Japanese Odyssey del 5 Avslutningen

Vaknade på toalettgolvet med drygt 80 mil och 4 kontroller kvar av loppet. Kom iväg innan gryningen och var snart på mindre vägar på väg upp till Mount Sasayama 800 m öh. Ögonproblemen jag trodde var lösta kom tillbaka och när solen gick upp så började det strula igen. Jag kisade och fick stanna och blunda med jämna mellanrum. Det här funkade inte. Stannade, köpte linsvätska och tog ut linserna. Smällde i mig en andra frukost också när jag ändå stod still. Nu såg jag ju tyvärr riktigt dåligt men det var bättre än smärtan. Fick zooma in ordentligt på min GPS så att jag överhuvud taget såg strecket jag skulle följa. Det blev lite bättre efter ett tag och jag kunde strax före lunch ta mig upp på Sasayama och min åttonde kontroll.

Körde ner på baksidan av berget och här var vägen rejält stökig med pinnar, löv och småsten från tyfonen. Jag bromsade mig ner och tog det väldigt försiktigt. Det blir lite svårt att njuta av utförskörningarna på den här typen av lopp. Man vill ju inte riskera något och vurpa mitt i obygden.

Jag fick köra tillbaka lite längs samma väg som jag tog mig upp mot berget och stannade till på en restaurang som jag tittat ut på vägen upp för lunch. Lysade till det med tvårätters och avslutade med crêpe och glass innan jag satte av mot Tengokugen Ski Area och nästa kontroll.

Det var bara 11 mil mellan Sasayama och Tengukogen där toppen låg på runt 1300 m öh. I en tunnel mötte jag en kvartett som bombade på ordentligt utför. Vi bara vinkade och hejade lite och så var jag ensam igen. Det var Tyler, Gypsy, Pascal och Steven som hängde ihop och körde loppet tillsammans. Tyler och Gypsy körde ihop från start och sedan så blev de fler allt eftersom. De hade otroligt många roliga historier att berätta efter loppet som bekräftade min teori att det är mycket enklare att vara själv. Är man flera så kan man garantera att man är i olika fas. När en är pigg är den andra trött, när en vill äta vill den andra cykla osv. Utöver detta så drabbas man ju av allas problem och om en får punktering så stannar ju alla och ju fler man är i gruppen desto större risk att någon får punka.

Under klättringen upp mot Tengukogen Ski Area så började det självklart att regna. Det var mörkt, blött och bredvid vägen så hittade jag ännu en perfekt busskur med skjutdörrar och en bred och fin bänk. 22 mil körda och nu bara 61 mil kvar till Osaka. Utöver problemen med ögonen så funkade kroppen riktigt bra och jag kände mig pigg.

Tionde dagen startade med en klättring upp till 1300 meter i regn. Solen gick upp när jag närmade mig toppen. På toppen låg ett hotell med vad som verkade vara en stor restaurang. Jag var dock lite för tidig för frukostbuffén och hade ingen lust att vänta.  

Jag hade nu en rutt som skulle ta mig till havet och lite sightseeing i ännu ett naturreservat. I en nedförsbacke mötte jag Duncan som var på väg mot Tengukogen. Vi kramades, skrattade lite och han visade sina trasiga cykelskor innan vi körde vidare åt var sitt håll. Jag kom ner till havet och det var väldigt vackert när jag cyklade på den snirkliga vägen genom naturreservatet.

Tyvärr så värkte ögonen och det var svårt att titta ut mot solen och havet. Jag kom till en lång och fin vit sandstrand och körde ganska länge utmed den innan jag stannade för lunch och käkade nån form av omelett med skaldjur. Jag fick en tång och en sax som verktyg men maten var riktigt god.

Jag lämnade havet och följde en väldigt fin dalgång upp mot nästa kontroll Mount Tsurugi-San på nästan 1500 meters höjd. Skymningen kom och jag tvingades till att peta i en lins i högerögat för att lättare kunna navigera.

Strax före klättringen startade på allvar mötte jag Eigo som ägande några intensiva dagar åt att fotografera loppet. Han körde i förväg, fotade, körde om igen, fotade, vi snackade lite när jag köpte dricka och så fortsatte det under ganska lång tid. Vet inte om jag skulle kört hela klättringen om inte han varit där men nu var det ju bara att bita ihop. Med 5 km kvar till toppen stod ännu en minibuss i vägkanten. Denna gång var det teamet från Far Ride Magazine och efter att inte sett någon från mediateamet på nästan 10 dygn så var nu alla samlade på samma ställe. Jag stannade och snackade lite och tog en riskaka innan jag körde på mot toppen.

Far Ride gänget skulle campa på toppen men när jag nådde toppen vid strax efter 22 tror jag så var jag fortfarande pigg, varm och det regnade inte så jag valde att köra på nerför berget. På med kläder och sedan så rullade jag vidare. När pulsen gick ner och jag inte längre behövde kämpa så kom tröttheten. Det var mindre än 10 mil till färjan mellan Tokushima och Wakayama. Först tänkte jag försöka köra hela vägen till färjeläget, sova där och ta första färjan men jag var för sömnig, hittade en busshållplats med tak och bestämde mig för att sova några timmar. Ut med linserna och slita fram sovprylarna för kanske sista natten. Jag hade kört 23 mil den här dagen, klättrat en hel massa höjdmeter och hade nu 38 mil kvar varav ungefär 5 av dem skulle tillbringas ombord på en färja.

Snoozade nån gång när klockan ringde innan jag masade mig upp. Jag var ganska seg och det gick inte vidare fort ner mot färjan. Saknade min tidiga frukost då det var nästan tomt i mina matväskor. Jag fick köra någon dryg timme innan första mataffären där jag kunde fylla på både mage och cykel.

Svängde in till färjeterminalen strax efter 07 och med 45 minuter till nästa färja. Hann med ett ordentligt toalettbesök med tvätt och inköp av lite mer godsaker innan jag fick rulla ombord. Cykeln togs om hand ordentligt. Lastpersonalen klossade båda hjulen och drog fast cykeln med spännband. Jag gick upp, hittade ett eluttag, laddade mina prylar och la mig på golvet för att sova. Ingen satt i närheten av mig, jag luktade nog inget vidare efter ganska många dagar utan dusch och en riktig tvätt. Resan tog 2 timmar och jag fick lite välbehövlig vila.

När jag rullade av var det 13 mil kvar till sista kontrollen på Mount Odigaharazan på 1500 m öh. Från kontrollen var det sedan 11 mil till målet i Osaka. Klockan var 10 och jag tänkte att det borde gå att mosa på  och avsluta det här äventyret. Utöver berget så var det relativt platt och jag kunde genomföra klättringen innan solen gick ner.

Innan klättringen började på allvar så körde jag över en grymt mäktig bro. Bron satt ihop med tunnlar och vägen gjorde ett 360 graders varv med tunnlar och en bro. Helt enormt vilka byggnadsverk det här landet erbjuder.

Klättringen var bitvis ganska brant och jag möttes ännu en gång av molnen. Sista biten så var sikten ganska dålig och det blev mörkt i princip samtidigt som jag nådde toppen.

Utförskörningen var inget vidare. Bitvis så tror jag sikten var mindre än 10 meter i dimman och jag tog mig sakta neråt. Fick åka ett varv till i 360-graders kurvan, denna gången nerför och det gick nu ganska snabbt i tunnlarna. Jag körde vidare in mot Osaka, fick passera ännu en höjdsträckning med en klättring på knappa 500 höjdmeter innan sista utförskörningen in mot staden och neonljusen. Det var rejält krångligt att navigera de sista milen med bara en lins och mina nu ganska slitna ögon.

Trafiken, förbjudna vägar, små omvägar m.m. gjorde att de sista kilometrarna tog ganska lång tid men till slut svängde jag upp mot Glico Man i centrala Osaka och möttes utav Tom och Simon. Tom hade gått i mål några timmar tidigare och Simon hade tvingats bryta p.g.a. problem med magen.

Klockan var runt 01 och det var otroligt skönt att välkomnas i mål. Vi skålade i en kall Asahi, snackade lite innan jag och Tom rullade mot mat och sömn i huset som ganska många av deltagarna gemensamt hade hyrt. Simon bodde på hotell och åkte åt sitt håll. Vi köpte lite japansk snabbmat, cyklade hem, åt, duschade och sov.