Ibland gäller det att kasta sig ut, att våga, att förändra. Därför tyckte jag att jag var ytterst modig som vågade skutta ur sängen på ett djärvt vis. Yrvaken trodde jag nämligen att jag försovit mig och därmed missat starten.
Starten på vad? Ja – resten av livet förstås, men närmast på programmet stod att vara publik på Växjöloppet. Ett arrangemang i regi av IFK Växjö som går av stapeln varje år den första maj. Orsaken till mitt engagemang just den här dagen bar startnummer 87 på den långa distansen, Mikael “Svizze” Svensson från Moheda. Den cyklande lastbilschauffören. Mannen som sadlade om från att mestadels åka HD till att gränsla Crescent/Canyon istället. Även känd som storrökaren som slutade.
De var hans första start på en halvmara i tävlingsformat och han erkände att han kände sig lite nervös inför start. På det där viset som gör en koncentrerad och motiverad skulle det visa sig.
Det skall sägas att han sprang Växjö Marathon förra året så helt novis på organiserad långskubbning är han inte. Men då var det mer bedriften att ta sig runt som hägrade. Nu fanns ett mer uttalat tidsmål även om han innan start hävdade att målet var att “slå personligt rekord på en halvmara i tävling“, inte så svårt eftersom det här var den första!
Nåväl, jag hade inte försovit mig visade sig. Starten gick inte klockan tio som jag trodde utan tolv och nu kunde jag i lugn och ro betrakta de rastlösa nummerlapparna och deras bärare medan de värmde upp. Pang…där gick starten. Även för mig, jag grenslade velocipeden för att trampa ut till lämplig publikplats. På vägen blev det stopp för att språka lite angående “Cykelkampen” som nu startat. Kameran jag hade med mig fick vila till förmån för mobilen. Batteri är bra tyckte kameran och det var slut, därför blev bilderna som de blev.
Vid första passering hade masken av löpare delat upp sig i ett tydligt huvud, fyra segment och en svans. De i täten hade bestämt sig. Elitlöpare som med lätta spänstiga steg avlägsnade sig mot sina egna mål. Sen kom de som också bestämt sig men inte besatt riktigt samma kapacitet. Grupp tre borde tänkt om. Den bestod av de som jag genast såg skulle falla tillbaks varefter loppet utvecklade sig, de som ryckts med och öppnat för hårt. De som inte var vana vid att springa tjugoen kilometer utan kanske tio i vanliga fall. Därefter följde de som följde sina planerade kilometertider. Däribland kände jag igen några triatleter som jag vet har hög kapacitet. Det skulle sen visa sig att de återfanns rätt högt upp i resultatlistan till slut. I den här gruppen återfanns även “Svizze”. Han såg kontrollerat lugn ut vilket kändes betryggande.
Svansen var de som ämnade ta det lite lugnare och de sista bestod av ett par som kanske inte borde ta sig runt alls med uppenbara fysiska nedsättningar men som med pannben och kämpaglöd gör det ändå.
Det var en underbar dag, inte bara för löpare utan även publik. Våren behagade visa sitt fagra anlete och vitsipporna vände sina vita paraboler mot solen. Några fåglar sjöng i bakgrunden för att ackompanjera ljudet av allt tyngre andhämtning från den löpande massan.
Jag såg inte själva varvningen vid start/målområdet men väl i skogen och det jag såg var en urstark svartklädd representant för Småland 338. Mikael for fram med god fart och såg inte ut att ha tappat steget trots att det nu var en bra bit in i loppet. Flytet fanns där i steget.
Täten hade passerat sedan länge. Där gick det riktigt fort. Plats ett till tre var redan givna med långa tidsintervall emellan. Det gällde för övrigt även topp femton. Bland dem fanns även första dam. Även hon såg stark ut. Jag fascineras av hur olika människor ser ut när de springer, även de som tränar. Annars kan man förledas att tro att en så enkel rörelse som att placera ett ben långt före det andra skulle få stegen att likna varandra, men icke!
Vid passeringen av vätskekontrollen i skogskrysset lyckades jag klämma någon mobilbild, ropa några heja heja och få en svettig keps i handen. Benen bar fortfarande och nu hägrade målet. Inte bara för min kamrat utan för de flesta. Jag skrek “ni är mitt i våren!!” till de som orkade höra på.
Efter att ha cyklat i hög fart tillbaks till Strandbjörket var jag redo vid upploppsrakan. Innan dess hade jag samspråkat med diverse kända ansikten som planerade att springa 10 kilometersdistansen. Vid målportalen hade segraren redan anlänt på respektabla 1.09. Det visade sig dock att tvåan sprungit upp sig och inte var så långt efter, någon minut. En annan som sprungit upp sig var min vän som jag väntade in på runt 1.40 eller strax därunder. Därför höll jag på att missa honom helt eftersom han kom för “tidigt”. Humöret var på topp och en god tid hägrade så han lade på en spurt de sista kilometrarna.
I mål visade klockan imponerande 1.33! Det är inte illa för någon som siktar på att gå under 1.40.
Folkfesten pågick för fullt i parken. Knatteknat, Lagunrace och annat för de minsta. Kortare distans runt sjön var redan avklarat och mil-löparna skulle snart ge sig iväg.
Jag frågade “Svizze” på äkta sportjournalistmanér hur det kändes och han höll god min och sade gravallvarligt “för jävligt”, sen sprack leendet upp och det var tur att öronen var i vägen annars hade huvudet ramlat av. Där satt den!!
Ibland är det bra skönt att kunna glädjas med andra. Jag har lärt mig att uppskatta tvära kast sen min kampsportstid, halv nelson, mara, tai otoshi, o soto gari, det finns många kast, varför inte en “halvmara?”
Så långt kanske jag inte går. Men jag blev så inspirerad så jag bestämde mig på stående fot att jag skall springa den korta distansen nästa vår! Kan andra så kan jag!
/ J – blivande milare
