Lidingöloppet MTB – trasiga växlar och personligt rekord

För bara ett par veckor sedan hade jag turen att vinna en startplats till Lidingöloppet MTB i en tävling på Facebook. Jag körde loppet förra året men hade tänkt skippa det i år på grund av att anmälningsavgiften inte är direkt studentvänlig. Men det är ett väldigt roligt och utmanande lopp med 63 km cykling upp och ner för Lidingös alla backar. Abborrbacken, Grönstabacken och Karins backe är några av de beryktade backarna från det klassiska löparloppet och dom finns såklart också med i cykelversionen. Plus ungefär en miljon backar till.

När jag kom till Lidingö i morse kände jag mig faktiskt ganska opeppad. Jag hade ont här och där efter torsdagens praktvurpa och trodde också att jag skulle få en sämre tid än förra året eftersom jag inte haft tid att cykla så mycket. I alla fall inte så många riktigt tuffa pass. Jag ställde in mig på att bara ta mig runt banan och så fick det ta den tid det tog.

Efter en kopp kaffe och en kanelbulle i det förvånansvärt fina vädret var det dags att rulla bort till starten. Jag hade skickat in min senaste tid från Cykelvasan och blivit seedad till startgrupp 5. Startskottet gick och jag klickade i fötterna i pedalerna och började trampa. Banan börjar med en uppförsbacke så jag växlade ner på lilla klingan fram. Konstigt nog så fungerade inte växlingen alls smidigt men till sist hoppade kedjan på plats. Det var också det sista som hände, därefter fungerade inte mitt vänstra växelreglage överhuvudtaget hur jag än tryckte och petade på det. Nähä, men vilken kanonstart då, 500 meter in i loppet och jag kunde bara använda hälften av växlarna! Nåväl, det kunde ju varit värre,  hade jag bara haft stora klingan så hade jag ju inte kommit upp för en enda backe. Och om jag skulle få en dålig tid nu så hade jag ju i alla fall något att skylla på. Så jag trampade på längs Lidingös fina skogsspår och grusvägar. När vi kom ut på asfaltspartierna så saknade jag att kunna växla upp och trycka på ordentligt. Dom andra deltagarna måste undrat vad jag höll på med när jag satt och studsade i sadeln med 120 i kadens.

Eftersom jag ändå inte kunde öka farten så tänkte jag att jag kunde passa på att äta lite av min jättestora påse med energigel som jag hade i ryggfickan. Såklart så lyckades jag inte få av korken utan fick istället bita hål på den och liksom sörpla i mig. När jag stoppade tillbaka påsen i ryggfickan så kände jag snart hur det sipprade kladdig energigel genom tröjtyget och ner längs ryggen. Mysigt. Strax därefter började det regna också. Mmmm…

Nu kanske ni tror att jag kastade in handduken och åkte hem och la mig i soffan istället för att fortsätta cykla i flera timmar till, dygnsur och kladdig med trasiga växlar? Självklart inte! Lite pannben har jag väl tränat upp i alla fall. Backe efter backe avverkades, benen kändes segare och segare men däremellan var det riktigt skönt flow i nerförslöporna. Och så plötsligt så var jag framme vid Lidingövallen, bara ett halvt varv på löparbanan fram till mållinjen. Jag hade gärna lagt in en spurt men med bara lilla klingan så blir det inte mycket till spurt kan jag berätta. Men på något magiskt sätt så stannade klockan på 3.09.28 och jag hade förbättrat min tid från förra året med 25 minuter! Jag kanske ska strunta i att fixa det där växelreglaget?