Det är något speciellt med att cykla runt sjöar. Kanske har det att göra med att det för det mesta innebär att man inte kan gena hem om man skulle bli trött, man måste cykla en viss längd till varje pris, oavsett hur trött man är. Från Linköping kan man cykla runt Roxen, Rängen, blåser det riktigt västligt kan man ta sig en sväng runt Tåkern… Och så är det ju den där Vättern.
Just nämnda jättepöl tänkte jag och ett gäng andra likasinnade (eller är det kanske brist på sinne?) ta oss runt om mindre än fyra veckor, den 28:e december. Ganska idiotiskt kan man tycka, det gör jag också, men det ska bli så fruktansvärt kul! Det tycker jag i alla fall nu, och kommer nog att tycka efteråt också, hur det blir däremellan får vi nog se…
Eftersom att jag räknar med att det kommer ta åtminstone 17 timmar har jag kommit på att det vore en bra idé att träna lite, och kanske också sitta lite på cykeln som jag ska köra på under den där ångestfyllda mellandagen. Därför har nu min vinterkrigare plockats ner från vinden.
Den var i precis lika dåligt skick som jag mindes det, men lite kärlek och några sötsliskigt doftande Muc-Off-produkter senare var den så gott som ny. Ja, bortsett från det där vajerhöljet som jag bröt sönder förra vintern och fortfarande inte har orkat fixa, det är ju ändå lite charmigt när det känns som att växelvajern löper genom sirap…
