Ett par gånger per säsong kommer NFL till London och ger oss i Europa en chans att se riktig fotboll på högsta nivå. Utsålt som vanligt och en av biljetterna råkade vara en födelsedagspresent till mig. Inte dumt alls faktiskt!
Det här var min levnads andra besök i London och jag börjar inse att min uppfattning om vädret där måhända är en smula skev. Första gången var i maj för ett antal år sedan och då rådde någon form av rekordvärmebölja med temperaturer uppåt tjugosju grader. Nu var det första november och sjutton grader varmt och strålande sol från blå himmel. Är det inte alltid fint väder i London oavsett årstid?
Färden från hotellet mot arenan inleddes med en promenad i det vackra vädret till Kings Cross och därefter tunnelbana ut mot Wembley. Om man skulle tvekat på färdriktning hade det bara varit att följa den allt mer strida strömmen av matchtröjor i olika kulörer som tätnade varefter man närmade sig arenan.
En arena som är en mäktig syn för den som inte varit vare sig där eller på någon annan stadion av den digniteten tidigare. Den rymmer 90 000 när det vankas fotboll och dagens publiksiffra summerades 83970. Jag tror inte det finns så många större i Europa även om jag vet att Camp Nou är något större.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig men vederbörligen imponerad blev jag. Stort, maffigt och mycket folk. Vi kom runt halv tolvsnåret och avspark var vid halv tre. Publikströmmarna var redan solida och kommersen i full gång. Som sig bör så bestämde jag mig för att köpa en tröja eller två och vi begav oss mot den iordningställda marknadsplatsen.
Kön till det officiella merchandise-tältet var lika lång som till en åkattraktion på Liseberg. Efter att ha köat en timma i snygga fållor så fick vi tag i våra tröjor. Smått genialt att lyckas få folk att köa för att köpa saker måste jag säga. Det är väl här och i Ullared det konceptet fungerar.
Det var en mäktig upplevelse att kliva in på arenan och försöka greppa storleken. Stämningen var på topp och väl på plats med en öl och en hamburgare inom räckhåll steg förväntningarna inför kick-off. Som extra bonus dök Madness upp på scen och rev av “One step beyond”, “Baggy Trousers” och förstås sin största hit “Our House” innan matchstart. Det gjorde inte stämningen sämre.
Bredvid mig till höger satt ett Raiderfans från NY. Hon var där på företagets bekostnad berättade hon och frågade mig vilket lag jag höll på. Funderade på det ett tag eftersom jag inte är personligt engagerad i de här två lagen och sade att jag möjligen lade min röst på Lions. Inte för att jag trodde på dem på förhand utan tvärtom för att en underdog förtjänar lite stöd tycker jag. “Good Luck” sade hon och skrattade. Well – jag genmälde att jag hade rätt att ändra mig innan halvtid om de spelade för uselt. Med facit i hand är jag mycket glad för att jag egentligen håller på Broncos som inte alls hade med det här att göra.
Det var fullt ös under matchen och något man inte upplever lika mycket på tv är den rockkonsertliknande inramningen med mycket ljus och ljud. Det är cheerleaders, pyroeffekter, flaggviftande och musik som dånar. De kan det här med underhållning – amerikanarna. Vi njöt i fulla drag, mest av stämningen eftersom underhållningen på planen var så där. En och annan individuell prestation bjöds det på men spännande resultatmässigt var det aldrig.
Allt har ett slut och så även den här matchen. Fyra kvartar senare var det som väntat en del människor som skulle med tågen in mot city igen. Över åttiotusen människor som skall iväg på en gång kräver sin logistik.
Men det var intressant att notera skillnaden i supporterkultur mellan amerikansk fotboll och sin europeiska namne. Alla skrattade och sjöng och polisen bidrog med sitt. När det blev stopp i den ringlande ormen av människor som sökte sig mot stationen så spelade en av dem “YMCA” på sin mobil medan en annan höll den mot megafonen som ordningsvakten bredvid hade i handen varpå vi blev en dansande kö.
Själva matchen då? Ja, den var väl inte något extraordinärt som antytts. Lejonen var ovanligt tandlösa och saknade klor. De började emellertid bra. I första driven lyckades de tråckla in tre poäng på ett fieldgoal redan efter någon minut. Sen försvann de i långa perioder helt. Jag hade förvisso förväntat mig att de skulle vara något svagare på offence-sidan än på defence efter vad jag sett tidigare under säsongen men det här var närmast parodiskt. De kom ingenstans och jag tappade nästan räkningen på antalet sackar. KCs QB Matthew Stafford åkte i backen om och om igen. Det kändes som ett tiotal men jag tror den reella antalet landade på sex. En tung afton för hans del. Lägger man därtill två interceptions för Kansas City och allmänt fumlande med bollen från Detroits sida så blir det inte bra.
Chiefs behövde bara spela metodiskt och ta de chanser de fick. Till slut fick Detroit en TD som tröst när Kansas slappnade av och gick upp till tio poäng. Det föranledde Chiefs att lägga in en högre växel varpå slutresultatet skrevs till 45-10. Välbehövligt för deras del då de kom till London med 2-5 i matcher. Inget av de här lagen har rosat marknaden den här säsongen.
Tur att man inte är Lions-supporter.
/ J – Go Broncos!
