Dagens cykling blev 55 km pendling, varav 27 km i duggregn. Inte skitspännande att varken skriva eller läsa om så jag tänkte skriva lite om TCR istället.
2015 gick The Transcontinental Race av stapeln för tredje gången. Man skulle kunna likna det vid Race Across America fast helt utan support och utan en fast rutt. Vi drygt 170 som var anmälda i soloklass skulle på självvalda vägar, ensamma, utan support cykla från Belgien till Istanbul via 4 kontroller så fort som möjligt. Starten var i Geraardsbergen och kontrollerna på Mont Ventoux i Frankrike , Strada del Assietta i Italienska alperna, Vukovar i Kroatien, Mount Lovcen i Montenegro och målet i Turkiska Istanbul. Gemensam start, inga etapper och först i mål vinner. Som tävlande väljer man själv var man vill stanna och sova och var man vill äta. Vill man bo på hotell så är det fritt fram likaså om man vill sova i diket. Mat får man skaffa där det är tillgängligt för alla vilket i princip innebär bensinmackar, mataffärer och restauranger. Deltagarna kom från hela världen och vi var en svensk, en norrman, en finne och en dansk som blandade oss med europeer, amerikaner, australiensare m.fl. för att luffarcykla oss genom europa.
Självklart blir det en hel del förberedelser inför en sådan här tävling. Den viktigaste punkten i mina förberedelser var målsättningsarbetet. Jag ville ha en tuff men realistisk målsättning. Jag gillar inte att sikta mot stjärnorna och hamna i trädtopparna. Det innebär ju bara att man hela tiden misslyckas med att nå sina alltför höga mål. Jag valde därför att ha ett tidsmål istället för ett placeringsmål. Min rutt var runt 415 mil lång och om jag cyklade 30 mil om dagen skulle jag hinna till prisutdelningen och festen i Istanbul som skulle hållas efter 14 dygn och 18 timmar. Detta fick bli mitt mål. Säkerheten skulle komma först. Det var viktigare att komma fram än att komma fram fort. Jag skulle försöka med att ha lite marginal till gränsen och inte sitta och somna på cykeln.
Det som tog mest tid utöver träningen var utan tvekan ruttplaneringen. 415 mil väg skulle kontrolleras i olika kartprogram och gps-filer skulle tillverkas innan de kunde överföras till mina två gps-enheter. Varianterna på vägval är oändliga och informationen likaså. Olika kartprogram, geotaggade foton, satellitbilder, strava heatmap som visar var cyklister cyklar, höjddata, gränsövergångar m.m. m.m. Hela tiden valmöjligheter som t.ex. om man ska välja lite större vägar som kanske går snabbare men med mer trafik. Cykla en längre väg runt en höjd eller cykla över den och i så fall hur långt är det värt att cykla för att slippa höjdmetrarna. Är det värt att cykla runt en stad eller ska man cykla rakt igenom med risk för massa rödljus, glassplitter m.m. Valmöjligheterna var oändliga och efter alltför många timmar vid datorn fick jag helt enkelt nöja mig och föra över filerna. 415 mil och 38000 höjdmeter.
Min specifika träning förlades till brevetlopp. Jag körde två tvådagarsrundor med hyfsat komplett packning och övernattning i skogen. Första rundan på knappa 60 mil och andra på nästan 70 mil. Det kändes som att 30 mil om dagen i två dagar skulle funka utan större problem. Frågan var ju hur det skulle funka i två veckor med förmodat väldigt många timmar i sadeln varje dag och lite sömn. Jag hade dock fått ihop lite över 700 mil på cykel under årets första 6 månader.
Kanske viktigare än att vara fysiskt förberedd tror jag är att vara redo mentalt. Man måste vara redo att lida för det kommer inte att vara roligt och njutbart hela tiden. Jag var inställd på att det skulle göra både ont och vara tråkigt stundtals. Min mentala plan var att jag skulle intala mig att jag var precis där jag ville vara. Jag skulle ha förberett mig i över ett halvår, lagt en massa tid och pengar på projektet. Att då inte uppskatta både njutning och misär skulle inte kännas rätt vare sig mot mig själv eller min familj. Jag gjorde upp tre alternativ. I ett av dem gick det som jag hoppades med ca 30 mil om dagen, i ett gick det lite bättre och i det sista lite sämre. Dessa alternativ försökte jag visualisera när jag tränade och utifrån dessa alternativ gick jag igenom olika handlingsmöjligheter vid datorn och i huvudet. Detta skulle innebära att jag upplevt större delen av tävlingen i huvudet redan innan start. Den största mentala förberedelsen för min del var ändå att flytta mina mentala gränser. Det skulle inte få vara något speciellt att ge sig ut och cykla 30 mil.
Fortsättning följer med cykeln och prylarna i ett kommande inlägg
