Ny cykel!!

Jag känner mig som en kalv eller kanske mer som en gammal oxe på grönbete. Det spritter liksom i benen och jag vill ut och skutta. Hittills har vädret ställt till det men solen kom på besök och därmed värmen också.

Äntligen! Ja, det har ju egentligen inte förflutit så lång tid sen “the big bang” men ändå. Varje dag utan cykel är en svåröverblickbar evighet som alla cyklofanatiker vet. Därför var det tusan så skönt att få plita ned dagens rubrik! Jag har under en längre tid velat ha en ny racer men inte haft råd helt enkelt. När den gamla kraschade kunde jag använda försäkringspengarna som grundplåt till en ny. Och då återstår alltid den spännande frågan – vad skall man välja? Utbudet är stort nuförtiden säger en enkel sökning på Google.

Några faktorer begränsade emellertid mitt urval väsentligt. Jag önskade förstås en uppgradering i någon form när chansen fanns, jag ville ha en cykel relativt fort och den skulle förstås passa mig och inte minst min plånbok. Då återstår inte riktigt lika många cyklar att välja på längre. Sen föredrar jag att köpa av en lokal handlare om möjlighet finns. Annars är ju alltid vida världen nätet med märken som Canyon och Rose ett alternativ. Men i mitt fall finns ett par bra “LBS” att handla ifrån. Den här gången blev det eminenta Växjö cykelservice som hade det bästa alternativet för mig. Ett annat val hade varit de i Växjö så frekvent förekommande “Bros”-cyklarna.

Jag har sneglat på Cannondales CAAD10-ram sedan tidigare. Någon gång fick jag för mig att den skulle passa mig utmärkt. Av många ansedd som världens finaste aluminiumram. Ja ni läste retrorätt. Den är av metall – inte plast. Cannnondale hör till de företag som fortsatte att parallellt utveckla aluminiumprodukter även efter det att “kålplastrevolutionen” gjort sitt intåg. Jag är väl medveten om att en dyr och fin kolfiberram slår allt annat på fingrarna men i gengäld smiskar en CAAD10 alla billigare och de flesta mediumprissatta plastramar. Den är prisvärd helt enkelt. Särskilt som jag alltid kommer vara en tyngre cyklist som behöver mycket vridstyvhet vilket den här ramen bjuder på en masse.

När det sen råkade vara så att det fanns EN (!) cykel kvar av förra årets modell i just min storlek så var valet inte så svårt. Egentligen hade jag velat ha en annan färg än vit men jag måste säga att den “växer” utseendemässigt och nu tycker jag faktiskt att den är riktigt snygg om än oändligt opraktisk. Olja, bromsklossrester, asfalt – alla fläckar syns hur bra som helst.

Skulle jag valt årets modell istället hade jag fått min önskade svarta och elvadelat bak. Men jag hade fått lägga ut runt femtusen spänn för det nöjet och dessutom har jag hjul med tiodelade kassetter hemma. Sen är jag konservativ när det kommer till vissa detaljer. Jag uppskattar inte utvecklingen mot tunnare och tunnare kedjor. Jag vet att de teoretiskt skall vara lika starka men jag upplever ändå att de slits snabbare.

Nu har jag hunnit provcykla ett par rundor och sammanlagt tjugofem mil. Först några mil för att få de grundläggande sakerna som sadelhöjd och drop och liknande i ordning. Därefter ett distanspass med klubben för att se om inställningarna funkade. Vet inte om sittställningen är helt som jag vill ha den än. Har precis sänkt styret och möjligen sänker jag det något till vad det lider. En avvägning mellan komfort och aerodynamik och dessvärre i mitt fall när magen tar emot.

Cykelkänsla

Känslan i en cykel återfinns på flera nivåer. Den börjar med kontakten med vägen där däck/hjul kommer in i bilden och i kontaktytorna mellan cykel/cyklist såsom pedaler, sadel och styre. Sen har du förstås kraftöverföringen där ramen spelar stor roll utöver själva drivlinan och förstås vevpartiet. Själva handhavandet med växlar och möjligheten att få stopp på ekipaget bidrar inte minst till hur helheten upplevs.

Första intryck

Om markkontakten kan sägas att Aksium S upplevs som betydligt bättre sina föregångare. Det är förvisso tunga hjul som väger in på sina modiga 1825g* men de är tämligen styva och framförallt “aero” för sin prisklass. Jag har läst en del recensioner i efterhand och de flesta verkar överlag nöjda. Får se vad jag själv tycker när jag kört någon säsong på dem. Sen är det så att låg vikt alltid är roligt om man är cyklist men jag måste prioritera styvhet och hållbarhet. Det är skillnad på om det sitter en femtiokilos klättrare på sadeln eller om jag befinner mig där. Det går att kombinera alla de önskvärda egenskaperna låg vikt, styvhet och god aerodynamik i ett hjul men det kostar på.

Hjulen har hållit sig raka på de inledande 250 kilometrarna men de kanske sätter sig något vad det lider. Det återstår att se. Några missade potthål har passerats men annars är jag tämligen försiktig i handhavandet. Det som sliter mest på mina hjul är jag själv om ni förstår vad jag menar.

Originaldäcken som cykeln levereras med är Mavics egna “Aksion” vilka är en helt ny bekantskap för mig. Jag har fått varningar från cykelkompisar om att de kan vara hala när det är blött ute. Eftersom jag inte vill vurpa en gång till tar jag det därför tämligen lugnt i kurvorna för närvarande. Planen är att slita ut de här däcken under kommande period och sen byta till mina något finare Mavic Ksyriumhjul. På dem sitter också nya och  troligtvis bättre däck – Schwalbe Durano S och Ultremo ZX.

Ramen är det som var det centrala för min del i valet av just den här cykeln. Cannondale kallar den själva blygsamt “ /../ the most sophisticated aluminum race bike ever made“**. Men jag är böjd att hålla med om vissa delar av marknadsföringstexterna. Jämfört med min gamla ram är den här både lättare och styvare. Och den är faktiskt mer bekväm på grövre underlag än man kan tro med tanke på materialet. Inte sällan körs det på oljegrus i de här trakterna, vägarna med riktigt slät mjuk asfalt är få. Cykeln sväljer vibrationer bra har jag noterat och till det bidrar framgaffeln en hel del. Men det som imponerar mest så här långt är responsen när man trycker på pedalerna. Finns det kraft att trycka på med hamnar den ta mig tusan i vägen också.

Cykeln är genomgående utrustad med Ultegrakomponenter. Det gör att känslan är väldigt lik den gamla cykeln som hade samma utrustning. Dock har jag noterat att den nyare 6800-gruppen har mer distinkta växellägen än den äldre 6700-Ultegra. Det hörs bland annat på “klonket” när växlarna hoppar i. Möjligen har Shimano sneglat på på sina konkurrenter därvidlag som alltid varit mer återkopplande på det planet.  

Funktionen är förstås utmärkt som det bör vara på en ny cykel. Ultegra är en mycket duglig grupp om än inte lika lätt som Dura-Ace förstås. Sen är alltid nya vajrar och höljen samt frånvaron av smuts en starkt bidragande orsak till att det lirar som det skall. Och det är klart hade möjligheten funnits hade elektriska växlar varit lockande. Men nu köptes cykeln på rea och för min del är det en ren prisfråga. Elektriskt är bekvämt men funktionsmässigt märker jag ingen större skillnad från ett par väl trimmande mekaniska växlar måste jag erkänna. Men det finns andra fördelar som mindre underhåll och justering.

Ett av undantagen från komponentlistan är vevpartiet som är en betydande uppgradering. På cykeln sitter nämligen fabriksmonterat kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA*. Det kostar i “lösvikt” i runda slängar som en tredjedel av cykeln. Intrycken så här långt är att det är utmärkt. Det vill säga styvt så in i h-e. Precis som jag vill ha det. Dessutom är vevarna 175 millimeter långa vilket jag uppskattar. Förstår inte varför 172,5 millimetervevar återfinns som standard på många cyklar i min storlek.

Något annat som är nytt för mig är att köra med kompaktvevparti. Spontant är jag vill inte helt såld på den idén. Visst det finns bättre klättringsväxlar än tidigare och toppfarten skiljer inte så mycket men jag saknar ändå de sista tänderna när jag laddar på i framförallt svaga medlut. Då gillar jag att gå på låg kadens nämligen. Annars knattrar jag på som de flesta och då räcker växlarna mer än väl till. Det kanske är en vanesak. Det återstår att se.

Sadeln kommer från Prologo och är så långt en positiv överraskning. Nya sadelmodeller kan annars vara ett kapitel för sig. I värst fall kan de orsaka babianarsle. Sadeln är bekväm och ser ut att vara mer hållbar än mina gamla Selle Italia SLR XP. Nu har jag den modellen kvar på pendlarhojen eftersom två gått sönder på kort tid. En bröt jag av på Mtb:n och den på racern försvann i “the big bang”.

Sadelstolpen har en mycket enkel funktion för att tilta sadeln via en skruv vilket är en finess jag uppskattar. Fästet på min gamla Cube var helt hopplös på den fronten. Den hade en märklig konstruktion med två skruvar i bredd istället för det mer vanliga längsmonterade.

Styret är bekvämt och passar mig rätt bra. Fast mitt gamla Wingstyre från FSA var nog strået vassare trots allt. Men bredden är rätt och bocken känns lagom för mina händer vilket är viktigt. Jag tillhör dem som gärna håller till där emellanåt.

 

Nu skall det testas vidare. Väl mött på vägen go vänner!!

/ J – C-dale

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt


* Vikt uppgiven på Mavics hemsida
** Mer info om ramen här
* Här var fel! Det har kommit till min kännedom att de inte alls är franska som jag trodde! Tack Håkan för påpekandet!