 |
| Landsvägen, Skåne, sensommar, kl. 06.30. |
(Jag ska sluta med allitterationer i rubrikerna.)
Det som är underbart med cykling är att det ryms så oerhört mycket i det som för den oinvigde kanske bara ser ut som en person som sitter på en sadel och trampar runt med fötterna så att han eller hon förflyttas framåt längs vägen. Jag minns att jag på min allra första racertur upplevde en känsla av saknad så fort jag vände och började styra kosan hemåt. Flera gånger tänkte jag: “Varför i hela världen har ingen berättat det här för mig tidigare? Varför har ingen sagt nåt? Hur har det kunnat finnas en så fantastisk företeelse som landsvägscykling i samma värld som jag utan att jag har vetat om det?” Eller rättare sagt, utan att jag har förstått vad som döljer sig bakom det där som bara ser ut som en person som trampar sig fram längs vägen på en cykel med bockat styre? Cykling påverkar en förstås fysiskt, men på många sätt även känslomässigt och mentalt. Det är fantastiskt.
Ingen tur är den andra lik. Det känns olika i kroppen, är olika jobbigt, man tänker olika tankar, vädret är olika och man har olika cykelkompisar, eller är helt själv. Varje runda är en liten upplevelse i sin egen rätt. Den kan vara lång eller kort. Finrunda eller slitarrunda. Varm, kall, blåsig, blöt. Av det slag som kräver inställningen “uthärda” eller som bara är… alldeles underbar!
I går morse tog jag en tur på fyra mil som var av det sistnämnda slaget – alldeles underbar. Rullade hemifrån strax efter halv sju i det vackraste sensommarskåne man kan tänka sig. Vindstilla dessutom, och de dagarna är snabbt räknade här nere. En bit under tio grader på morgonen, så det blev premiär för både långa armar och ben (supersköna kompressionsbyxor från Skins, fast padden är lite tunn). Min tanke med turen var låg puls, hög kadens, lilla klingan. Och så köra på bara vatten, för det är något jag vill träna på. Målet var att aldrig glida över 140 i puls och att inte halka under 95 eller helst 100 i kadens. Klarade det nääästan, men var visst uppe på 146 i puls och vände i nån backe.
 |
| Skottland, Wales eller… Arrie! |
Körde utåt Arrie där jag härligt nog alltid får känslan av att jag är i Skottland eller Wales och att det är bäst att ha ett par fingrar på bromsen ifall det oväntat skulle springa ut en skock får rätt över vägen. Inga får den här gången heller, men det var sagolikt vackert i nästan varenda sväng, så där tappa-andan-fint så man blir helt rörd över det. “Skönheten ska frälsa världen”, sa väl Dostojevskij? Omöjligt att förbli hedning efter en sån här tur i så fall! Ska minnas den när jag sitter på Monarken i klubblokalen i vinter och trampar 2 x 20 med Mix Megapol i högtalarna och en några år gammal video av Tour de France på teve-skärmen framför mig.
