Var ut på förmiddagen och provkörde banan som vi ska köra imorgon. Snapphaneturen, Sveriges stigrikaste långlopp som de själva kallar(eller nå liknande) det är en bana utöver det vanliga. Det är få banor där man kommer på sig själv med att man åker runt med ett konstant leende på läpparna. Vart ska ja börja… Banan har många flowiga partier med stig som på ett magiskt sätt följer det vackra landskapet. Ja låter nästan religiös…men ja gillar verkligen den här banan. Den gör mig påmind om varför man cyklar. Det är inte för att komma på nån specifik plats, eller en viss procent efter segraren…det är för att det är så kul! Man får aldrig glömma det! Och skulle ert minne börja bli dåligt och ni känner att “va fan cyklar ja för?” Då är mitt tips; kör snapphaneturen. Årets underlag är snabbt, riktigt snabbt. Förra året gick tävlingen på min födelsedag plus att det var värmerekord. I år ser det ut att bli lite svalare men fortfarande kanonväder. Ja och Rocco körde ett varv i lugnt tempo, när vi tävlar imorgon kör vi två varv, totalt 75km. Även om benen skulle vara misär och ja cyklar långsamt som om ja körde på en kärringsnurra kommer ja ha så grymt kul ändå! Håll tummarna! Här kommer lite bilder;
