är det tur att man inte vet på förhand hur saker och ting skall arta sig.
/ J – solskenscyklisten som dog
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt
