Båstadscykling - åska över åsen

13 Aug 2013

I morse var det kallt att cykla hemifrån. Jacka på, undrar månne om hösten kan tänkas vara i antågande? Solen skiner för stunden men regnet avlöser med jämna mellanrum vilket även kännetecknade gårdagskvällen och inte minst helgens väder. Ömsom sol ömsom hällregn. Det gällde att passa på mellan skurarna.

Det första som skulle passas var chansen att fly Växjö. Antingen gillar man jippon som Karl-Oskardagarna eller gör man det inte. I år gillar jag det inte. Och när jag såg att Axels tivoli satte upp några åkattraktioner var det bara att fly. Tror inte det hänt mer någon enstaka gång att det inte regnar när de dyker upp.

Totempåle att dansa regndans kring?
Totempåle att dansa regndans kring?

Kosan styrdes istället i riktning sydväst. Jag har blivit smått förälskad i Båstad med omnejd. Om vi bortser från de mer uppenbara sociala orsakerna därtill så finns ju både hav och nåja, inte berg men i alla fall en pampig ås. Mitt i allt detta kan man hitta underbar cykling såväl på landsväg som i skogen. Den här gången hade jag med mig min skogscykel.

Grundplanen var att mitt i födelsedagsfirande och mellan dånande åskskurar hinna med ett cykelpass i helgen inför lördagens Vasalopp. Tanken var därför att undvika de brantaste höjderna och istället köra på slätten norr om åsen och dra mig mot Laholmstrakten på något vis.

Som alla andra briljanta planer jag har gick det åt skogen direkt. Både bildligen och bokstavligen. Den låg ju där så lockande, åsen.

Redan efter ett par hundra meter var jag på väg uppför en såphal nyregnad stig i bokskog. Resliga månghundraåriga bokstammar runtomkring. Tittade så mycket på några av dem att jag körde över kanten. Blev som tur var hängande på en sten. Det är brant där.

Mäktig bokstam och jag älskar träd
Mäktig bokstam och jag älskar träd

Båstad från ovan. I nedre bildkant den av  landsvägscyklister fruktade Tarravägen.
Båstad från ovan. I nedre bildkant den av landsvägscyklister fruktade Tarravägen.

Brant bäckravin vid Bockabäcken
Brant bäckravin vid Bockabäcken

Efter att ha blivit rejält uppvärmd samt därefter fått en kylande störtskur i huvudet så begav jag mig mot dagens huvudattraktion, havet. Idag lät det vresigt.

Om jag var orolig för att den nya drivlinan inte skulle bli insliten i tid till Vasan så kunde jag släppa de farhågorna nu. Kletig lerig bokskogsjord ersattes raskt med havssand. Efter några hundra meter strand krasade alla rörliga delar ljudligt. Det lät som om något ville gå av.

Tillbakablick, lämnar Båstad
Tillbakablick, lämnar Båstad

Efter en stund slutade det krasa i takt med att cykeln blev torr. Istället blev det sandpapper av finkornig havsand som övertog slipandet. Jag stannade en stund och njöt av vinden i ansiktet och lukten av frihet som havet förde med sig. Kände även en smula oroligt på bakhjulet så inte det glappat upp igen. Det hade det inte.

I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten
I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten

Den tidigare grovslipade, sen sandpapprade drivlinan fick nu en rejäl sköljning med saltvatten för att ytterligare testa materialen. Jag är säker på att det inte är något som rekommenderas i diverse manualer och jag insåg väl att det inte var helt säkert att göra så. Men havet gick inte att motstå.

Det är något poetiskt över när havet sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter
Det är något poetiskt över när havet sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter

Det tog inte lång tid att konstatera det jag redan visste. Min för Vasan optimerade däckskombination med 2,1″ fram och 1,9″ bak med relativt högt däckstryck var fullkomligt usel för “duneracing”. Däcken skar ned i allt som var mjukt men gick desto snabbare när underlaget var något fastare. Jag kom på att det brukade vara folk som sprang längs med stranden även om jag inte mötte någon den här dagen. Begav mig därför ned till strandbrynet där vågorna mötte land. Perfekt underlag. Släppte dämparna och susade iväg. Underbar känsla. Doft av tång och salt, vågorna dånande till vänster och vinden från sidan. Det var jag och havet, inga andra där.

En tämligen öde strand
En tämligen öde strand

De få som var där stod och sov
De få som var där stod och sov

Vid den här stunden behagade solen lysa effektfullt mot en kuliss av mörka moln och jag hittade några av de få personer som begett sig mot havet denna blåsiga dag.

Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden,  åskan lurade vid horisonten
Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden, åskan lurade vid horisonten

Jag följde havet en tid för att sedan köra på en slingrig mindre stig som gick parallellt med stranden på dynerna mellan vatten och bebyggelse. Efter ett tag blev det för sandigt och mjukt för mina däck och jag dök in i naturreservatet Hökafältet istället.

Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock
Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock

Eftersom jag nu befann mig så nära så var jag tvungen att köra över Lagan. Gjorde så parallellt med motorvägen där det finns en cykelväg med egen allé.

Alla cykelvägar borde vara alléer.
Alla cykelvägar bordevara alléer.

Vände sen om för att istället köra under motorvägen i ett par tämligen låga rör för att istället komma ut i en annan del av naturreservatet med mycket fina stigar. Riktigt rolig cykling. Bruset från havet ersattes tyvärr av bruset från trafiken. Dieselmoterer har inte inte samma klang som vågor. Stannade för att ta något kort, idissla banan och sträcka på stel korsrygg.

Där flyter Lagan i stilla ro
Där flyter Lagan i stilla ro

Körde längs med Lagan en stund innan jag dök ned mot havet igen. Den här gången tog jag dock inte stranden utan begav mig efter lite asfaltskryssande genom bebyggelse in i Skummeslövs sanddynsreservat. I de delarna som ligger en bit från havet finns tallmoar som påminner lite om småländska eller möjligen till och med norrländska diton. Många fina slingriga stigar finns där och inte en människa träffade jag på.

Del av Skummeslövs sanddynsreservat
Del av Skummeslövs sanddynsreservat

 

Mer söderut i reservatet
Mer söderut i reservatet

Kedjan var nu snustorr och rasslade förnöjt. Alla spår av den rikliga inoljning jag gjorde innan avfärd var nu borta. Det förde med sig att jag då och då fick tendenser till “chainsuck” då jag cyklade på lillklingan fram. De som inte vet vad man använder en sådan till kan pröva att cykla i sand ett tag.

Vad som skulle ha blivit ett träningspass inför CV med tempokörning i hög fart på grusväg, företrädelsevis platt, blev istället allt annat än det. Branta stigningar i blöt bokskog, körning på åskant följt av cykling vid havet, bredvid havet och i havet. Trampande i sand, över sanddyner och omkull i sand. Man faller mjukt.

Mycket mer likt en härlig upptäckarrunda med blandad mtb-körning. En “Antivasalopps- träningsrunda” om man så vill. Precis den sortens turer jag älskar och som fick mig att börja cykla i skogen från början. Ett rejält träningspass för själen som blev mycket starkare och spänstigare.
/ J – med saltstänk i skägget

#cykligare #knivesandbikes