Men för h-e!

25 Apr 2017

Jag lär mig aldrig!

Minnet är inte bra men kort. Med emfas hävdade jag för bara några få dagar sen här på bloggen att jag inte skulle cykla över en timma i temperaturer under tio grader. Det löftet kommer jag trots allt ihåg. Inte ens en vecka höll det. Solskenscyklist bliv vid din läst.

Egentligen hade jag inte tänkt köra måndagsturen alls på grund av kylan. Därför stack jag och styrketränade istället. Sen fick jag ett dumt infall.

Solen sken trots allt och jag fick en bild av hur jag i lugn och ro gömd i en skock på tjugo ryggar småpratandes trampade mina kilometer i ett Småland i begynnande vårskrud. Så blev det inte!

Några få kände sig manade...
Några få kände sig manade…

Vi var nog inte mer än drygt tjugo personer totalt som samlades på ett blåsigt stortorg. Det blev därför bara två fartgrupper. En lite långsammare och en något snabbare med mål trettiotvå i snitt. Vanligtvis är det väldigt lågt men nu var vi bara fyra mig inräknat. Det eftersom jag av någon förunderlig anledning hamnade i den snabbare gruppen där jag inte hör hemma.

Förutsättningarna var usla och som följer:

  • Vädret var besvärligt. Det var kallt, under fem grader i skuggan. Det inte bara blåste utan hårt också. En koll med SMHI gjorde gällande att i byarna nådde vinden 13-14 m/s. Nederbörden lyste dock med sin frånvaro även om vägbanan på sina håll var blöt efter tidigare regn. Det gjorde att det blev fuktigare och kallare.
  • Någon sömn att tala om hade det inte blivit natten innan då jag gruvat mig inför ett möte tidigare under dagen. Jag cyklar uselt när jag är trött.
  • Eftersom jag ändå inte tänkt cykla hade jag bara en och halv timme innan start rivit av en timmas lite tyngre styrketräning.
  • Då jag glömt att äta kunde dagens näringsintag kunde summeras en banan som jag fick i mig efter gymbesöket
  • Sen värmde jag upp genom att cykla någon mil innan. Inga problem i de fall jag är i form då jag inte sällan kör en egen liten “förskarv” innan trampandet. Men nu blev det helt enkelt en mil till under bistra förhållanden.

Det blev en skall vi säga intressant upplevelse. Personligen drog jag i några hundra meter eller ut ur stan sen kände jag att det blev för mycket. Därefter övertogs jobbet av ett par villiga draghästar. Tur det, själv hade jag inte orkat runt. Att ligga kvar på rulle var allt jag förmådde och då fick de ändå hålla igen uppför. De satt i täten och småpratade som man plägar göra på distansturer om smått och stort. Jag koncentrerade mig på att inte frysa, att inte känna min värkande korsrygg som ville döda mig och att andas.

Under turen fick vi förstärkning. Det är viktigt att inte tappa bort folk under vägs gång poängterades det innan start och det kunde jag konstatera att det gjorde jag i alla fall inte då vi var fem som kom i mål och vi var fyra som startade. Ironiskt nog var jag någon form av ledare för gänget. Jag som knappt förmådde hänga med och för cyklister som inte behöver någon.

Väl hemma var jag utmattad och det krävdes både värmekudde, yllefilt, raggsockor och varmt te för att tina upp.

/ J – efterklok

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.