Heldag i cykelns tecken…

20 Okt 2014

…var utlovat på klubbens hemsida.

Själv hade jag av olika orsaker inte tänkt delta alls i lördagens begivenheter. Borde kanske inte gjort det heller när jag tänker efter men ni vet hur det kan bli när cykellusten tränger på och blir för stark.

Morgonens tempo stod jag i vilket fall som helst över. Det var barnhelg och vare sig jag eller min rygg var vaken vid den tiden. Vädret lockade inte allt för mycket det heller med sju-åtta plusgrader, blåst och regnet hängande i luften. Varm säng och lång helgfrukost med familjen vann kampen om intresset.

Fick senare höra från grannen som har gård utåt Gasslanda att han sett en massa cyklister fara omkring som skållade råttor längs med vägarna på förmiddagen så det hela verkade avlöpt väl.

 

Landsväg

 

Efter att ha kört en ytterst skitig och tung Växjöruntrunda på fredagen ämnade jag ta ett lugnt pass på hybriden på lördagen. Men sen smög sig idén på att det kunde vara trevligt att få sällskap och jag visste att landsvägsturen som var planerad för cykeldagen skulle gå av stapeln klockan ett. Jag kunde hänga på den gemensamma delen ut till Rottne för att sedan i sakta mak ta mig hem därifrån på egen hand tänkte jag lite klurigt.

Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan 
Samling vid Vais-torpet inför landsvägsrundan

Sagt och gjort. Efter att ha oljat och pumpat racern jag inte sneglat på under hela hösten så bar det av mot samlingen vid Vais-torpet. Kan väl inte påstå att vi blev någon folkmassa men något tiotal personer bildade en liten men entusiastisk klunga. Färden bar via Sandsbro ut mot Gårdsby och Gasslanda för att sedan vika av mot Rottne. Från rondellen var “frifart” planerad och det något inofficiella KM i landsväg skulle ta sin början.

Farten var inte överdrivet hög till en början och jag hakade på. Hur fort det gick har jag verkligen ingen aning om då min j-a dator slutat fungera. Herr Långström undrade på vägen ut om jag tänkte köra omkull eftersom jag konstant fipplade med tekniken under vilt svärande. Vilan hade inte gjort den gott utan någon knapp hade bestämt sig för att lägga av varpå den inte gick att nollställa. I försöken att fixa detta gick den mikroskopiska flärpen som håller den på plats av. Skitdator, undvik Scio! Nu blir det en ny.

Första delen av färden till Rottne hade varit ytterst angenäm. Lugnt prattempo, någon paus och vinden i ryggen bidrog. Sen hade min rygg beslutat sig för att vara någorlunda samarbetsvillig vilket jag var ytterst tacksam för.

“Då kör vi” tänkte jag. I snålblåsten frös jag något och för att åtgärda det gick jag upp i täten och drog en liten bit i slakmotan förbi Borlanda. Var tvungen att känna på cykeln. Den kändes ovan och lätt obekväm efter det långa uppehållet. Lite som ett par nytvättade jeans. Även låren kändes obekväma men det är ett naturtillstånd nuförtiden.

Sen vek vi av i riktning tillbaks mot Växjö igen och jag fann mig i täten ett ögonblick efter att ha gjort ett litet ryck utför. Jag var fortfarande inte varm och vi hade nu en ganska påtaglig motvind vilket jag redan på ett tidigt stadium insett skulle bli fallet. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att hänga med tillbaks eftersom värken inte var för illa.

Slakmotan förbi Stojby är alltid kärv att hålla hög fart uppför och den här dagen var inget undantag i snålblåsten och därför undvek jag nogsamt att ligga i täten. Höll mig i mitten av gruppen och sneglade aningen på vad de andra gjorde. Vid det här laget hade vår lilla grupp decimerats med ett par personer. Vid krönet tryckte Tony på och gjorde en fartökning. Jag misstänkte att han sett en öppen mun och det verkade vara med sanningen överensstämmande för vips försvann någon till. En lucka uppstod och så var vi bara fyra för en stund. Jag hörde mig själv ropa “lucka” men vi gasade inte fort nog och luckan tätades snabbt.

Vi trampade efter bästa förmåga på mot stan och det hägrande målet vid Långarör. Ingen exploderade i några ryck och utbrytningsförsök eftersom det troligen varit självmord i motvinden. Jag kände mig rätt pigg men eftersom jag är dåligt tränad med för få mil i benen i år kunde jag knappast köra ifrån någon utan var rätt glad över att inte vara avhängd. Motvind är inte mitt rätta element men det verkar ändå som det bekommer andra ännu mer. Så på något vis utkristalliserade sig ändå en tätkvartett på de sista raksträckorna.

Jag får erkänna att jag i sista slakmotan såg att Pelle sett aningen krokig ut de sista förningarna och gjorde en fartökning och sen var vi bara tre.

Nöjd med min dag och i glädjen över att smärtan från korsryggen höll sig i schack struntade jag rätt mycket i själva slutspurten. När det var tre, fyrahundra meter kvar låg jag i täten och borrade. Min enda chans hade varit att släppa fram de andra, glida ner några få meter och sen ta sats för kung och fosterland. Med min kroppshydda tar det lite tid att accelerera. Nu blev det inte så. På min rulle låg Anders och var glad och bakom honom vilade sig Tony. Resultatet var lätt uträknat. De slog mig enkelt de sista metrarna in mot den imaginära mållinjen.

Men vilket seger – det var skitkul och gjorde inte ont alls! 

Vi rullade sen i gemensam tropp tillbaks mot Vaistorpet och jag avvek mot hemmet för lite näringsintag. Det här med att äta hade jag i hastigheten glömt eftersom cykelrundan inte direkt  varit planerad.

 

Mountainbike – eller i mörket är alla katter grå

 

Nu gav rundan på förmiddagen mersmak så jag beslöt på stående fot att vara med och köra även på kvällen. Min sjukgymnast anser att jag inte borde lyfta, bära eller böja mig framåt på några veckor. Och de inskränkningarna ställer onekligen till det när man skall köra Mtb i mörker men jag tänkte att jag kunde ta det lite piano. En bra plan som inte riktigt höll hela vägen skulle det visa sig.

För att alls kunna delta var jag tvungen att få i ordning min belysning som jag hittills inte använt den här hösten. Det visade sig inte vara helt enkelt men efter ett par hysteriska utbrott, ett frenetiskt mekande och en av mig något uppstressad omgivning satt en lampa monterad på hjälmen och en på styret. Kraften hos eltejp, buntband och en förstående familj skall aldrig underskattas.

Jag kom iväg till slut och hittade några glada själar kring en brasa upp vid Vais men det får väl erkännas att om vi varit få på dagen var vi nu ännu färre, åtminstone som skulle cykla. Sen tillkom ett antal familjemedlemmar som tänkte heja på vid starten och avnjuta lite grillad korv.

Vi rullade iväg på ett provvarv strax över klockan sex  medan mörkret sänkte sig allt mer. Varvet var roligt och tekniskt och det kluriga för mig var att försöka memorera hur banläggare Micke och Petter tänkt sig sträckningen för stigarna känner jag annars väl. Det visade sig inte fungera ändå för min del eftersom jag senare trots detta lyckades navigera in på sidospår. Banan utgjordes av två slingor om cirka två kilometer vardera där den sista bestod av “El Plomo”.

Det tog inte lång tid innan jag insåg att det här skulle bli en motig historia även om jag kände mig vid gott mod. Regnandet de sista dagarna har gjord marken tämligen mjuk och den fuktiga luften gjorde stenar och rötter hala. Och är det något det finns gott om i Fyllerydsskogen så är det stenar och rötter så även vid torrt före så skumpar det bra mycket och den vattensjuka marken gjorde att det rullade tungt. Lägg därtill ett par mil i benen sen tidigare på dagen och mörker och du har en rejäl utmaning.

tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson
tomte i Fyllerydsskogen. foto: Maria Jonsson

 

 

Genomkörningen tog rätt lång tid så barnen som väntat på att vi skulle komma tillbaks började bli otåliga. Men till slut kom vi iväg – alla fyra. Jag tog raskt ledningen genom den första grinden och ledde faktiskt i flera hundra meter in på den första stigen. Lamporna fungerade väl och jag såg i alla fall. De andra låg strax bakom såg jag på ljuskäglorna som förföljde mig även om jag mest koncentrerade mig på att hålla rätt spår. Till vänster brukar jag vanligtvis lägga mig på den här stigen. Sen kom första felkörningen. Jag såg en av vimplarna som markerade banan och en stig i ögonvrån till vänster och dök in där. De andra fortsatte framåt där det var tänkt att vi skulle köra. Jag såg deras lampor mellan trädstammarna. Jag fortsatte min tvärstig som dock är mycket mindre och långsammare. Där tappade jag de första hundra metrarna. De andra tappade jag strax därefter uppför den första branta backen då min cykel resolut vägrade växla ned till minsta klingan fram. Och jag är inte stark nog att ta det motlutet på mellandrevet så det var bara att hoppa av och springa.

Därefter försökte jag jaga ikapp de andra vilket inte gick så bra. Dels var de andra snabbare än mig och dels är det inte bra att stressa eftersom det då är lätt att tappa rytmen i skogen. Sen är jag inte van vid att köra på stig i mörker vilket inte underlättade det heller. Därför körde jag fel en gång till. Mot mitten av El Plomo såg jag ett ljus dansande i mörket. Det visade sig vara Anders. Enda felet var att jag mötte honom! F-n, jag “fuskade” också. Nåja, hakade på honom i några hundra meter innan han gled  iväg från mig i mörkret. Eftersom jag nu ändå inte hade någon chans att hinna ifatt försökte jag ha kul och hitta flytet igen. Det gick inte alls. Eller jo, lite kul hade jag men ryggen hade börjat göra fruktansvärt ont och det gjorde att jag tappade ännu mer kraft.

Sen var det riktigt jäkla halt på alla rötter och det är inte mitt bästa före ens med de bästa förutsättningarna som god form och dagsljus. Allt bidrog till att jag tog totalt slut. Andra varvet kördes helt själv och den enda levande själ jag såg var Maria som stod vid passeringen och fotade.

Det var varmt i skogen i lä av träden och snålblåsten från tidigare på dagen var borta. Svetten lackade och låren skrek. Ingen kraft kvar, dödstrött och med en rygg som kändes som den skulle gå av. Sista varvet blev mest en kamp för att ta mig runt måste jag erkänna. Det gick mer på tvären än framåt och all rytm och flyt var borta. Jag körde in i allt i stället för runt och över. Dunsade klumpigt framåt i snigeltempo och i ett tekniskt parti fick jag bära cykeln istället för att cykla.

Till slut närmade sig målet och jag kunde höra de andra heja på mig. Jag var mest glad över att de  inte skickat ut en efterlysning till missing people.

Först i mål var återigen Tony som för övrigt lyckades med den bedriften tre gånger under dagens lopp. Å andra sidan var klassindelningen generös vilket innebar att jag fick första pris i H42.

En stund, lite småprat och några korvar senare och halvt genomfrusen  begav jag mig hemåt i mörkret nöjd med dagen och sällskapet men med en smärtande rygg. Den där sista turen var nog inte helt lyckad får väl medges.

/ J – skogstomte

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt