Idag när jag cyklade till jobbet tänkte jag på förfall.
Vanligtvis kan det muntra upp mig något. Det som rasat kan vara vackert. Ödehus, vägar återtagna av naturen, metall som gråter rost, ruttnande trä och gamla cyklar.
Det var sådär fuktigt kallt som det bara kan bli när det regnar på vintern. Alla från Göteborg vet vad jag talar om.
Men förfall kan vara just det också. En påminnelse om det som inte längre är. Allt är inte vackert.
Min fysiska form är ett gott exempel på det. Om kroppen är ett tempel så är min en ruin.
Det blev extra påtagligt när jag segade mig uppför en backe. Det är inte åttahundra höjdmeter det handlar om utan snarare åtta. Motvinden ven runt mitt mösslösa huvud och lade sten på börda. På krönet sökte jag ögonkontakt med en bilist. Jag stirrade stint utan framgång eftersom hon var förlorad i sin telefon. Hon kom från vänster, jag från höger. Det brydde hon sig inte om. Jag orkade inte ens bli arg. Kurade mot vinden sista biten fram.
Kaffevärme väntade där inne.
J – startar en utgrävning
