Understundom fungerar inget som det skall. Allt som kan krångla och gå fel gör det. Ibland blir saker och ting bara rätt och bra. Det är signifikativt för såväl livet i stort som cykelturer har jag noterat.
Det kännetecknade i mångt och mycket även den här helgen för min del.
Fredag – Tjuvstart
Inte mycket att säga om den här kvällen mer än att det var gruvligt kallt på det där sättet jag avskyr. Råfuktigt och bitande – inte torrt som en klar vinterdag. Aprilvädret gjorde verkligen skäl för namnet och regn- och hagelskurarna hade avlöst varandra till och från under hela dagen tvärtemot vad SMHI hävdade. En riktig stormby som till och med innehöll lite snö träffade mig tio minuter innan start och fick mig att tveka. Vägarna var därmed riktigt blöta och skitiga. Alla såg ut som de led av fläcktyfus mot slutet av rundan och min rena cykel upphörde att vara just det, ren.
Vi var inte så många som samlades vid gamla Konsum i Sandsbro men de få tappra smygstartade Lammhultcyklisternas kickstartshelg med en sväng medsols runt Helgahavet via Härlöv. Sex och en halv mil blev det totalt. Första flockbetandet i år.
Mest minnesvärt för min del var väl att jag var på miserabelt humör redan innan start på grund av faktorer jag inte kunde rå över. Sen frös jag som en hund redan efter första kilometern och svor över mig själv för att jag inte valt att cykla i skoteroverall istället. Dessutom fick jag ett telefonsamtal jag verkligen inte ville ha när vi befann oss halvvägs i trakterna av Ör. Det gjorde att jag tappade såväl den gnutta cykellust som fanns kvar som vår lilla klunga och den tät som bildats i kvällskylan.
Jag jagade ikapp de andra på egen hand eftersom jag kände att jag behövde komma hem fort. Cyklade förbi några i backen vid Hult och sen hetsade jag vidare i tillvaron och mot Åby där jag hann ifatt de fyra i täten. Vilade någon kilometer bakom dem varpå vi fick igång någon form av lagtempo. Det flöt på så där skönt som det gör ibland mitt i kvällsmisären. Jag hamnade i en behaglig glömska inuti min egen lilla tidskapsel. Lätt medvind förbi Stojby vilket medförde hög fart och den där sköna känslan av viktlöshet. Ett av de få ögonblick vi dödliga kan få uppleva att det går fort. Vi avlöste varandra harmoniskt och susade tillbaks till Växjö på nolltid.
Gruppcyklingspremiären var därmed avklarad för min del och nu väntade dag två.
Lördag – distans
Lördagens distanstur kändes mer rätt redan från början även om jag inte är förtjust i den arla tidpunkten. Allt var bra. Till och med vädret. Det avspeglades även i den förväntansfulla skock som samlats i Sandsbro för att bege sig ut på nya äventyr. Eller rättare sagt det kunde jag bara gissa mig till när jag såg hur många som syntes i fjärran borta vid Toftastrands konditori. Jag kom nämligen försent. Min telefonGPS beslöt att strula för första gången någonsin och när jag försökte fixa den missade jag tiden en smula. Kunde dock köra ikapp den ivägflyende flocken innan den fått upp farten. Sen gemyt ut mot Rottne. Det sorlade förväntansfullt i klungan som i en bikupa i den begynnande vårvärmen.
Intressant var att klungan för ovanlighets skull växte efter hand. Istället för att splittras och minska tillkom förutom jag själv ännu en glad gamäng som missuppfattat samlingsplats och av det skälet fått jaga ikapp oss. Strax därefter växte svansen med ett par cyklister till som missat tiden lite mer än jag och så fortsatte det.
En av dem var en Norrman jag inte sett tidigare och som markant skiljde sig från den väl påpälsade mängden. I klungan kunde förutom skoöverdrag, vindvästar, långa handskar och långbyxor till och med en och annan mössa skymtas. Men inte på vår sanne nordbo. Han körde resolut i kortärmat och kortbyxor och utan handskar endast förstärkt med ett par armvärmare. Temperaturen låg runt fem grader vid start kan väl påpekas. Jag tänkte “vill han ha knän om några år?”
I Rottne anslöt ytterligare fyra cyklister och här delade vi även upp den tämligen substantiella klungan i tvenne hälfter. En stressigare och en mer filosofisk, eller hur man nu väljer att se på det. Jag valde att skynda på. Snittet blev till slut det planerade genom att vi först rusade som kalvar på grönbete och senare under turen körde något för långsamt. Fikade gjorde vi också. I Ingelstad. Livet är inte alltid en räkmacka men idag var det så. Förbeställd räkmacka bör tilläggas. Där i trakterna blev vi också avbildade. Vädret var lämpligt för en fotografisk expedition tyckte chefredaktör Evaldsson.
Som sig bör var benen en smula stela efter fikapausen men precis som vanligt släppte det efter ett tag. Färden tog oss vidare söderut en sväng ned mot Åsnen. Vi följde den långa sträckningen på måndagsturen helt enkelt. Vid det här laget hade gruppen hittat en hygglig rytm. Jag var väl en av dem som bröt den ibland. Jag vet att jag pressar lite för hårt i slakmotor. Är helt enkelt bättre på dem än backar.
I trakterna av Dänningelanda kunde det gått riktigt illa på grund av en idiot till bilist, vad annars? Han fick syn på oss i ögonvrån och svängde ut från höger så fort han förmådde. Tydligen utan att ha i åtanke att han även hade ett högt lastat släp med dåligt förankrad last bakpå. Han tappade fyra tunga säckar jord som for som projektiler över vägbanan och briserade som bomber mot asfalten. Det var renta turen att ingen av oss hann fram innan det smällde. Eller att vederbörande fick möte under tiden. Han fick förstås stanna och stuva om. En mil senare körde han om oss. Nu med ännu högre och sämre surrad last.
Frågan är varför en del bilister blir så provocerade eller kanske stressade av tanken på att hamna bakom cyklister så att de slutar tänka? Särskilt en solig lördag.
Till hembasen kom vi. På vägen passerades Bergunda och en liten spurt prövades från min sida mot stallet till. Klättrade upp för backen innan utan att få allt för mycket syra. Hakade på en muntert sprättande herr S som drog på uppför. Mycket mer än så hade jag inte att ge såg jag efteråt när jag kollade pulsen. Under min korta motvindsspurt jagades den upp i 181 slag. Så värst långt bort från det ligger nog inte mitt cykelmax.
Söndag
Avslutningsrundan får väl närmast liknas vid ett backpass. Berg är ett för starkt uttryck när man befinner sig Växjötrakten. Men styr man kosan norrut finns allt ett och annat motlut och totalt samlade vi ihop runt 800 höjdmeter även om min cykeldator hävdade 650. Med anslutningscykling bjöd dagen på totalt 9 mil och därmed skrapades 28 mil ihop under helgen. Eftersom det inte cyklades så frekvent än i år så bättrade det på kilometerskörden högst påtagligt. Det gällde fler än mig förstod jag.
Vi var såpass många även idag att det blev två grupper redan från start. En som ämnade köra i trakterna av 27 km/h i snitt och en som jag anförde som tänkte oss att köra något lite fortare. Snitthastigheter är som det brukar hävdas inte så intressanta men är man motionär är det bra med riktlinjer. Men det finns som bekant olika vis att komma dit.
Kosan styrdes via Tjureda och vidare mot Tolg och Granhult som gör skäl för sitt namn. Där bor mest granar. För att vara i södra sverige är det rätt ödsligt i de trakterna. Därefter segade vi oss upp till Asaryd och backarna som väntar där. En smula racigare körning utför ett tag och sen lugnade vi ned oss och blev civiliserade igen.
Väl tillbaka i Växjö kunde helgen summers med att delad cykelglädje trots allt är dubbel glädje.
/ J – helgcyklisten
#cykligare #knivesandbikes
