Tävlingen hade pågått i knappt 10 timmar, självklart med motvind större delen av tiden och jag var äntligen ute på Wild Atlantic Way. Inledningsvis var det platt längs med Atlanten och ganska stor väg ut ur Derry men detta skulle snart ändras. Efter en vänstersväng i en korsning så blev vägen mindre, asfalten skrovligare och vägen gick rakt upp i himlen. Brant, brant uppför, inte så värst lång backe, kanske drygt 100 höjdmeter men sjukt brant. Trots 34 klinga fram och 32 tänder på minsta drevet bak så var det svårt att cykla uppför backen. Så här skulle det fortsätta under större delen av loppet. Cyklisten som var först i mål efter att ha kört hela banan, Jack Petersson från England beskrev det träffande som en Obstacle Course för cyklar. Brant upp, brant ner, tvära svängar, dåliga vägar, får och lamm mitt på vägen och det ständigt mycket närvarande hårda vädret gjorde att tävlingen blev mycket hård. Hårdare än vad jag väntat mig och väldigt krävande.
Jag gnetade på in i natten, inte speciellt sömnig utan jag fortsatte förbi Malin Head, en utkikspunkt som jag passerade mitt i natten. När klockan passerat 0200 var jag lite seg och valde att slå läger på en utkiksplats bredvid en husbil. Liggunderlag, bivybag och sovsäck fram, borsta tänderna, ställa 3 alarm och krypa ner för att sova 2,5 timme. Det blåste ganska bra och var lite kallt på min exponerade sovplats men jag fick lite sömn i alla fall.
Nästa dag in i Donegal blev väldigt fin. Jag kände mig fortsatt pigg och tror jag låg femma i tävlingen.
Klippte i mig min första full Irish breakfast strax efter 0800 innan det bar av ut i en fantastisk dalgång som följdes av några kilometers grymt fin singletrack ner mot en sjö och ett pampigt slott. Jag njöt av att vara själv och befinna mig i nuet. Vädret var helt ok, jag försökte tänka att det skulle blåsa motvind och regna hela tiden och det regnade inte under dagen så jag försökte passa på att njuta lite extra.
När det började bli kväll passerade jag Cieran O´Hara som valde att kliva av då hans händer tagit mycket stryk av de dåliga vägarna. Med ett jobb som cykelmekaniker blev han orolig att han inte skulle kunna jobba på ett tag. Regnet kom och jag började leta efter sovplats.
Jag hittade inget bra med tak, passerade några B&B utan lediga rum innan jag vid 21 fick möjlighet att sova några timmar på en soffa på ett vandrarhem. Tyvärr var det rejält stökigt med lekande barn så vid midnatt stack jag ut i regnet igen efter inte alltför mycket sömn. Proceduren med att leta efter lämplig sovplats kan vara ganska frustrerande. Dels om man inte hittar nån bra bivy-plats men framförallt om det är dåligt väder och man vill komma in inomhus och bara möts av fullbelagda ställen. Att stanna och kolla om det finns plats tar tid, tid som man vill lägga på att cykla eller i detta fall sova.
Med fullt regnställ och lampor tuggade jag på i mörkret. Det var inte så farligt trots vädret. Jag fick stanna till för en kort sovstund i gryningen då jag var sömnig och hittade ett litet kafé med tak där jag kunde krypa ner i sovsäcken och sova 40 minuter. Nu var jag uppe på tredjeplats då jag passerade arrangören Adrian O´Sullivan i nattens mörker. Jag var väl medveten om att jag inte skulle kunna köra vidare med så här lite sömn utan visste att de andra hade sovit lite mer och hade lite bättre utgångsläge inför fortsättningen. Efter en stor tallrik stekt frukost, kaffe och påfyllning av matväskorna i Sligo kunde jag gnugga vidare in i den tredje dagen.
Nu blev vädret bedrövligt, stenhård mot- och sydvind i kombination med hårt regn gjorde att det vart riktigt kärvt. Jag kämpade mig in i Enniscrone och gled in på en pizzeria i ösregnet för att käka. Pizza och lite värme höjde stridsvärdet men jag började bli lite sliten. Det gick trögt, hostan blev inte bättre och jag siktade in mig på att ta en något tidigare kväll för att sova lite.
Jag passerade Mike Henley som hade mekaniska problem och när jag stannade vid 17-tiden låg jag tillfälligt på andra plats. Andra stället jag stannade på hade ett ledigt rum. Jag beställde mackor till 22, laddade batteriet till växlarna, duschade och kröp ner för att sova 4 timmar.
Nu fick jag några timmars riktigt bra sömn och när jag kom ut i restaurangen stod äggmackorna och kaffet redo. Jag småpratade lite med ett par touringcyklister som sett min cykel i groventrén innan jag packade ner kokta ägg och bananer och gav mig ut i mörkret igen.
Fortsättning följer…
