Det är soligt idag. Och kallt i skuggan på morgonkvisten. Tydligen hade hon rätt, det gör jävligt ont när knoppar brister. Men här är i alla fall vackert väder. Det är här det håller till och inte söderut som jag naivt trodde. Vis blir man av erfarenheten.
Igår hade jag vägarna förbi Romeleåsen och tänkte mig därför ett ett distanspass på Mtb i soligt vårväder, vackra omgivningar och nya stigar. Så blev det inte!
Vid avfärd kring sexsnåret lyste solen hemma i Växjö och förutsättningarna såg bra ut. Bilfärden gick fort på de vid den här tiden nästan öde vägarna.
Väl framme tog jag mig en kopp kaffe och mumsade på en färsk bulle inhandlad på Coop i Veberöd. Sen fällde jag sätet och slumrade ett tag. Jag var trött och ville att solen skulle hinna värma lite innan start.
Jag vaknade så småningom, klädde mig efter bästa förmåga, monterade cykeln och begav mig åstad. Redan efter några få meter kände jag att det här skulle bli en motig historia. Det hade i och för sig termometern och flaggorna redan antytt. Det blåste så friskt att de stod rakt ut. Det gick banne mig att lästa det finstilta om tillverkare nere i hörnet. Jag cyklade som oftast ut mot vinden för att inte få en alltför besvärlig hemfärd.
Ibland vinner dock optimisten inombords och jag cyklar glatt mot allt vett och förnuft ut i medvind i hopp om att den skall mojna tills jag skall hem. Det blir sällan så. Men benen blir starkare.
Efter ett tag passerade jag en något obsolet vägskylt som minde om att tiden tar föga hänsyn till mänskliga aktiviteter. Jag valde ett annat spår och fortsatte på min utstakade stig.
Tyvärr var jag helt slut från början och det gick saaaaakta. Benen kändes som två blöta stockar av svartek uppgrävda ur en myr. Och situationen förbättrades inte av att det var runt 7-8 grader i luften och blåste kraftigt. Solen hade för länge sedan gått i moln. För att bekräfta att det här var en misärtur som inte tänkte ta sig så började det regna. Inte mycket, bara för att markera och göra mig precis sådär lagom genomfuktig så jag skulle bli ännu kallare när jag kom ut ur lä från skogen. Jag tyckte att det var passande på något vis.
Något senare kom jag in på Skåneleden och höll mig till den ett tag. Vackert, öde den här dagen och kallt.
Såg under färds gång något jag inte sett på ett tag. Energiskog. Någon sådan hade jag inte cyklat i troligen därför att det är nästan omöjligt. Så det var jag tvugen att pröva på. Det är trångt och en smula bökigt och enformigt.
Kroppen vaknade aldrig. Känslan av fysisk bedrövelse stannade kvar. Det blev inte en så bra tur som jag önskade och aldrig så roligt som jag haft i de här trakterna förut. Men så är det ibland. Begav mig åter mot bilen och var tillbaks efter bara två timmar. Nedkyld och trött. Väl tillbaks tittade solen fram i glimtar och jag passade då på att gå över cykeln bara för att upptäcka några nya skavanker.
Idag schyklar jag nog inte. Bäst att inte utmana någon vädergud.
/ J – åsarnas betvingare
#cykligare #knivesandbike
