Jag brukar hävda att det sällan blir som man tänkt sig. Igår blev det inte heller som tänkt var, men – AV!
Jag kom ut till slut.
Försökte lura mig själv på något vis genom att inte klämma in min lekamen i lycra. Istället blev det “civila kläder” som manifesterade sig i ett par jeans och en softshelljacka. Inga aerodynamiska hänsynstaganden där inte. Å andra sidan är jag inte vidare droppformad jag heller. Eller snarare är det just precis vad jag är. Även i normala fall är jag bredare än en ladugårdsdörr men nu är det nästan fånigt. En silo kanske?
Bilden jag såg framför mig var hur jag inte utan viss elegans susade fram över en dammig landsväg med fågelsången ekande i mina öron på min nyservade Cannondale medan solen flödade ned på mig. Riktigt så vare sig såg det ut eller blev.
Sol var det förvisso igår men eftersom jag hade några saker att uträtta kom jag inte iväg direkt vid hemkomst. Sen är det så förbaskad grusigt överallt så racern fick hänga kvar på väggen. Den är fin där den hänger. Återstod då valet mellan någon av pendlarna och MTBn. Den senare stod längst in bakom fröken Cs alla cyklar så den föll bort. Likaså gjorde solpendlaren det, den gamla Bianchin.
Det fick bli mitt trogna pendlarök, Crescenten. Synd bara att bromsarna var helt helt slut. Nåja, byta klossar tar inte så lång tid och reserver har jag oftast hemma tänkte jag. Men som ni vet är det sällan någon som är “bara” med cykelmek. Klossarna kom på fort nog men då var det plötsligt ingen spänst i vänster bromsarm. När fjädern placerades i “hack två” där den ursprungligen befunnit sig försvann all kraft oavsett hur jag finjusterade. Placerades den istället i det första hålet blev ett enormt med fjäderspänst även om jag skruvade ned. Något mellanting fanns inte. Intressant hur det kan bli så. Nya kablage behövs.
Bromsarna är nu tungjobbade. Att stanna är ändå inte mitt största problem tänkte jag lakoniskt.
Skymningen hade hunnit komma med sin kompis mörker i släptåg så lampor och reflexer åkte på. Inget för att se utan för att synas. Döden kan komma på hjul.
Efter en stund befann jag mig cyklandes, uppsutten i sadeln. En märklig upplevelse, så bekant men ändå så fjärran. Jag hade verkligen glömt bort hur det känns. På sistone, läs ett år, har jag inte ens pendlat eller transportcyklat utan endera nyttjat apostlahästarna eller färdats per automobil.
Två varv på min mil-intervallbana blev det först. Jag stretade på i godan ro, tog det lugnt i alla lösgruskurvor och duckade vind. Det är inte helt lätt med en stor mage i vägen. Men cykeln var tyst förutom det lilla knakandet i styret som alltid uppstår när jag tar i.
Faktum var att det gick tämligen bra. Verkligen inte fort men ändå bra. Styrketräningen har förvarnat benen om att det kan göra ont och timmarna spenderade på crosstrainern har gett lite resultat för delar av lårmusklerna. Men så var det själva cykelmusklerna – lite knän, lite insida ben, lite korsrygg och annat. Jag lär få ont senare.
Det blev också en smula sorgligt. Det är inte roligt att upptäcka vad man kan göra mot sig själv och sin kropp. En gång minns jag orden “aldrig mer” uttalade högt och med emfas. Det gällde en viktgräns. Jag höll inte det löftet. Man skall vara snäll mot sig.
En gång var jag nämligen cyklist! Alltså, inte som i tävlande eller proffs utan som i själ och hjärta. Jag kände mig cyklig! En viss kraft fanns i benen och jag kände mig stark. Det må vara en schimär och ett bländverk men i min värld var det så. Det var en skön känsla. Att känna sig stark.
Naturligtvis insåg jag omedelbart att det är lång lång väg kvar till jag kan cykla igen, på riktigt. Men även långa resor börjar med ett tramptag och när det kommer till cykling är det ju vägen eller stigen som är mödan värd.
/ J – i kämpartagen
