För andra gången anordnades ett triathlon i Rottne bara 1.5 mil från där mina föräldrar bor. Jag har inte kört något triathlon alls i år (förutom att jag körde cykelsträckan i vårt stafettlag på Gävle Triathlon, och det räknas ju knappast) så jag hade inga större ambitioner förutom att ha kul.
Jag laddade upp med mammas mannagrynsgröt till frukost, det har gått väldigt bra på alla tidigare lopp när jag ätit det så varför ändra ett vinnande koncept?! Mätt och nöjd lastade vi cykeln på bilen och körde till tävlingsplatsen. Vädret var superfint med sol och lagom varmt, kanske lite blåsigt om man ska klaga på något men å andra sidan är jag ganska stark på cykeln så det skulle nog kunna vara till min fördel om jag orkade trycka på trots vinden.
Jag checkade in cykeln i växlingsområdet, fixade med nummerlapparna, la alla prylar iordning och passade också på att ge lite råd och några lugnande ord till ett par tjejer som skulle köra sin första triathlon. Det är ju inte så komplicerat egentligen även om det kan kännas som att det är mycket att hålla reda på första gången. Det viktigaste tycker jag är att reka ordentligt vart man ska ta vägen någonstans ut och in i växlingsområdet eftersom det inte alltid är helt uppenbart när man är lite stressad under loppet.
Jag tog på våtdräkten och gick ner till vattnet i god tid innan start för att försöka värma upp lite. Det här med crawl har jag ju fortfarande inte lagt ner speciellt mycket energi på att lära mig ordentligt men jag tyckte ändå att det kändes hyfsat när jag simmade lite fram och tillbaka innan start. Men så fort startsignalen gick så blev det ett totalt kaos med sprattlande armar och ben överallt. Jag kom ingenstans utan att få nåns fötter i huvudet och att försöka få till en bra rytm och en lugn andning var helt omöjligt för mig i det läget. Det blev nån form av flåsande bröstsim varvat med några meters crawl emellanåt, men på något sätt så tog jag mig framåt och när jag tittade bakåt såg jag att jag hade mer än hälften av startfältet bakom mig.
Har ingen aning om hur det gick till men jag lyckades avverka dom där 400 metrarna på 8 minuter nånting och var andra tjej upp ur vattnet. Det kändes mest väldigt skönt att få springa upp ur vattnet, krångla mig ur våtdräkten och hoppa upp på cykeln. Äntligen cykling! Pappa stog redo med kameran när jag kom utspringande från växlingsområdet och ropade att jag skulle bomba på cykeln. Jajamensan, “nu jäklar ska det cyklas” tänkte jag, äntligen något som jag kan!
Första biten ut från samhället gick lite segt med några rondeller, svängar och en del sidvind. Benen var lite kalla och stela efter simningen och kändes inte riktigt med i matchen ännu. Jag trampade förbi några personer, däribland tjejen som hade simmat snabbare än mig, men fick inte upp farten ordentligt förrän det kom en kille på en snabb tempohoj och swishade förbi. Då tände jag till och fick helt plötsligt mycket mer energi och tryck i benen. “Just det, det är ju sådär det ska se ut när man cyklar fort!” tänkte jag och farten ökade direkt med flera km/h. Nu började benen svara riktigt bra, jag tryckte på och passerade den ena killen efter den andra. Jag kände mig stark och ropade “Kom igen nu!” till alla jag passerade. Ibland kändes det nästan konstigt att det gick så bra och så fort och ett tag började jag fundera på om nån hade varit framme och monterat in en liten, liten motor i min cykel, hur kunde jag annars trampa förbi killar med struthjälmar och heltäckta hjul som flåsade medan jag hejade glatt när jag passerade?! 20 km cykling kändes alldeles för kort men efter drygt 35 minuter var jag tillbaka vid växlingen. Jag njöt av alla hejarop och applåder från publiken, hoppade av cykeln, sprang in till min plats i växlingsområdet, slängde av mig hjälmen, bytte skor och gav mig ut på den avslutande drygt 5 km långa löpningen.
“Första dam ut på löpningen är Caisa som vann damklassen förra året!” ropade speakern. Jaja tänkte jag, cykla kan jag men springa är jag inte lika snabb på så det kan mycket väl komma nån duktig löpartjej och trippa förbi. Jag joggade på i mitt tempo i den allt mer stekande solen och blev visserligen passerad av några av killarna som jag hade cyklat förbi tidigare, men ingen tjej kom förbi.
Vid varvningen njöt jag av jublet från den helt fantastiska publiken och efter det andra varvet kunde jag vika av mot mål och komma in som första tjej i år också. Jag blev intervjuad och fick jättefina blommor. Själv tyckte jag väl att det inte var så himla mycket att prata om. Jag råkar bara tycka att det är väldigt kul att cykla snabbt helt enkelt.
Vinnaren i herrklassen tränade tydligen 15 timmar i veckan och höll på med Ironman. Jag tränar lite när jag har lust och sånt som känns kul för tillfället. Om jag inte har lust att träna kan jag likaväl käka chips och kolla på TV istället. Det funkar tydligen rätt bra ändå. Det är klart att jag funderar lite på hur snabb jag skulle kunna bli om jag började träna lite mer seriöst. Men nä, jag tror jag fortsätter göra sånt som jag har lust med bara. Det känns liksom roligast så.
Efter att ha kommit hem och ätit mat så kändes det inte alls som att benen var trötta efter triathlon utan snarare tvärtom. Det var en supervacker sommarkväll, kanske till och med den sista fina augustikvällen för i år, och den passade jag på att njuta av på en fyra mils mountainbikerunda med pappa. Hur fint som helst. Cykling kan man nog nästan inte få för mycket av.
