Efter att jag tryckt i mig en sen lunch utanför Susa cyklade jag vidare. Nu i östlig riktning. Jag skulle under kommande dagar mestadels cykla i Po Valley på platta vägar. Några större städer skulle passeras och en och annan pizza skulle nog slinka ner. Jag cyklade igenom Turin bland mängder av bilar och rödljus. Att ta sig genom en miljonstad tar ganska lång tid och är lätt frustrerande.
Den här dagen blev en av mina sämsta rent kilometermässigt. Det var i och för sig inte helt oväntat då hastigheten över alperna inte var så där värst hög. Jag slog läger i en skogsdunge, det var varmt och jag försökte med att lägga mig uppe på bivy-bagen men sjuka mängder mygg körde in mig i min lilla påse och jag somnade rejält svettig.
Efter några timmars vila körde jag vidare. Jag startade tidigt denna morgon. Om jag inte kommer ihåg helt fel så var klockan runt 0300. Ingen trafik och jag stoppade i hörlurarna och knäppte igång Lillasyster. PÅ de tomma vägarna med hårdrocken hamrande i öronen drabbades jag av en helt otrolig känslomässig storm. Jag grät av tacksamhet under säkerligen en till två timmar. Jag tänkte på fru och barn och hur snälla de var som lät mig göra det här. Jag tänkte på mor och far, syrran, släkt och nära vänner. Cykelkompisar, arbetskamrater och alla andra som intresserat sig för mitt lilla projekt och på alla som skrivit uppmuntrande kommentarer på sociala media eller följde min lilla gps-plutt på trackleaders. Jag tänkte på Conny på Cykelsmedjan som hjälpt mig med cykeln och på Connys familj som inte fått träffa sin man och pappa när han stått i verkstaden och skruvat under sena kvällar. Det slutade inte och jag hade tårar i ögonen och gråten i halsen när jag stannade och tryckte i mig en macka som jag köpt kvällen innan. Jag hade läst lite om känslostormar under den här typen av utmaningar och konstaterat att det inte var speciellt ovanligt. Sömnbrist i kombination med att jag var sliten och ensam tror jag är några av orsakerna till att det här händer.
När det blev kväll så såg jag ett riktigt oväder torna upp sig norr om mig i dalen. Jag har aldrig sett något liknande. Det såg ut som på stormchasers på Discovery och ett helt kolsvart oväder med blixtar kom närmare och närmare. Inledningsvis hade jag hård motvind när jag kämpade mig mot nästa samhälle men när jag kom närmare så växlade vinden till brutal medvind. Jag var jagad av ovädret och cyklade, nästan utan att trampa i 35 km/h. Det började regna och jag letade febrilt efter någonstans att ta skydd, helst ett hotell. Med helt otrolig tur dök det upp ett hotell på högersidan. Jag svängde in i foajén och såg personalen samla ihop utemöbler och annat som höll på att blåsa iväg i vinden. Det fanns ett rum kvar, ett litet som de inte brukade hyra ut men det var mer än tillräckligt för mina behov. Jag satte Di2-batteriet på laddning, åt en pizza och tvättade kläder och kropp i duschen innan jag kröp ner i en säng för första gången på några dagar. Nu sov jag lite längre och jag tror det blev runt 6 timmar innan jag avnjöt frukosten och satte av mot Slovenien.
Trafiken i Italien var bedrövlig. Lastbilar och bilar passerade med bara decimetrar till godo och det kändes inte helt säkert att ligga i tempobågarna och mata. Jag cyklade genom Venedig och kände mig lite seg. Jag fantiserade att jag var cykelbud och försökte hålla skärpan uppe när jag kryssade fram i stan. I Italien träffade jag också på Sergio. När jag körde in i en cirkulationsplats hörde jag hur någon ropade Daniel. Jag trodde först att nu hallucinerar jag även ljud. Då cyklade Sergio upp bredvid mig. Han hade tagit ledigt från jobbet och följde loppet via tracking och Facebook. Sedan försökte han genskjuta cyklister för att få en pratstund och ett foto. Det var riktigt kul och vi snackade under en halvtimme om tävlingen och cykling innan han vände för att försöka hitta någon mer tävlande.
Det var skönt att nå gränsen till Slovenien och det var enorm skillnad på trafiken. Mycket mindre bilar och förarna visade mycket mer hänsyn. Slovenien var fantastiskt vackert och ett jättebra land att cykla i. När det började bli kväll så blåste det upp ordentligt. Vindarna var nästan av stormstyrka och det var svårt att hålla cykeln på vägen i byarna. Jag påbörjade en klättring som skulle ta mig upp till 800 meters höjd. Halvvägs upp så blåsa det fortfarande hårda vindar. Jag behövde mat och vatten och hittade en liten bypub. Inne på puben festade ett tiotal ynglingar vid bardisken och ett sällskap satt vid ett bord och drack. Jag var nog en gaska udda fågel när jag kom in i svettiga cykelkläder och frågade om det gick att få en två smörgåsar. Jag förklarade att jag körde en tävling och var påväg till Istanbul. Servitrisen översatte till de som var närmast och då skulle alla ta i hand och jag blev bjuden på både mackor och läsk.
Några timmars cykling senare så slutade det i princip att blåsa och jag var sömnig. Jag slog läger på ganska hög höjd och kröp in i min bivy-bag. Det var varmt så jag stängde bara igen myggnätet. När jag sov måste jag ha glidit ner mot fotändan för jag märkte inte när det började att regna. När jag vaknade var jag genomblöt och riktigt kall. Dunsäcken var plaskvåt och bivy-bagen full av vatten. Klockan var knappt tre på morgonen och jag hade tänkt att sova till fyra. Det var ju inte direkt möjligt att sova vidare utan bara hoppa upp, ta på alla kläder som jag hade och regnställ. Packa ner de blöta prylarna och försöka få upp värmen på cykeln. Strax efter 0500 hittade jag en bensinmack som precis öppnat och jag kunde värma mig och torka till lite under handtorken på toaletten, dricka kaffe och köpa på mig lite mat. Nu var jag människa igen och kunde fortsätta mot Kroatien.
I Slovenien fick jag min första punktering. Bakhjulet blev platt och jag fick byta till ny slang. Min pump var i klenaste laget och jag hade svårt att få upp trycket i slangen. Som tur var så cyklade jag förbi en cykelaffär lite senare och kunde låna en riktig fotpump och köpa en ny reservslang.
Kroatien bjöd på mer platt cykling på spikraka vägar. Det var otroligt monotont och jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag fick stanna och sova en kvart och siktade på att köra hela vägen in till Vukovar och tredje kontrollen. Jag skulle få cykla genom hela natten. Min sovutrustning var dyngsur så jag behövde komma in inomhus och sova och samtidigt torka mina prylar. Jag blev dock för trött och kunde knappt hålla mig vaken. Kroatiska landsbygden erbjöd inga inkvarteringsmöjligheter och till slut var jag tvungen att sova. Det fick bli två timmar på en skolgård. Jag klädde på mig regnstället och tog min blöta sovsäck som täcke. Det funkade tillräckligt bra och jag kunde cykla vidare med nya krafter. Jag skulle nu ta mig till kontrollen på Hotel Lav i Vukovar, hyra ett rum, tvätta och torka utrustning, äta och sova. Med detta på näthinnan fick jag upp farten igen och nådde Vukovar nån gång under förmiddagen. Här stämplade jag in som 22:a man efter 7 dygn och 11 timmar. Klart över förväntan placeringsmässigt.
