När stora händelser sker kommer man ofta ihåg vad man befann sig. Ni vet saker som morden på Olof Palme och Anna Lind, mänskliga katastrofer som Tjernobyl och Estonia och naturkatastrofer som Tsunamin 2004.
Nu var det dags igen. Händelser av den här magnituden skall inte viktas mot varandra. Sett till antalet döda och ställt i relation till hur många som dör av rökning och i trafiken varje år så var attentatet på Drottninggatan inte så stort. Men för de inblandade, vittnen, de döda och skadade, deras familjer och vänner är det en chock och sorg av ofattbara mått.
Men även för oss som nation och folk är det en stor källa till smärta. Även om vi andra inte är direkt berörda så är det ändå ett övergrepp på oss alla. På Sverige, på demokratin och på friheten. Allt det positiva vi står för och vill framhålla. Någon eller några försöker med våld påtvinga oss sina åsikter och med skräck och terror hålla oss i ovisshet om när det kan smälla nästa gång. Det är inte ondska men för mig totalt obegripliga tankebanor på ett känslomässigt plan.
Det sades på flera håll i media att vi dagen efter vaknade upp till ett nytt Sverige. Jag vet inte jag, dessvärre verkade som vi var om inte mentalt förberedda så åtminstone inte helt tagna på sängen. Vittnen säger att de överlevt för att de reagerade så fort. Damen som var den första att ringa in till 112 sade i en intervju att hon omedelbart visste vad det handlade om. Sådan är tanken idag i Sverige 2017. Om en motor varvar upp så hoppar vi till.
Det var dock dagen när terrorn kom till vårt land på riktigt även om försök som bekant gjorts tidigare till och med på nästan samma plats. Något förändrades, återstår att se vad.
Vart befann jag mig? På cykeltur förstås. Telefonen tjöt oupphörligen och till slut stannade jag mitt i min pågående temporunda för att svara. Extra påtagligt blev samtalet eftersom jag tog samtalet ståendes strax utanför Åby, min barndomsby.
Efteråt blev det märkligt. Där stod jag mitt i naturen, tidig vår mitt i ett soligt Småland långt från allt elände. Benen var cykliga och allt var bra. Där hos mig vill säga. Inte i Stockholm. Inte i Sverige. Inte i världen. Huvudet och tanken snurrade fortare än hjulen.
/ J – sorgsen
