Vi rullade av färjan bakom mediabilen så att de skulle få chans att filma. Jag hade inte hunnit få av mig alla kläder utan var tvungen att stanna efter ett litet tag och klä av mig. När jag nästan var klar kom mediabilen igen och jag åkte bakom dem när de filmade och tog kort tills vi kom fram till en slottsruin där Adrian och Paula satt och väntade. Vi skulle göra en liten drönarsekvens och fick vänta i kanske 10-15 minuter innan filmteamet var färdiga. När detta var klart cyklade vi tillsammans ett litet tag tills urstarka Paula bombade iväg i en uppförsbacke. Jag släppte direkt och Adrian kort därefter.
Jag vart snart hungrig och strax efter 10 var det än en gång dags för en Full Irish Breakfast, knäna värkte nu ännu mer och jag tog en lite längre frukostpaus.
I backarna innan Tralee började det göra sjukt ont i mitt vänstra knä. Det gick inte att stå upp och cykla för då blev smärtan brutal. Jag tvingades till att gå när det blev för brant då jag inte kunde trycka ordentligt på pedalerna. Nu blev det känslomässigt och mentalt riktigt jobbigt. Jag ringde hem till min fru och grät i telefonen och försökte förklara hur jag hade det. Jag oroade mig mycket för kommande race i Japan i September och var rädd för att sabotera den tävlingen. Möjligheten att korta av banan fanns nu på slutet med ett antal loopar i västlig riktning och efter att jag stannat i Tralee, vilat lite och käkat lite så beslutade jag mig för att korta av banan. Jag låg vid tillfället sexa/sjua men detta spelade inte längre någon roll. Jag ville verkligen ta mig till mål på cykeln och inte tvingas till att bryta och ta buss eller tåg. Genom att korta av banan skulle jag fortfarande räknas som finisher om än med tidstillägg som straff. När jag sakta trampade vidare ringde jag Christian i vårt multisportlag Outnorth Adventure Team och berättade vad jag beslutat. Än en gång började jag grina och fick återigen uppleva hur otroligt nära till känslorna man har när man är trött, hungrig, ensam och har ont. Jag gnetade sakta vidare och tog en tidig kväll i Killarney där jag checkade in på ett B&B innan 1700.
Jag käkade en rejäl middag som jag sköljde ner med en halvliter svart Irländsk sportdryck innan jag duschade och kröp ner för en lång natts sömn och förhoppningsvis bra vila för knän och hosta.
Natten blev bedrövlig. Jag svettades och frös, hostade, knäna värkte, var uppe och kissade tre gånger och det mesta var misär. Frukosten serverades 0800 och efter att ha linkat dit på ömma knän bestämde jag mig under frukosten för att ringa SAS och kolla om det gick att boka om till ett tidigare flyg hem. Jag var slagen och planerade för att cykla närmsta vägen (9 mil) till Barney Castle och målgången. Efter maten ringde jag SAS och så länge jag inte ville betala drygt 4000 kr så var det inte möjligt att boka om. Jag packade ihop prylarna och var inne på att cykla närmsta vägen, alternativet att fortsätta på banan, hoppa över Ring of Kerry och cykla ca 45 mil till målet kändes inte möjligt. När jag rullade ut cykeln på trottoaren, precis utanför dörren möttes jag omedelbart av en äldre vithårig man i målarkläder. Han hade parkerat sin målarbil utanför och höll i en färgburk. Han beklagade sig lite över att jag skulle behöva cykla i regnet och jag svarade att det inte var nåt vidare väder för att måla heller. Han skulle dock måla inomhus så det var ett mindre problem. Jag berättade kort att vädret var mitt minsta problem och berättade kort om tävlingen och att mitt vänstra knä inte ville vara med och cykla längre. Då frågade han om jag trodde på Gud. Jag svarade att jag ju var uppvuxen i ett kristet land men att jag inte var direkt troende. Då gav han mig ett litet häfte som det stod Faith på, välsignade min resa och sa helt enkelt att det skulle gå bra att cykla. Jag stoppade häftet i fickan, tackade och rullade iväg. Där och då ändrade jag mina planer. Jag testar väl då tänkte jag och cyklade genom den helt sagolikt vackra nationalparken och tillbaka in på banan.
Helt otroligt så funkade knäna, det gjorde ju fortfarande ont men inte lika mycket. Så länge jag cyklade lugnt så gick det och sakta men säkert tog jag mig vidare. Jag kortade av och skippade de 15 milen runt Ring of Kerry och fortsatte ut mot Lambs Head. Jag körde lugnt, rastade ofta och ville bara att det skulle hålla de 40 milen till mål. Upprymd av morgonens upplevelse ringde jag runt och berättade vad jag varit med om och att jag var på rull igen.
Kvällen kom, än en gång med regnskurar och jag tänkte mig att jag skulle försöka bo inomhus igen. Jag tävlade ändå inte och att ligga i regnet i sovsäcken lockade inte. Jag passerade flera B&B med No Vacancies-skyltar hängandes utanför. På väg ut mot Sheaps Head stannade jag till vid ett B&B utan skylt. Tyvärr var även detta fullt och jag försökte be om att få sova i växthuset eller under något annat tak men jag hade ingen lycka. Bara att trampa vidare. Lite senare, jag tror klockan var närmare 22 hittade jag ett litet gulligt hus med en Airbnb-skylt ute vid vägen. Det var knappa 28 mil kvar till målet när jag svängde in och möttes av en kvinna som höll på att lasta ur bilen. Hon hade ett ledigt rum, för övrigt det enda rummet som hon hyrde ut. Det blev en supermysig övernattning hos nyligen pensionerade Mary. Om jag inte betalat 50€ så hade det varit som att sova över hemma hos sin mormor eller farmor. Mary var helt underbar, serverade hembakta, varma scones med te och hemgjord sylt i vardagsrummet på kvällen. Vi satt och småpratade till efter 23 och hon hämtade mer och mer godsaker som jag glatt tryckte i mig. När jag till slut tyckte att jag var tvungen att gå och lägga mig hämtade hon lite inflammationsdämpande salva till mina knän och jag sov riktig gott i hennes över 300 år gamla stuga. Frukosten var inte sämre, jag åt så mycket jag orkade, tog med mig några mackor och fick en liten burk med hennes hemgjorda sylt att ta med hem till familjen så att de också skulle få smaka lite på Irland.
På väg ut till Sheaps Head mötte jag först Paula som varit ute och vänt och strax senare John som även han var sliten. Vi skulle ut och vända på tre fingrar som spretade ut i Atlanten. Vägarna var små, kuperade och längst ute på fingerspetsen möttes vi av havet och ett litet kafé eller en fiskvagn. Jättevackert men sjukt jobbigt och mentalt tufft att stå på den nordligaste fingern och titta söderut, se nästa spets och veta att det väntade flera mils hård cykling innan man var ute på den.
Det var midsommarafton och när det närmade sig lunch när jag varit ute på den sista fingern och vänt. I Goleen stannade jag till vid en pub för att äta så nära svensk midsommarlunch som möjligt. Fish and Chips och en svart öl smakade utmärkt i solskenet och jag hade mindre än 20 mil kvar till mål.
Efterhand som milen betades av bestämde jag mig för att köra på hela vägen till målet. Jag höll ingen hög hastighet men det funkade. Kvällen kom och jag gjorde ett sista matstopp och köpte en macka, lite dricka, ett par bananer och lite mer godis.
De avslutande milen i mörkret var tunga. Jag var ute och vände vid en fyr innan jag cyklade in i Kinsale där Wild Atlantic Way slutade och brevetkortet skulle stämplas.
Stämplingen var på en pub mitt i den mysiga staden och det var bra drag när jag klampade in i cykelskor med hjälm på huvudet för att be om en stämpel. Från Kinsale var det runt 4 mil som självklart innehöll klättring, cykling genom staden Cork och mer klättring upp till Barney Castle Hotel och målgång.
Jag gick i mål 0145. Då höll hotellet på att stänga. Barpersonalen försökte fösa ut de sista gästerna och de utlovade rummen att sova i var uthyrda. Jag pratade med en i personalen, han hade ingen stämpel och ingen lust att skriva sin signatur i kortet heller. Jag lyckades dock övertyga honom om att jag skulle få sova i lobbyn och slippa sova utanför hotellet. Nöjd över detta försökte jag köpa mig en öl men baren var stängd så det sket sig. Några vänliga Irländare bjöd dock på en halv öl och jag slog mig ner en kort stund innan alla utom jag kastades ut. Jag plockade fram sovsäcken och slocknade ganska omedelbart. Strax efter 0700 väcktes jag först av morgonpersonalen som undrade varför jag låg och sov i lobbyn när de skulle städa och fixa frukosten.
Efter tävlingen:
Jag hade ett par dagar kvar innan jag skulle flyga hemåt och tillsammans med övriga cyklister som redan var på plats eller gick i mål efter mig hade jag riktigt trevligt. Vi hängde mycket i puben, käkade, drack några Guiness och snackade. Grymt trevliga människor och en ba avslutning på loppet.
Tävlingen blev hårdare än jag planerat. Vinden, regnet, de branta backarna och de dåliga vägarna gjorde Transatlantic Way Race till en riktigt kärv historia. Irland imponerade stort, fantastisk natur, underbart gästvänliga och trevliga människor och god öl gör att jag gärna återvänder antingen med cykel eller med bil. Det finns några guldkorn längs Wild Atlantic Way som jag gärna vill se mer av och inte bara passera i tävlingsfart.
Så här i efterhand så kanske det hade gått att köra hela banan men rädslan för att sumpa Japanese Odyssey gjorde att jag fattade ett annat beslut. Jag är ändå nöjd över att jag avslutade tävlingen på ett bra sätt och jag har lärt mig enormt mycket om denna komplexa tävlingsform.
Det är nåt visst med att vara trött, blöt, hungrig, ensam och lite rädd…
