Tror vi verkligen på fenomenet “aprilväder”, finns det på riktigt? Teorier måste skärskådas och granskas innan de slås fast såsom varandes sanningar. I lördags var det därför dags för en smula empiri. Lördagstur i Lammhultcyklisternas regi i just april med därtill hörande väder.
När jag klev upp på lördagsmorgonen blev jag bra sugen på att dyka ned i sänghavet igen. Termometern hovrade mellan noll och en liten grad. Men på ett plan hade jag bestämt mig och jag har svårt att backa då. Tog mig ned till samlingen vid simhallen där fler galningar väntade. Ett par glada återseenden senare var det dags att bege sig. Hur det gick till vet jag inte men jag hamnade i täten för den snabbare av de två grupperna. Du kan väl vägen sporde Claes. Jo, vägar kan jag. Det jag var något mer osäker på var i vilken ordning det var tänkt att de skulle färdas då jag varken satt ihop rundan eller bestämt något för dagen. Nysträckningen av “Helgasjön runt” var det som stod på dagordningen. Som tur var tar sådana här grupper sig själva, jag följde mest med, fast i täten kan man säga.
Lördagen bjöd på aprilväder in absurdum. Vid avfärd hade gradantalet ökat till runt de fyra och det var nästan vindstilla och sol. Något som skulle gå över visade det sig. När vi efter ett par timmar var vid de norra delarna av sjön Allgunnen kom ovädret. Kulingbyar och hagel som piskade oss och förvandlade oss till vita skuggor och mig till en Michelingubbe på hjul. Minuter senare sol och strax därefter på raksträckorna mot fikastunden sol och hagel samtidigt.
På något märkligt sätt valde den “långsammare” gruppen en annan väg ut ur staden än vi och hamnade framför oss och vi följde bortflyende ryggar. Det dröjde nog någon mil innan vi ens var ikapp. Tidigt befarade jag att det här skulle bli en mycket tung dag i sadeln. Jag och kyla har aldrig varit kompisar. Men stämningen värmde som en smärre braskamin då den var på topp. Vi lyckades faktiskt låta bli att driva upp tempot och hålla oss till distansfart som i det här fallet innebar att vi inledningsvis låg runt 28 km/h i snitt och siktade på att sluta på mellan 29-30 km/h. Tur var det för uppför Hångerydsbacken, som egentligen är en lång slakmota, var det bra tungt.
Fy tusan vad trött jag var innan hagelstormen slog till. Då var det någon dryg mil kvar till stoppet. I skogen längre fram väntade improviserat “ståfika” i närheten av Kännestubba. Jag har inte träffat herrn som var ansvarig så jag spanade efter någon som såg ut att heta “Claespappa” vid vägkanten. Han var lätt att känna igen på mängden kakor och wienerbröd han omgav sig med.
Den koppen kaffe räddade min runda kan jag säga. Den parat med några värmande backar uppför och möjligheten att få sträcka ut nedför från trakterna av Portaryd tillbaks mot Asa igen fick igång mig ordentligt. Sen var jag inte lika trött längre. Här gled jag ifrån övriga gruppen ett tag. Det är något med gravitation. Alla dessa kilon vill rulla iväg och rent mentalt vill jag ha valuta eller snarare moment för min lagrade lägesenergi. Skulle jag hålla igen och bromsa träder någon annan fysikalisk lag in som handlar om att stänga in ett uppbyggt tryck i trånga utrymmen, som tankar i mitt huvud. Då exploderar det till slut.
Men snart nog var vi samlade igen och vi svängde vänster upp för dagens sista rejäla backar mot Asaryd. Där sneglade jag på arméerna av vitsippar som stod och huttrade i vägkanterna. Det var så kallt så till och med de hade dragit grötrockarna tätare kring sig och slokade med huvudena.
I Källreda diskuterades vägval. Jag var inte säker. Rakt fram gick inte att köra för där var en ladugård, vänster hade jag tänkt mig medan ett par andra föreslog höger. Vi tog höger vilket visade sig vara inte bara bra utan rätt enligt gällande färdplan upptäckte jag när jag kommit hem och dubbelkollade. Nu var vädret mer medgörligt såtillvida att vi hade medvind. Farten ökade ju närmare hemmen vi kom. Jag har ju fördelen att jag numera har tempomage och för dagen var iklädd ett mäktigt aeroskägg. Det är snabbt det! Dessutom hade benen fått för sig att de ville vara med och leka igen. Något piggare mot slutet än starten märkligt nog med tanke på att det här var årets längsta runda för min del.
På slutet bara sol men svalt, vägarna torra. Dagens insamlade fakta får nog anses stödja teorin om aprilväder trots allt. Jag funderade annars en smula på namnet “Helgasjön runt” vilket numera är lite förbryllande eftersom just det loppet inte går runt sjön längre. Även fåglarna fick sig en tanke. Många tranor hade vi sett under färds gång, ett tiotal par. Jag tycker de ser ut som om de vore bra cyklister.
Totalt blev det 125 km självdistans. Att förhålla sig till sig själv och övriga tillvaron är inte dumt när det sker på cykel.
J – meteorologen
