De kanske inte är så frekventa för att jag cyklar så in i norden utan mer för att jag inte gjort det på så länge. Därmed klarades i helgen av: årets landsvägscykelpremiär, den första soloraiden över sju och en halv mil, första “snabbdistans”-passet, första genomcyklingen av långa måndagstursrundan med mera.
Synd bara att allt var hopknökat till en tur i fredags. En å andra sidan väldigt trevlig tur. Som de flesta kanske har noterat har de större delen av åtminstone södra Sverige dragits med vackert väder de sista dagarna. Det var det även i fredags, i alla fall i Växjötrakten. Varmt skulle jag väl inte påstå att det var. Men torrt och soligt och därmed lätt att klä sig.
Inledningsvis for ett antal trevliga kandidater till rundor genom huvudet men de försakades till förmån för en mycket familjär runda. Jag ville helt enkelt se exakt hur usel formen är. Förutsättningarna är som bekant att jag går i supertungvikt och haft cykeluppehåll i ett år. Lägg därtill att jag trampade själv utan möjlighet till att ligga på rulle. Det var tredje turen för i år så jag hoppades inte alltför mycket av benen. Därtill blåste det. Men det fina med rundor är att vinden måste vara med åtminstone någon gång under färden. OM den nu inte lägger sig förstås. Men det valde jag helt sonika optimistiskt att bortse ifrån.
Inalles blev det 76 kilometer trampat från dörr till dörr. Det skedde utan “förskarv” eller annan uppvärmning och med rätt mycket trafik på vägen hem genom staden vilket drog ned snittet. Nu är inte snitthastigheter alltid intressanta men ett av de få mått jag har att gå på. Som kontrast ämnar jag “glömma” cykeldatorn hemma nästa gång. Den här gången lade den sig en bit över de trettio vilket jag i sammanhanget är nöjd med.
/ J – cyklistus centauris
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt
