Att sätta ner foten

På besök i uppväxtstaden Jönköping över helgen och passade på att ta mig en tur med Cykellistan, som ordnade spontanträning på förmiddagen. 6 mil och runt 27-30 km/h utlovades – perfekt. Strax efter klockan åtta på morgonen trampade jag i väg till den angivna macken på Barnarpsgatan. På vägen dit tänkte jag på vad fantastiskt, och unikt kanske, det är att man bara kan stråla samman så där, med vilt främmande människor, och sedan tillbringa flera timmar ihop och ha hur trevligt som helst. Förra gången jag försökte mig på något liknande, då med ett tjejgäng i Jönköping, dök det bara upp en enda cyklist till den angivna mötesplatsen – och det var dessutom en manlig sådan! Lite komiskt, men vi drog i väg och fick en skön, kul runda ändå. I like.

I dag blev vi åtta cyklister som samlades. Solen nere i stan byttes mot dis och dimma och kylslaget väder nästan så fort vi kom upp för Åsenvägen. Inga knävärmare, däremot många backar som hjälpte till att hålla värmen någotsånär. Konstaterade att vår “backerunda” med klubben i Malmö i torsdags knappt var värd namnet. Vi kom då inte ens upp i hälften av de höjdmeter vi betade av på den här turen. På knappt två timmar avverkade vi en halv Vätternrundan, höjdmetermässigt, enligt rundans initiativtagare Mats. Riktigt kul för en skånecyklist!

Facebook-paus, eller vad?

Efter några mil gavs plötsligt signal att vi skulle stanna. Trodde killarna tänkte lyxa till det med en kissepaus, så där som de brukar, men i stället ställde de sig framför några skyltar och började fibbla med sina mobiltelefoner! Vad var det här? Allvarligt Facebook-beroende, eller vad? Det visade sig dock att de registrerade en av checkpunkterna på en tävling som Cykellistan och La Lepre Stanca ordnar tillsammans med Öster Cykel. Under september månad ska man ta kort på sig själv på minst åtta av fjorton angivna checkpoints (efter att ha cyklat dit alltså). En tävling helt i min smak. Lite äventyr, lite orientering, lite fotografering. Här kan man läsa mer om det hela: http://www.laleprestanca.se/septemberbrevet/

Första halvan av turen var mest uppför. Sedan några riktigt långa utförslöpor där jag tror jag snuddade 65 km/h som mest (säg inget till mamma). På hemvägen gjorde vi en avstickare upp på Tabergstoppen, som också var en av checkpunkterna i tävlingen. En kategori 4-backe på en dryg kilometer som enligt Strava lutar 24,8 % på det brantaste stället. Jag kom upp och får nog säga att jag kom upp relativt snabbt. Men. Eftersom det finns ögonvittnen måste det väl sägas. Nånstans i den brantaste delen på slutet stannade jag och satte ner foten. En oväntad överraskning, för visst hade jag orkat. Brukar sällan vara den som ger mig, i synnerhet inte när det gäller så roliga saker som cykling. Finns det minsta gnutta energi att hämta i minsta lilla depå i kroppen, så nog brukar jag kunna plocka fram den.

Kom upp på Tabergs topp efter en retlig liten fotnedsättning.

Dagens fotnedsättning ett mysterium alltså. Kanske var jag rädd för en snygg spd-vurpa där med mitt nyfunna cykelgäng, och att det alltså var ren fåfänga som gjorde det? Det gick väldigt långsamt att trampa runt på vissa partier, även när jag stod med all vikt på pedalerna. Nåja, efter några sekunder kom jag till besinning, klickade i foten igen och snirklade mig upp resten av vägen. Liiiite retligt (läs jätteretligt) med den där mikropausen, men backen ligger kvar – nästa gång får det bli en QOM i stället! Tack till Cykellistan för en go tur på alla sätt!