I en av pauserna man gör ibland från att hamra på tangentbordet och tillverka intervjuer, produkttest och blogginlägg, så klickar jag runt lite bland mina kollegers artiklar. Allt om MTB har ju varit på plats i Jönköping och fick där slänga ett ben över Cannondales uppdaterade heldämpade plattform för crosscountry (eller Xtreme Xross Country) kallad Scalpel. Lite slackare, lite lättare, lite styvare. Det låter nästan som en krogshow av Killinggänget.
Men det är vad som krävs av en XC-hoj 2016. Kanske också av Schyffert, Luuk, Lokko och de andra om de tänker sätta upp en ny varieté på Grand.
Men i alla fall. Cykeln var det.
Det är med intresse jag läser BR:s första provtest och finner att styret sträcker sig över hela 760 millimeter från ena änden till den andra. Jag borde inte vara glatt förvånad. Crosscountrybanor har blivit allt vanskligare och innehåller “skräck”-segment där en uppbyggd ledning lätt kan vurpas bort. C-dale själva uttrycker det i en mening: “XC-lopp vinns fortfarande i uppförsbackarna, men risken att krascha under utförslöpan har blivit allt större”. Ergo, en tryggare geometri och mer en längre hävarm för cyklisten att bända i. Vilket jag gillar.
Jag hade en Giant Anthem en gång för några år sedan. En lekfull och rolig hoj som jag bytte styre på. Ett Answer ProTaper som spände över 780 millimeter. Underbar kombination med den lagom kort-långa Thomson-styrstammen jag parade den med.
Sen satte jag ut den på annons. En mycket trevlig kille kom. Han tittade på cykeln. Och ringde sen en kompis för att förstå varför man kör med ett så brett styre på en stigcykel. Dagen efter kom han tillbaka – “jag drömde om att cykla på den!” – och köpte min lilla stigtraktor med det metervida styret. Artisten Karl Dyalls kusin/släkting nu när jag tänker tillbaka.
Downhill har givit oss Bra Saker. För 20 år sedan så började produkter från den sidan av cykelvärlden blöda igenom till trailhojarnas gebit. Jag tänker till exempel på läderfåtöljen/sadeln Titec Berserker som var några gram tyngre men gav oss en rejält komfortabel sittdyna att vila på, istället för ett vinylöverdraget träbit. Trots att den var tänkt för nedförsåknings-cyklar, så monterade vi den på våra stighojar och njöt av en bekväm och mjuk soffa att vila ändalykten mot.
Samma visa med bredare styren. I mountainbikens ungdom var styrdonet nere en bra bit under 60 centimeter. “Huvva!” som Roberto Vacchi skulle sagt. Till det en så lååång styrstam att man var lika utsträckt som Stålmannen när han flög över Metropolis. Det är därför med tårfylld glädje jag läser de där “styre: 760 millimeter” på en renodlad crosscountrycykel.
Downhill kretsar kring fart och komfort och stabilitet och pålitlighet och kontroll på läget. Morgondagens crosscountry-cyklar är det senaste uttrycket för teknikmigreringen mellan disciplinerna.
Två tummar upp.
