En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Belgisk anakronism - ibland undrar man hur de tänker?

24 Feb 2015

Vissa länder är helt enkelt lite mer omoderna än andra. Ligger efter helt enkelt. Är inte kända för att ligga i framkant när det gäller kampen för jämställdhet mellan könen kan man också uttrycka det som. Man tänker lätt Pakistan, Jemen, Tchad, Syrien, Iran, Elfenbenskusten och Saudiarabien. De är de länder som alltid återfinns i botten av alla listor när sådana faktorer skall rankas.

Och sen var det BELGIEN

I alla fall i cykelkretsar. Vårklassikern E3 Harelbelke har släppt årets affisch som är tänkt att locka. Tja, vilka då egentligen?

2015 presenteras så här:

Jodå, cykel är det första jag tänker på...obs ironi!
Jodå, cykel är det första jag tänker på…obs ironi!

Vad skall man egentligen säga om eländet. Att det är omodernt, förlegat och faktiskt inte ens bra i genren. 

Men de är i alla fall konsekventa. Några av tidigare års bidrag:

2014, inte så mycket bättre
2014, inte så mycket bättre

Och allt var inte bättre förr -  exempelvis inte E3s affischer
Och allt var inte bättre förr –  exempelvis inte E3s affischer

Bättre foto men lika uselt motivval
Bättre foto men lika uselt motivval sett ur idrottsperspektiv

Intressant att lägga ned så mycket tid på att producera bildmaterial och göra det så dåligt.

Ny slogan: Belgien – sämst i Nordeuropa på jämställdhet!

/ J – genusarg

* T ex av WEF (World Economic Forum)

Vissa länder är helt enkelt lite mer omoderna än andra. Ligger efter helt enkelt. Är inte kända för att ligga i framkant när det gäller kampen för jämställdhet mellan könen kan man också uttrycka det som. Man tänker lätt Pakistan, Jemen, Tchad, Syrien, Iran, Elfenbenskusten och Saudiarabien. De är de länder som alltid återfinns i botten av alla listor när sådana faktorer skall rankas.

Och sen var det BELGIEN

I alla fall i cykelkretsar. Vårklassikern E3 Harelbelke har släppt årets affisch som är tänkt att locka. Tja, vilka då egentligen?

2015 presenteras så här:

Jodå, cykel är det första jag tänker på...obs ironi!
Jodå, cykel är det första jag tänker på…obs ironi!

Vad skall man egentligen säga om eländet. Att det är omodernt, förlegat och faktiskt inte ens bra i genren. 

Men de är i alla fall konsekventa. Några av tidigare års bidrag:

2014, inte så mycket bättre
2014, inte så mycket bättre

Och allt var inte bättre förr -  exempelvis inte E3s affischer
Och allt var inte bättre förr –  exempelvis inte E3s affischer

Bättre foto men lika uselt motivval
Bättre foto men lika uselt motivval sett ur idrottsperspektiv

Intressant att lägga ned så mycket tid på att producera bildmaterial och göra det så dåligt.

Ny slogan: Belgien – sämst i Nordeuropa på jämställdhet!

/ J – genusarg

* T ex av WEF (World Economic Forum)

Trnngsvrk

22 Feb 2015

Det finns värk som är mer välkommen än annan. Träningsvärk till exempel. Den fungerar som ett kvitto på att man rört på sig. Sådan har jag nu men den är redan på övergående. Bra återhämtning på mindre än ett dygn om jag får säga det själv. Sen var orsaken till värken väldigt positiv i det här fallet.

Tänk att man kan bli så glad av att höra en röst från förr. I det här fallet var det en vän som jag inte träffat på många många år. Han föreslog en mtb-tur eftersom han hade vägarna förbi Växjö. Jag tyckte det var en synnerligen tilltalande tanke och nappade direkt. Nu blev det inte så eftersom cykeln inte ville rymmas i bilen och det är lite mycket vägsalt i världen för att en cykel av den digniteten skall ställas på taket.

Istället blev det en löptur. Eller snarare en joggingtur i prattempo. Min första på flera år faktiskt. Utomhus skall tilläggas. Löpbandet används frekvent för tillfället som uppvärmning till min nuvarande mycket korta gymkarriär.

Resultatet av varvet på elljusspåret blev att jag fick rejält ont i låren ett tag. De där branta backarna tar hårt när man skall bromsa utför. Så jag hade svårt att sätta mig på en stol eller ta mig in i bilen ett tag. Men skam den som ger sig tänkte jag och begav mig någon timme senare till Norremark och Idrottskliniken för att riva av ett par timmar där med. Skall det tränas så skall det.

Nu förbereds en rejäl VM-sittning framför TVn och delar av familjen har förberett sig ordentligt.

Heja heja
Heja heja

Jag tillhör dem som anser att skidor bäst avnjutes på avstånd. Men där är det allt rejält spännande så i bästa fall kan det bli något av en högtidsstund.

Sen är det frågan om det blir någon träning för egen del i eftermiddag. Det återstår  att se.

/ J – blivande soffpotatis

Det finns värk som är mer välkommen än annan. Träningsvärk till exempel. Den fungerar som ett kvitto på att man rört på sig. Sådan har jag nu men den är redan på övergående. Bra återhämtning på mindre än ett dygn om jag får säga det själv. Sen var orsaken till värken väldigt positiv i det här fallet.

Tänk att man kan bli så glad av att höra en röst från förr. I det här fallet var det en vän som jag inte träffat på många många år. Han föreslog en mtb-tur eftersom han hade vägarna förbi Växjö. Jag tyckte det var en synnerligen tilltalande tanke och nappade direkt. Nu blev det inte så eftersom cykeln inte ville rymmas i bilen och det är lite mycket vägsalt i världen för att en cykel av den digniteten skall ställas på taket.

Istället blev det en löptur. Eller snarare en joggingtur i prattempo. Min första på flera år faktiskt. Utomhus skall tilläggas. Löpbandet används frekvent för tillfället som uppvärmning till min nuvarande mycket korta gymkarriär.

Resultatet av varvet på elljusspåret blev att jag fick rejält ont i låren ett tag. De där branta backarna tar hårt när man skall bromsa utför. Så jag hade svårt att sätta mig på en stol eller ta mig in i bilen ett tag. Men skam den som ger sig tänkte jag och begav mig någon timme senare till Norremark och Idrottskliniken för att riva av ett par timmar där med. Skall det tränas så skall det.

Nu förbereds en rejäl VM-sittning framför TVn och delar av familjen har förberett sig ordentligt.

Heja heja
Heja heja

Jag tillhör dem som anser att skidor bäst avnjutes på avstånd. Men där är det allt rejält spännande så i bästa fall kan det bli något av en högtidsstund.

Sen är det frågan om det blir någon träning för egen del i eftermiddag. Det återstår  att se.

/ J – blivande soffpotatis

Tänk på vilodagen…

20 Feb 2015

…så att du helgar den!
Fredag. 

Att läsa i träningsdagboken: VILA

Känns bra särskilt som jag drog av ett tre och halv timmar långt pass på gymmet igår. Inledde med en timme på löpbandet med någon form av lek med intervaller så långt jag nu förmår. Därefter två timmar maskiner i högt tempo. Inte mycket vila mellan övningarna och korta pauser mellan repetitionerna. Inte så tunga vikter som ni förstår utom för benen. De kan behöva lida lite.

Avslutade med en halvtimme mediumtung cykling runt nittio i kadens. Försökte mala på med ungefär samma motstånd eftersom det mest var tänkt som lite extra förbränning. Men tristessen övermannade mig och vips körde jag någon minut högkadens och någon minut med tung belastning. Så kan det gå.

Sen var jag slut.

Imorgon skall jag begå löpning eller vad det nu kan tänkas heta när man slaktar en träningsform. En vän från förr hörde av sig och undrade om jag ville göra något. Skulle blivit en cykeltur men hans veclociped fick inte plats i bilen. Så kan det gå, därför skall det lunkas istället. Undrar om ellljusspåret är isfritt?

/ J – mitt mellan passen

…så att du helgar den!
Fredag. 

Att läsa i träningsdagboken: VILA

Känns bra särskilt som jag drog av ett tre och halv timmar långt pass på gymmet igår. Inledde med en timme på löpbandet med någon form av lek med intervaller så långt jag nu förmår. Därefter två timmar maskiner i högt tempo. Inte mycket vila mellan övningarna och korta pauser mellan repetitionerna. Inte så tunga vikter som ni förstår utom för benen. De kan behöva lida lite.

Avslutade med en halvtimme mediumtung cykling runt nittio i kadens. Försökte mala på med ungefär samma motstånd eftersom det mest var tänkt som lite extra förbränning. Men tristessen övermannade mig och vips körde jag någon minut högkadens och någon minut med tung belastning. Så kan det gå.

Sen var jag slut.

Imorgon skall jag begå löpning eller vad det nu kan tänkas heta när man slaktar en träningsform. En vän från förr hörde av sig och undrade om jag ville göra något. Skulle blivit en cykeltur men hans veclociped fick inte plats i bilen. Så kan det gå, därför skall det lunkas istället. Undrar om ellljusspåret är isfritt?

/ J – mitt mellan passen

Däck! - test av grövre standardäck

17 Feb 2015

Lite i smyg sådär har jag rullat igång försäsongens första däcktest. Det handlar om två varianter av kraftigare standarddäck.

Vintertider är punkteringstider. Inte minst  här i Växjö där det sandas friskt med nålvasst stensplitter. Sen kan väl tilläggas att det både är billigare och miljövänligare än tumlat grus för all del. Och alternativet – helt osandat är inte heller lyckat. Så det är nog något man får leva med.

Ett faktum som jag tog ställning till genom att inför vintern skaffa mig ett par tämligen rejäla 32 mm Continental Contact med extra kevlarförstärkning i slitbanan och vars garanti lovade både nytt däck och slang vid punktering. Den garantin har redan utnyttjats två gånger och nu har jag tappat bort kvittot. Tre punkteringar så här långt den här vintern har gjort mig en smula purken. I sammanhanget kan det tilläggas att det är fler än under flera tusen träningsmil på racern de sista åren.

Så till slut tröttnar man och i det här fallet sammanföll det med en möjlighet att testa några däck åt Bike Bros.

Försäsongens transport och pendlardäck
Försäsongens transport och pendlardäck

Det rör sig om för mig två helt nya bekantskaper. Panaracer har jag kört på  i arla urtid då “Smoke” och “Dart” var däckskombinationen som gällde för den som ville vara hip i skogen. De finns för övrigt i nyutgåva för dem som är intresserade.  Sen dess kan jag inte erinra mig att jag kört på däck därifrån. Bakom Panaracer som varumärke står Panasonickoncernen kan väl tilläggas.

CST är däremot ett märke jag inte känner till alls. Men några snabba sökningar på nätet ger vid handen att de är en av världens största tillverkare av diverse däck till allt från gräsklippare till bilar. Men som cykeldäckstillverkare vet jag inte hur länge de funnits på marknaden.

Panaracer TourGuard Plus från Panasonic
Panaracer TourGuard Plus från Panasonic

Ett ganska tradtionellt mönstrat standardäck
Ett ganska tradtionellt mönstrat standardäck

Däcken kommer främst att användas till transport och pendling då de sitter på min brukscykel. Men de kommer även att få gå några träningsrundor vad det lider.

Eftersom det är vinter kommer underlaget variera. Allt från bar asfalt via ishalka och snö till modd och slask. Med tanke på vart jag befinner mig rent geografiskt kommer det sistnämnda troligen vara tämligen frekvent förekommande. Mest körs det förstås asfalt men även en del grusväg och enklare stig kommer att trakteras. Sen blir det förstås mängder av grusad asfalt och det är väl främst det som skall utvärderas.

CST Salvo High Protection
CST Salvo High Protection

 

Ett grövre mönster med mer rensning erbjuder Salvo.
Ett grövre mönster med mer rensning erbjuder Salvo.

Under den här testperioden kommer jag att undersöka parametrar som:

1. Hållbarhet och slitstyrka vilket inkluderar såväl slitbanans gummi som hur länge reflexerna fungerar, eventuella sprickor i sidoväggarna och naturligtvis punkteringar.

2. Fäste och rull. När det gäller pendlingscyklar är det viktigt hur däcken känns på olika underlag. De får inte vara allt för tungrullade eftersom det förstås tar för mycket kraft samtidigt som det är viktigt att de erbjuder ett bra grepp på såväl asfalt som is, snö och modd. Här är det särskilt viktigt att gummiblandningen inte hårdnar i kyla och blir plastigt hal. Det gör däck värdelösa på vintern men är inte ovanligt i billigare däck.

3. Känsla. Den är bedömningspunkten är mer subjektiv men en nog så viktig parameter även på pendlarcykeln som är en av mina huvudsakliga transportmedel och på vilken jag därmed tillbringar en hel del tid på. Hur däcket känns med avseende på kurvtagning, inbromsningar, accelerationer och hur lätt det rullar på torr asfalt är några saker jag kommer att undersöka.

Nya däck, nu kör vi!
Nya däck, nu kör vi!

Båda däcken är för övrigt försedda med reflexrand på sidan. En detalj jag uppskattar även om min erfarenhet av dessa är att en mix av sandblandat vatten och vägsalt kombinerat med gummiklet från klossarna har en tendens att slita ned och dölja den reflekterande ytan rätt fort. Återstår att se hur de klarar sig på de här däcken.

Rullande rapporter kommer!

/ J – Volvo

#cykligare #knivesandbikes

Mer information hittar du på CSTs hemsida här och från Panaracer här.

Lite i smyg sådär har jag rullat igång försäsongens första däcktest. Det handlar om två varianter av kraftigare standarddäck.

Vintertider är punkteringstider. Inte minst  här i Växjö där det sandas friskt med nålvasst stensplitter. Sen kan väl tilläggas att det både är billigare och miljövänligare än tumlat grus för all del. Och alternativet – helt osandat är inte heller lyckat. Så det är nog något man får leva med.

Ett faktum som jag tog ställning till genom att inför vintern skaffa mig ett par tämligen rejäla 32 mm Continental Contact med extra kevlarförstärkning i slitbanan och vars garanti lovade både nytt däck och slang vid punktering. Den garantin har redan utnyttjats två gånger och nu har jag tappat bort kvittot. Tre punkteringar så här långt den här vintern har gjort mig en smula purken. I sammanhanget kan det tilläggas att det är fler än under flera tusen träningsmil på racern de sista åren.

Så till slut tröttnar man och i det här fallet sammanföll det med en möjlighet att testa några däck åt Bike Bros.

Försäsongens transport och pendlardäck
Försäsongens transport och pendlardäck

Det rör sig om för mig två helt nya bekantskaper. Panaracer har jag kört på  i arla urtid då “Smoke” och “Dart” var däckskombinationen som gällde för den som ville vara hip i skogen. De finns för övrigt i nyutgåva för dem som är intresserade.  Sen dess kan jag inte erinra mig att jag kört på däck därifrån. Bakom Panaracer som varumärke står Panasonickoncernen kan väl tilläggas.

CST är däremot ett märke jag inte känner till alls. Men några snabba sökningar på nätet ger vid handen att de är en av världens största tillverkare av diverse däck till allt från gräsklippare till bilar. Men som cykeldäckstillverkare vet jag inte hur länge de funnits på marknaden.

Panaracer TourGuard Plus från Panasonic
Panaracer TourGuard Plus från Panasonic

Ett ganska tradtionellt mönstrat standardäck
Ett ganska tradtionellt mönstrat standardäck

Däcken kommer främst att användas till transport och pendling då de sitter på min brukscykel. Men de kommer även att få gå några träningsrundor vad det lider.

Eftersom det är vinter kommer underlaget variera. Allt från bar asfalt via ishalka och snö till modd och slask. Med tanke på vart jag befinner mig rent geografiskt kommer det sistnämnda troligen vara tämligen frekvent förekommande. Mest körs det förstås asfalt men även en del grusväg och enklare stig kommer att trakteras. Sen blir det förstås mängder av grusad asfalt och det är väl främst det som skall utvärderas.

CST Salvo High Protection
CST Salvo High Protection

 

Ett grövre mönster med mer rensning erbjuder Salvo.
Ett grövre mönster med mer rensning erbjuder Salvo.

Under den här testperioden kommer jag att undersöka parametrar som:

1. Hållbarhet och slitstyrka vilket inkluderar såväl slitbanans gummi som hur länge reflexerna fungerar, eventuella sprickor i sidoväggarna och naturligtvis punkteringar.

2. Fäste och rull. När det gäller pendlingscyklar är det viktigt hur däcken känns på olika underlag. De får inte vara allt för tungrullade eftersom det förstås tar för mycket kraft samtidigt som det är viktigt att de erbjuder ett bra grepp på såväl asfalt som is, snö och modd. Här är det särskilt viktigt att gummiblandningen inte hårdnar i kyla och blir plastigt hal. Det gör däck värdelösa på vintern men är inte ovanligt i billigare däck.

3. Känsla. Den är bedömningspunkten är mer subjektiv men en nog så viktig parameter även på pendlarcykeln som är en av mina huvudsakliga transportmedel och på vilken jag därmed tillbringar en hel del tid på. Hur däcket känns med avseende på kurvtagning, inbromsningar, accelerationer och hur lätt det rullar på torr asfalt är några saker jag kommer att undersöka.

Nya däck, nu kör vi!
Nya däck, nu kör vi!

Båda däcken är för övrigt försedda med reflexrand på sidan. En detalj jag uppskattar även om min erfarenhet av dessa är att en mix av sandblandat vatten och vägsalt kombinerat med gummiklet från klossarna har en tendens att slita ned och dölja den reflekterande ytan rätt fort. Återstår att se hur de klarar sig på de här däcken.

Rullande rapporter kommer!

/ J – Volvo

#cykligare #knivesandbikes

Mer information hittar du på CSTs hemsida här och från Panaracer här.

Behöver cykelsverige tävlingar? - en provocerande fråga

16 Feb 2015

Jag läste nyss Marcus Perssons förträffliga blogginlägg “Jag vet en som skall ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga” i Bicycling. Utifrån det skulle jag vilja ställa en fråga som kan vara blodtryckshöjande för några:

Behövs tävlingar överhuvudtaget?

Marcus konstaterar nämligen aningen bittert att “Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt”.

För det första kan sägas att jag har ingen anledning i att betvivla hans analys. Han är insatt nog för att få en god bild av sakernas tillstånd. Möjligen kanske det är lite skarpt formulerat för att få igång en livsviktig diskussion men vad han menar framgår med all önskvärd tydlighet.

Så, har han rätt i det han säger eller finns det andra sätt att se på saken?

Jag har själv cyklat i hela mitt liv i olika former. Som transport när jag var liten. Bodde man på landet fanns inte många alternativ. Skaffade aldrig moped, fortsatte istället trampa. Transporten blev så småningom till pendling först till skolbuss, sen till universitet och jobb. Idag har jag tillgång till bil men cyklar ändå. Så småningom hittade jag ut i skogen i början på nittiotalet köra MTB, först i Växjö, sedermera i Lammhult när jag flyttade dit. Då var det stora att köra Finnmarksturen så det gjorde jag ett antal gånger. Parallellt har jag alltid trampat landsväg. Nu de sista åren som medlem i en klubb – Lammhultcyklisterna här i Växjö. Och där någonstans började även trampandet i flock. Fler och fler motionslopp på landsväg blev det och det toppades säsongen -13 när det blev fler än tjugo tävlingar och lopp av olika slag både på väg och i skog.

Varför ställer jag själv upp i lopp och till och med tävlar ibland? Behöver jag det? Är jag ens representativ?

Ja och nej. Jag är ingen tävlingscyklist och skulle inte ens kunna bli om jag så önskade men däremot tillhör jag den ständigt växande skara som ägnar sig åt cyklingens många andra delar och där är jag synnerligen representativ. Och ibland tävlar jag, om än i liten skala. För att det är roligt. För att pressa mig själv ett steg längre.

Men faktum är att det finns stora delar av cykelvärlden som inte alls tävlar eller rättare sagt där tävlingar inte är det primära. Det kan handla om företeelser som subkulturer i fixiesvängen, HPV-träffar, stigcyklister, Ride of Hope, cykelsemestrare och liknande. Sen var vi supercyklarna i Randonneurkretsarna, ni vet brevet-lopp, ultradistanser och liknande. De tävlar inte i ordets vanliga bemärkelse men finns ändå.

Så uppenbart finns ett cykelsverige som existerar och lever i högsta välmåga även utan ett SM i landsvägscykling. För den som tvivlar rekommenderas ett besök på “Happymtbs” synnerligen livskraftiga forum.

Sen har vi en pågående motionsboom i det här landet. Det var ytterst många år sedan så många cyklade i Sverige. Det rapporteras om att cykelförsäljningen slår rekord igen och platserna till de stora jättarna Vätternrundan och Cykelvasan säljer slut på rekordtid. Det trampas på nästan alla småvägar i landet och det körs Mtb i var och varannan buske. Sällan har intresset varit så stort och brett. Då får man gå tillbaks till cykelns storhetstid i Sverige i mitten på det andra seklet.

Men de flesta motionärer tävlar inte även om de förstås kör ett och annat motionslopp som för övrigt inte sällan får  tävlingskaraktär vilket är annan femma.

Ligger därmed Sveriges tvåhjulade centaurer i dödsryckningar och flämtar med sina sista krafter – tävla, jag måste få tävla?  

Svaret på den frågan är enligt mig lika enkel som besvärande:  Nej, det gör de inte. Bevisligen ägnar sig de flesta åt att cykla utan att för den skull tävla. Det är två skilda företeelser som ibland möts. Men är premissen att Sverige skall ha en cykelsport. Då behövs det också tävlingar.

Själv tycker jag att det utarmar cyklingens själ om inte alla nyanser ryms. Jag skulle sakna den del som är tävling även om det inte är min värld. Där finns personligheterna – öden och äventyr att förundras över och att följa, där finns förebilderna för inte minst unga och därmed också tillväxten för cykelsporten. För det är sant att cyklingen i Sverige har en märklig demografisk kurva. Det är inte ungdomar som cyklar. Det är företrädesvis vi – gubbar, som gör det.

Sen beskriver Marcus med svepande penseldrag en föreningslivens död där han säger att “Föreningsliv är idag för många en jakt på enbart fördelar”. Det är ett mantra som ofta upprepas i olika sammanhang. Det må vara sant eller inte och får stå för honom i det här fallet men kanske är det så. Men det är inte konstigt i så fall. Orsaken till det återfinns högre upp på en aggregerad samhällelig nivå. Man kan inte propagera för individualism på ett plan i årtionden och sen förvänta sig att det inte skall sippra nedåt till slut. Diskussionen om det civila samhällets karaktär lär fortgå.

Tiderna gör också att andra uthållighetssporter blöder en smula. Snabba belöningar och mer actionbetonade varianter av redan etablerade sporter har kommit för att stanna. Se bara på alla sprintgrenar i skidor till exempel. Det kanske är så att de långa tävlingarnas tid är förbi? Uthållighetssporter kanske är passé? Det finns dock tecken som tyder på motsatsen.

Vill jag att svensk tävlingscykel skall gå i graven? Nej för tusan! Jag älskar nämligen cykling och cyklar i alla dess former! Det enda som hindrar mig från att ha fler och mer cyklar själv är den ekonomiska aspekten och möjligen utrymmesbrist. För mig är cykling allt från semestercykling med packning, soliga cykelturer till badet, via egna intervallträningspass, motionslopp och lokala tävlingar till DH i Megaavalance, Ashtons galna framfart på trialhoj, hastighetsrekord för HPV, vårklassikerna, TdF och så vidare. Det finns ingen hejd på hur galet kul man kan ha på cykel!

Allt ryms i det cykeluniversum jag vill vara en del av. Det berikar min tillvaro. Där har även tävlingar en plats. Men behöver jag dem – nej det gör jag inte. Men jag funderar ändå över om det inte vore kul att anordna t ex ett GP-lopp i Växjö i samband med Karl-Oskardagarna. Eller kanske ett Rally av plattare karaktär i skogarna runt staden tillsammans med de andra cykelklubbarna här. Idéer finns.

Vad tycker ni andra. Är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för cyklingens fromma?

/ J – främst medcyklist, inte tävlingscyklist

#cykligare #knivesandbikes

Jag läste nyss Marcus Perssons förträffliga blogginlägg “Jag vet en som skall ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga” i Bicycling. Utifrån det skulle jag vilja ställa en fråga som kan vara blodtryckshöjande för några:

Behövs tävlingar överhuvudtaget?

Marcus konstaterar nämligen aningen bittert att “Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt”.

För det första kan sägas att jag har ingen anledning i att betvivla hans analys. Han är insatt nog för att få en god bild av sakernas tillstånd. Möjligen kanske det är lite skarpt formulerat för att få igång en livsviktig diskussion men vad han menar framgår med all önskvärd tydlighet.

Så, har han rätt i det han säger eller finns det andra sätt att se på saken?

Jag har själv cyklat i hela mitt liv i olika former. Som transport när jag var liten. Bodde man på landet fanns inte många alternativ. Skaffade aldrig moped, fortsatte istället trampa. Transporten blev så småningom till pendling först till skolbuss, sen till universitet och jobb. Idag har jag tillgång till bil men cyklar ändå. Så småningom hittade jag ut i skogen i början på nittiotalet köra MTB, först i Växjö, sedermera i Lammhult när jag flyttade dit. Då var det stora att köra Finnmarksturen så det gjorde jag ett antal gånger. Parallellt har jag alltid trampat landsväg. Nu de sista åren som medlem i en klubb – Lammhultcyklisterna här i Växjö. Och där någonstans började även trampandet i flock. Fler och fler motionslopp på landsväg blev det och det toppades säsongen -13 när det blev fler än tjugo tävlingar och lopp av olika slag både på väg och i skog.

Varför ställer jag själv upp i lopp och till och med tävlar ibland? Behöver jag det? Är jag ens representativ?

Ja och nej. Jag är ingen tävlingscyklist och skulle inte ens kunna bli om jag så önskade men däremot tillhör jag den ständigt växande skara som ägnar sig åt cyklingens många andra delar och där är jag synnerligen representativ. Och ibland tävlar jag, om än i liten skala. För att det är roligt. För att pressa mig själv ett steg längre.

Men faktum är att det finns stora delar av cykelvärlden som inte alls tävlar eller rättare sagt där tävlingar inte är det primära. Det kan handla om företeelser som subkulturer i fixiesvängen, HPV-träffar, stigcyklister, Ride of Hope, cykelsemestrare och liknande. Sen var vi supercyklarna i Randonneurkretsarna, ni vet brevet-lopp, ultradistanser och liknande. De tävlar inte i ordets vanliga bemärkelse men finns ändå.

Så uppenbart finns ett cykelsverige som existerar och lever i högsta välmåga även utan ett SM i landsvägscykling. För den som tvivlar rekommenderas ett besök på “Happymtbs” synnerligen livskraftiga forum.

Sen har vi en pågående motionsboom i det här landet. Det var ytterst många år sedan så många cyklade i Sverige. Det rapporteras om att cykelförsäljningen slår rekord igen och platserna till de stora jättarna Vätternrundan och Cykelvasan säljer slut på rekordtid. Det trampas på nästan alla småvägar i landet och det körs Mtb i var och varannan buske. Sällan har intresset varit så stort och brett. Då får man gå tillbaks till cykelns storhetstid i Sverige i mitten på det andra seklet.

Men de flesta motionärer tävlar inte även om de förstås kör ett och annat motionslopp som för övrigt inte sällan får  tävlingskaraktär vilket är annan femma.

Ligger därmed Sveriges tvåhjulade centaurer i dödsryckningar och flämtar med sina sista krafter – tävla, jag måste få tävla?  

Svaret på den frågan är enligt mig lika enkel som besvärande:  Nej, det gör de inte. Bevisligen ägnar sig de flesta åt att cykla utan att för den skull tävla. Det är två skilda företeelser som ibland möts. Men är premissen att Sverige skall ha en cykelsport. Då behövs det också tävlingar.

Själv tycker jag att det utarmar cyklingens själ om inte alla nyanser ryms. Jag skulle sakna den del som är tävling även om det inte är min värld. Där finns personligheterna – öden och äventyr att förundras över och att följa, där finns förebilderna för inte minst unga och därmed också tillväxten för cykelsporten. För det är sant att cyklingen i Sverige har en märklig demografisk kurva. Det är inte ungdomar som cyklar. Det är företrädesvis vi – gubbar, som gör det.

Sen beskriver Marcus med svepande penseldrag en föreningslivens död där han säger att “Föreningsliv är idag för många en jakt på enbart fördelar”. Det är ett mantra som ofta upprepas i olika sammanhang. Det må vara sant eller inte och får stå för honom i det här fallet men kanske är det så. Men det är inte konstigt i så fall. Orsaken till det återfinns högre upp på en aggregerad samhällelig nivå. Man kan inte propagera för individualism på ett plan i årtionden och sen förvänta sig att det inte skall sippra nedåt till slut. Diskussionen om det civila samhällets karaktär lär fortgå.

Tiderna gör också att andra uthållighetssporter blöder en smula. Snabba belöningar och mer actionbetonade varianter av redan etablerade sporter har kommit för att stanna. Se bara på alla sprintgrenar i skidor till exempel. Det kanske är så att de långa tävlingarnas tid är förbi? Uthållighetssporter kanske är passé? Det finns dock tecken som tyder på motsatsen.

Vill jag att svensk tävlingscykel skall gå i graven? Nej för tusan! Jag älskar nämligen cykling och cyklar i alla dess former! Det enda som hindrar mig från att ha fler och mer cyklar själv är den ekonomiska aspekten och möjligen utrymmesbrist. För mig är cykling allt från semestercykling med packning, soliga cykelturer till badet, via egna intervallträningspass, motionslopp och lokala tävlingar till DH i Megaavalance, Ashtons galna framfart på trialhoj, hastighetsrekord för HPV, vårklassikerna, TdF och så vidare. Det finns ingen hejd på hur galet kul man kan ha på cykel!

Allt ryms i det cykeluniversum jag vill vara en del av. Det berikar min tillvaro. Där har även tävlingar en plats. Men behöver jag dem – nej det gör jag inte. Men jag funderar ändå över om det inte vore kul att anordna t ex ett GP-lopp i Växjö i samband med Karl-Oskardagarna. Eller kanske ett Rally av plattare karaktär i skogarna runt staden tillsammans med de andra cykelklubbarna här. Idéer finns.

Vad tycker ni andra. Är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för cyklingens fromma?

/ J – främst medcyklist, inte tävlingscyklist

#cykligare #knivesandbikes

Kära läsare! - bortom 80 000

15 Feb 2015

Ni som tittar in här är i gott sällskap, bara så ni vet!

Den här bloggen startades som ett projekt initierat av en herr M på Iris Hadar när jag var en del av deras verksamhet för ett par år sedan. Det var aldrig menat att den skulle läsas av någon utan låg och snurrade på deras lokala intranät ett tag tillgänglig endast för dem som visste att den fanns där. Sen tyckte någon att jag skulle lägga ut den till allmän beskådan. Så det gjorde jag.

Och på den vägen är det. Numera tycker jag faktiskt att det är oerhört kul att någon trots allt vill läsa det jag skriver. Antalet läsare ökar sakta men säkert och ligger nuförtiden mellan 3500-4000 per månad även om det tycks lite säsongsbetonat.

Apropå säsong. Minns den sommar som var och dröm om den som kommer!
Apropå säsong. Minns den sommar som var och dröm om den som kommer! 

Förmodligen skulle jag få fler läsare och träffar om jag inte var en orakad skäggig medelålders man som skriver om så pass smala ämnen som cyklar och knivar. Jag tror mig veta att om jag varit en ung blond storstadsbrud som bloggat om nattliv, mode och kläder och kryddat med lite sex hade jag fått fler träffar på en dag än vad jag fått totalt.

Men skomakaren blev vid sin läst till allas lättnad. 

Det här året tänkte jag därför fortsätta att dela med mig av stort och smått i cykelväg. Mest smått faktiskt – jag har fått en del input från er läsare som säger att det uppskattas. Det kommer därför som vanligt att bli en hel del kåserande om min cykelvardag bestående av pendling, transport och träning och de sorger och glädjeämnen det bjuder på.

Utöver det blir förstås rapporter från vad som händer i en cykelklubb som Lammhultcyklisterna, måndags- och lördagsturer och annat som dyker upp i den vägen. Jag ämnar även köra en del lokala tävlingar och delta i ett antal motionslopp både på landsväg och i skogen den här säsongen och om det kommer jag förstås plita ned några rader. De inslagen brukar vara mycket uppskattade har jag noterat i statistiken. Emellanåt kommer det att stoppas in ett test eller två på olika produkter.

Sen blir man understundom en smula upprörd och behöver skriva av sig eller göra sin röst hörd. Då blir det ord och inga visor om ämnen som rör cyklism i olika skepnader. Trafik, cykel och miljöfrågor ligger där i bakgrunden även om det inte är mitt huvudfokus. Det finns de som sköter det bättre än jag.

Några knivtexter blir det förstås också. Ni är trots allt rätt många som tittar in här bara för dem. Jag är en av de få i detta land som skriver om knivar på det här sättet har jag noterat. Ett tag funderade jag på att dela upp bloggen i två delar men det projektet ligger på is för tillfället så den som inte finner nöje i det ena eller andra får helt sonika hoppa över det ämne som inte intresserar.

Nu rullar hjulen vidare på väg och stig. Det är bara att hoppas att de förblir runda och inte spårar ur men jag känner på mig att det här kommer att bli en bra säsong på lite olika vis. På återseende!

/ J – helt enkelt

Ni som tittar in här är i gott sällskap, bara så ni vet!

Den här bloggen startades som ett projekt initierat av en herr M på Iris Hadar när jag var en del av deras verksamhet för ett par år sedan. Det var aldrig menat att den skulle läsas av någon utan låg och snurrade på deras lokala intranät ett tag tillgänglig endast för dem som visste att den fanns där. Sen tyckte någon att jag skulle lägga ut den till allmän beskådan. Så det gjorde jag.

Och på den vägen är det. Numera tycker jag faktiskt att det är oerhört kul att någon trots allt vill läsa det jag skriver. Antalet läsare ökar sakta men säkert och ligger nuförtiden mellan 3500-4000 per månad även om det tycks lite säsongsbetonat.

Apropå säsong. Minns den sommar som var och dröm om den som kommer!
Apropå säsong. Minns den sommar som var och dröm om den som kommer! 

Förmodligen skulle jag få fler läsare och träffar om jag inte var en orakad skäggig medelålders man som skriver om så pass smala ämnen som cyklar och knivar. Jag tror mig veta att om jag varit en ung blond storstadsbrud som bloggat om nattliv, mode och kläder och kryddat med lite sex hade jag fått fler träffar på en dag än vad jag fått totalt.

Men skomakaren blev vid sin läst till allas lättnad. 

Det här året tänkte jag därför fortsätta att dela med mig av stort och smått i cykelväg. Mest smått faktiskt – jag har fått en del input från er läsare som säger att det uppskattas. Det kommer därför som vanligt att bli en hel del kåserande om min cykelvardag bestående av pendling, transport och träning och de sorger och glädjeämnen det bjuder på.

Utöver det blir förstås rapporter från vad som händer i en cykelklubb som Lammhultcyklisterna, måndags- och lördagsturer och annat som dyker upp i den vägen. Jag ämnar även köra en del lokala tävlingar och delta i ett antal motionslopp både på landsväg och i skogen den här säsongen och om det kommer jag förstås plita ned några rader. De inslagen brukar vara mycket uppskattade har jag noterat i statistiken. Emellanåt kommer det att stoppas in ett test eller två på olika produkter.

Sen blir man understundom en smula upprörd och behöver skriva av sig eller göra sin röst hörd. Då blir det ord och inga visor om ämnen som rör cyklism i olika skepnader. Trafik, cykel och miljöfrågor ligger där i bakgrunden även om det inte är mitt huvudfokus. Det finns de som sköter det bättre än jag.

Några knivtexter blir det förstås också. Ni är trots allt rätt många som tittar in här bara för dem. Jag är en av de få i detta land som skriver om knivar på det här sättet har jag noterat. Ett tag funderade jag på att dela upp bloggen i två delar men det projektet ligger på is för tillfället så den som inte finner nöje i det ena eller andra får helt sonika hoppa över det ämne som inte intresserar.

Nu rullar hjulen vidare på väg och stig. Det är bara att hoppas att de förblir runda och inte spårar ur men jag känner på mig att det här kommer att bli en bra säsong på lite olika vis. På återseende!

/ J – helt enkelt

TRAFIKVETT! - ett upprop eller kanske snarare utrop

13 Feb 2015

Ärade systrar och bröder, cyklister och medpendlare. Till er som inte lärt er trafikreglerna – gör det snarast och vänligen följ dem sedan. Det underlättar för oss alla. Så slipper vi skadas och dö!

 

Det gäller såväl framförande av bepansrade fordon som velocipeder.

 

Till er andra som redan känner till dem och åtminstone följer högerregeln och är allmänt trevliga och uppmärksamma. Fortsätt så!

 

Idag höll jag på att krocka med en dam på cykel på vägen hem. Hon hade till och med mage att fräsa åt mig där jag kom susande i godan ro.

 

Det hade hon inte rätt till varpå jag blev tvärilsk och vräkte ur mig både kraftuttryck, förbannelser och eder uppblandat med en och annan ren svordom. Hon kom nämligen från vänster, i en rondell som jag var på väg ut ur och hon körde på övergångsstället. Ändå ansåg människan tydligen att hon hade någon from av företräde. Det övergår mitt förstånd hur hon resonerade. Jag stannade inte kvar för att ta reda på det. Risken fanns att jag hade stoppat damen i en snödriva med huvudet före i så fall.

 

När jag ändå håller på – ni pratar väl inte i mobiltelefon när ni cyklar? Jag har nästankrockat med några sådana individer med. Försök att bromsa hårt med endast en hand på styret och en telefon i handen så får ni se hur trafiksäkert det är!

 

Vi cyklister behöver inte försöka köra ihjäl varandra också. Den detaljen sköter patologiska bilister så bra ändå.

 

/ J – skriver av sig

Ärade systrar och bröder, cyklister och medpendlare. Till er som inte lärt er trafikreglerna – gör det snarast och vänligen följ dem sedan. Det underlättar för oss alla. Så slipper vi skadas och dö!

 

Det gäller såväl framförande av bepansrade fordon som velocipeder.

 

Till er andra som redan känner till dem och åtminstone följer högerregeln och är allmänt trevliga och uppmärksamma. Fortsätt så!

 

Idag höll jag på att krocka med en dam på cykel på vägen hem. Hon hade till och med mage att fräsa åt mig där jag kom susande i godan ro.

 

Det hade hon inte rätt till varpå jag blev tvärilsk och vräkte ur mig både kraftuttryck, förbannelser och eder uppblandat med en och annan ren svordom. Hon kom nämligen från vänster, i en rondell som jag var på väg ut ur och hon körde på övergångsstället. Ändå ansåg människan tydligen att hon hade någon from av företräde. Det övergår mitt förstånd hur hon resonerade. Jag stannade inte kvar för att ta reda på det. Risken fanns att jag hade stoppat damen i en snödriva med huvudet före i så fall.

 

När jag ändå håller på – ni pratar väl inte i mobiltelefon när ni cyklar? Jag har nästankrockat med några sådana individer med. Försök att bromsa hårt med endast en hand på styret och en telefon i handen så får ni se hur trafiksäkert det är!

 

Vi cyklister behöver inte försöka köra ihjäl varandra också. Den detaljen sköter patologiska bilister så bra ändå.

 

/ J – skriver av sig

International Winter Bike to Work Day

13 Feb 2015

 

Idag, fredag den trettonde av alla dagar, är det “International Winter Bike to Work Day” eller “Vintercyklingens dag” fritt översatt. Ett sätt att uppmärksamma cykelpendling som ett alternativ till bilen.

 

Dagen till ära ramlade det dessutom ned en mängd vitt fluff i huvudet på oss bosatta i det innersta av Småland. Moder natur är med och firar. Jag cyklar som vanligt.

 

Häng på du med!

 

 

Idag, fredag den trettonde av alla dagar, är det “International Winter Bike to Work Day” eller “Vintercyklingens dag” fritt översatt. Ett sätt att uppmärksamma cykelpendling som ett alternativ till bilen.

 

Dagen till ära ramlade det dessutom ned en mängd vitt fluff i huvudet på oss bosatta i det innersta av Småland. Moder natur är med och firar. Jag cyklar som vanligt.

 

Häng på du med!

 

Att sadla om - jotack, eller snarare Yutaak

12 Feb 2015

Ett antal sadelmärken och modeller har jag hunnit pröva under åren. Men det märke jag varit någorlunda trogen är Selle Italia. Inte för att jag vet om de är “bäst” eller ej men de har fungerat och sadlar byter man inte hur som helst. Smaken är visserligen som baken men den får inte vara för bred eller hur det nu var.

Den här gången slumpade det sig så att det blev ytterligare en modell från Italien. Men det var inte direkt planerat måste erkännas. Annars brukar jag närma mig dylika köp med ett tämligen strukturerat förhållningssätt.

Selle Italia Yutaak Kevlar
Selle Italia Yutaak Kevlar

 

Nu blev det snabbare ryck eftersom det är något sorgligt över sadlar på trekvart och dessutom blir cykeln en aning tungjobbad utan den detaljen.

Eftersom jag ändå skulle till Bike Bros i några andra ärenden som att hämta däck och prova stiliga LC-kläder så passade jag på att klämma på några sadlar.

Några sadlar av märket “PRO” fanns till försäljning till förmånligt pris men gick bort direkt efter mina tidigare dåliga erfarenheter av hållbarheten. “Prologo” ser jäkligt bra och bekväma ut men de kostar därefter och min plånbok tillåter inte dylika utsvävningar för tillfället. Klurade därför på alternativen. Bäst jag stod där undrade herr H om “det här kunde vara något” och slängde fram en sadel som jag synade. Den såg inte för illa ut – syndigt svartblank som den var även om de mystiska vingarna såg suspekta ut.

Vibram har haft ett finger med i spelet och står för dämpningen
Vibram har haft ett finger med i spelet och står för dämpningen

Egentligen hade jag inte tänkt köpa just den här modellen. Faktum är att jag aldrig sett den eller ens hört talas om den tidigare. Nu har jag förstått att den är en variant som har några år på nacken och den lilla kritik jag tagit del av i efterhand har väl i ärlighetens namn inte varit direkt lysande.

På frågan om han själv kört på sadeln sades något i stil med “eeh, öh…ja, en gång provade jag den på en Merida”. Om det utlåtandet var en rekommendation eller ej är svårare att svara på.

Det blir spännande att se om den passar min ändalykt överhuvudtaget. Den borde göra det eftersom den är av samma märke och har ungefär samma yttermått som min gamla sadel. Men det där är inte alltid helt logiskt och egentligen var jag på jakt efter en plattare profil. Den borde vara hållbar då det är en specifik Mtb-sadel och inte alls lika lätt som min SLR XP. Blir intressant att se om den är mer tålig för även den här har titanräls.

Det blev lite av ett impulsköp mest beroende på att jag fick ett bra pris. Å andra sidan är det en testsadel. Men det är inte körd på så sliten är den inte.

Inte bara ett sadeltest för mig utan en riktig testsadel
Inte bara ett sadeltest för mig utan en riktig testsadel

Jag är en smula orolig för att skarvarna mellan kevlarförstärkningarna och resten av materialen skall vara obekväma. Hade dylika på en gammal närmast antik sadel från nittiotalet med det långa namnet Selle Italia Flite Titanium Kevlar. Den formligen åt cykelbyxor. Risken finns väl att den här gör det också. Får väl överväga att krypa till korset och köra i fladderbyxor, förlåt baggyshorts.

Sen undrar jag om “vingarna” har någon egentlig funktion eller om de bara är där för att skylta med att Vibram står för dämpningen. De andra gummiförstärkningarna verkar mer genomtänkta. Läderklädda sadlar har ju en tendens till att slitas både runt nosen, aktern och längs sidorna. Inte minst om man råkar tippa ibland vilket är lätt hänt i skogen. Akterförstärkningen här borde förhindra slitage där och det finns även lite gummi på undersidan av nosen som ökar friktionen när man bär cykeln. Det kan jag både mista och ha eftersom jag oftast greppar min cykel vid dämparen istället.

Lovar att återkomma med en testrapport när jag hunnit köra ett tag på den. Men det skall bli skönt att sadla om!

/ J – utan sadel i Tyrolen

#cykligare #knivesandbikes

Ett antal sadelmärken och modeller har jag hunnit pröva under åren. Men det märke jag varit någorlunda trogen är Selle Italia. Inte för att jag vet om de är “bäst” eller ej men de har fungerat och sadlar byter man inte hur som helst. Smaken är visserligen som baken men den får inte vara för bred eller hur det nu var.

Den här gången slumpade det sig så att det blev ytterligare en modell från Italien. Men det var inte direkt planerat måste erkännas. Annars brukar jag närma mig dylika köp med ett tämligen strukturerat förhållningssätt.

Selle Italia Yutaak Kevlar
Selle Italia Yutaak Kevlar

 

Nu blev det snabbare ryck eftersom det är något sorgligt över sadlar på trekvart och dessutom blir cykeln en aning tungjobbad utan den detaljen.

Eftersom jag ändå skulle till Bike Bros i några andra ärenden som att hämta däck och prova stiliga LC-kläder så passade jag på att klämma på några sadlar.

Några sadlar av märket “PRO” fanns till försäljning till förmånligt pris men gick bort direkt efter mina tidigare dåliga erfarenheter av hållbarheten. “Prologo” ser jäkligt bra och bekväma ut men de kostar därefter och min plånbok tillåter inte dylika utsvävningar för tillfället. Klurade därför på alternativen. Bäst jag stod där undrade herr H om “det här kunde vara något” och slängde fram en sadel som jag synade. Den såg inte för illa ut – syndigt svartblank som den var även om de mystiska vingarna såg suspekta ut.

Vibram har haft ett finger med i spelet och står för dämpningen
Vibram har haft ett finger med i spelet och står för dämpningen

Egentligen hade jag inte tänkt köpa just den här modellen. Faktum är att jag aldrig sett den eller ens hört talas om den tidigare. Nu har jag förstått att den är en variant som har några år på nacken och den lilla kritik jag tagit del av i efterhand har väl i ärlighetens namn inte varit direkt lysande.

På frågan om han själv kört på sadeln sades något i stil med “eeh, öh…ja, en gång provade jag den på en Merida”. Om det utlåtandet var en rekommendation eller ej är svårare att svara på.

Det blir spännande att se om den passar min ändalykt överhuvudtaget. Den borde göra det eftersom den är av samma märke och har ungefär samma yttermått som min gamla sadel. Men det där är inte alltid helt logiskt och egentligen var jag på jakt efter en plattare profil. Den borde vara hållbar då det är en specifik Mtb-sadel och inte alls lika lätt som min SLR XP. Blir intressant att se om den är mer tålig för även den här har titanräls.

Det blev lite av ett impulsköp mest beroende på att jag fick ett bra pris. Å andra sidan är det en testsadel. Men det är inte körd på så sliten är den inte.

Inte bara ett sadeltest för mig utan en riktig testsadel
Inte bara ett sadeltest för mig utan en riktig testsadel

Jag är en smula orolig för att skarvarna mellan kevlarförstärkningarna och resten av materialen skall vara obekväma. Hade dylika på en gammal närmast antik sadel från nittiotalet med det långa namnet Selle Italia Flite Titanium Kevlar. Den formligen åt cykelbyxor. Risken finns väl att den här gör det också. Får väl överväga att krypa till korset och köra i fladderbyxor, förlåt baggyshorts.

Sen undrar jag om “vingarna” har någon egentlig funktion eller om de bara är där för att skylta med att Vibram står för dämpningen. De andra gummiförstärkningarna verkar mer genomtänkta. Läderklädda sadlar har ju en tendens till att slitas både runt nosen, aktern och längs sidorna. Inte minst om man råkar tippa ibland vilket är lätt hänt i skogen. Akterförstärkningen här borde förhindra slitage där och det finns även lite gummi på undersidan av nosen som ökar friktionen när man bär cykeln. Det kan jag både mista och ha eftersom jag oftast greppar min cykel vid dämparen istället.

Lovar att återkomma med en testrapport när jag hunnit köra ett tag på den. Men det skall bli skönt att sadla om!

/ J – utan sadel i Tyrolen

#cykligare #knivesandbikes

Morgondramatik

12 Feb 2015

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Jag såg framför mig en lugn morgon där jag gick upp en smula tidigare än vanligt för att ägna mig åt lite för dagen nödvändigt pyssel. Så blev det nu inte.

Orsaken är lika enkel som bedräglig. Jag försov mig. Detta trots att min kära C ringde och väckte mig en extra gång. Det gjorde dagens morgonpendling betydligt mer dramatisk än jag tänkt mig. Anledningen till sömnkoman var att jag trots en rejäl förkylning valde att träna igår. Planen var enkel och i mitt tycke genial. Ta det lugnt och metodiskt och inte låta pulsen rusa. Jag hade inte feber och hade tillbringat ett och ett halvt dygn i sängen. Det gick väl sådär. Genom uppvärmningen höll det och kroppen svarade bra. Sen for djävulen i mig och jag råkade jag maxa viktmagasinen på fyra maskiner på mina 3×8:or och det var inte så lyckat visade det sig i efterhand. Var yr hela kvällen sen.

Det gjorde att jag inte kunde sova och extra sömntabletter inmundigades. Därför vaknade jag groggy i morse fem minuter innan jag skulle vara på jobbet. Inte heller det är extremt dramatiskt men om det kombineras med att det “pyssel” jag skulle ägnat mig åt var att byta min trasiga sadel så blir det genast mer spännande.

Att sedan halvt stående, lätt stödjande på den kapsejsade sadeln ta sig till jobbet med skrikande lårmuskler i den fläckvisa halkan och en skrällhosta som gjorde sig påmind över hela nejden det var en utmaning. Motivationen bestod i att inte bli eunuck.

Nu mer kaffe!

/ J – inte offer för omständigheterna men för mig själv

#cykligare #knivesandbikes

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Jag såg framför mig en lugn morgon där jag gick upp en smula tidigare än vanligt för att ägna mig åt lite för dagen nödvändigt pyssel. Så blev det nu inte.

Orsaken är lika enkel som bedräglig. Jag försov mig. Detta trots att min kära C ringde och väckte mig en extra gång. Det gjorde dagens morgonpendling betydligt mer dramatisk än jag tänkt mig. Anledningen till sömnkoman var att jag trots en rejäl förkylning valde att träna igår. Planen var enkel och i mitt tycke genial. Ta det lugnt och metodiskt och inte låta pulsen rusa. Jag hade inte feber och hade tillbringat ett och ett halvt dygn i sängen. Det gick väl sådär. Genom uppvärmningen höll det och kroppen svarade bra. Sen for djävulen i mig och jag råkade jag maxa viktmagasinen på fyra maskiner på mina 3×8:or och det var inte så lyckat visade det sig i efterhand. Var yr hela kvällen sen.

Det gjorde att jag inte kunde sova och extra sömntabletter inmundigades. Därför vaknade jag groggy i morse fem minuter innan jag skulle vara på jobbet. Inte heller det är extremt dramatiskt men om det kombineras med att det “pyssel” jag skulle ägnat mig åt var att byta min trasiga sadel så blir det genast mer spännande.

Att sedan halvt stående, lätt stödjande på den kapsejsade sadeln ta sig till jobbet med skrikande lårmuskler i den fläckvisa halkan och en skrällhosta som gjorde sig påmind över hela nejden det var en utmaning. Motivationen bestod i att inte bli eunuck.

Nu mer kaffe!

/ J – inte offer för omständigheterna men för mig själv

#cykligare #knivesandbikes